Добірка наукової літератури з теми "612.802 85"

Background: Blood transfusion involves the administration of blood and blood components. Neurosurgical procedures are associated with significant blood loss with the need for blood transfusion in the preoperative, intraoperative and postoperative period to maintain optimal hemodynamic and cerebral oxygenation. Various neurosurgical procedures as traumatic brain injury, complex spinal surgeries, and endovascular neurosurgical procedures may need blood transfusions to maintain the optimal physiology.Methods: This study was performed prospectively at a tertiary care hospital in northern India with about a work load of 800 to 1000 elective neurosurgical surgical procedures being done per year. This data was collected prospectively over a period of one year from the patients being operated for elective neurosurgical procedures and later on shifted to the neurosurgical intensive care unit and the neurosurgical wards. The patients operated for emergency procedures for traumatic brain surgery were not included in the study.Results: A total of 455 elective neurosurgical procedures were done during the study period. Out of these 455 patients there were 95 patients who were in the paediatric age group with age less than 12 years. Out of 360 adult patients 85 patients were in need of blood transfusion which constituted 23.6 percent of the operated patients. Out of these 85 patients 45 patients needed two transfusions in the form of whole blood or packed cells, 40 patients needed a single transfusion.42 units of fresh frozen plasma were transfused to 17 patients with 15 patients receiving platelet transfusions.Conclusions: In conclusion, neurosurgical population is associated with significant blood loss and a requirement of blood transfusion. About 47 percent of paediatric population needed blood transfusion in our study with around 24 percent of adult population. The transfusion requirement was mainly seen in patients with craniostenosis, meningiomas, cerebello pontine tumours and meningiomas.

The powder of (La0.8Sr0.2)2FeNiO6-δ (LSFN) oxide with double-perovskite structure was synthesized by polymeric precursor method. Then the YSZ-based NO sensors with LSFN sintered at different temperatures (1000, 1100, 1200 and 1300 °C) as sensitive electrode (SE) were fabricated. All samples were characterized by XRD. The morphologies of the LSFN-SEs were observed with ESEM. The NO sensing properties of the sensors were investigated in the operating temperature range of 350-650 °C in 10 vol. % O2. Results demonstrated that the sensor with LSFN-SE sintered at 1300 °C exhibited highest response to 500 ppm NO at 400 °C, which was about 85 mV. A linear relationship was obtained between the emf and the logarithm of NO concentration from 500 to 800 ppm at 400 and 500 °C. Moreover, both magnitude and slope to NO response decreased as operating temperature increased. And both the response time and recovery time shortened as temperature increased. But the recovery rate was slower than the response rate, especially at and below 450 °C. The optimal sensor response was obtained at 500-550 °C.

Radio-ligand therapy (RLT) with177Lu-PSMA-617 is a promising option for patients with metastatic castration-resistant prostate-cancer (mCRPC). A prospective phase-II study (EUDRACT/RSO,2016-002732-32) on mCRPC is ongoing at IRST (Meldola, Italy). A total of 9 patients (median age: 68 y, range: 53–85) were enrolled for dosimetry evaluation of parotid glands (PGs), kidneys, red marrow (RM) and whole body (WB). Folic polyglutamate tablets were orally administered as PGs protectors and 500 mL of a 10% mannitol solution was intravenously infused to reduce kidney uptake. The whole body planar image (WBI) and blood samples were acquired at different times post infusion (1 h, 16–24 h, 36–48 h and 120 h). Dose calculation was performed with MIRD formalism (OLINDA/EXM software). The median effective half-life was 33.0 h (range: 25.6–60.7) for PGs, 31.4 h (12.2–80.6) for kidneys, 8.2 h (2.5–14.7) for RM and 40.1 h (31.6–79.7) for WB. The median doses were 0.48 mGy/MBq (range: 0.33–2.63) for PGs, 0.70 mGy/MBq (0.26–1.07) for kidneys, 0.044 mGy/MBq (0.023–0.067) for RM and 0.04 mGy/MBq (0.02–0.11) for WB. A comparison with previously published dosimetric data was performed and a significant difference was found for PGs while no significant difference was observed for the kidneys. For PGs, the possibility of reducing uptake by administering glutamate tablets during RLT seems feasible while further research is warranted for a more focused evaluation of the reduction in kidney uptake.

4551 Background: Ra-223, a 1st-in-class alpha-pharmaceutical, targets bone metastases (mets) with high-energy alpha-particles of short range (<100 μm). ALSYMPCA, a phase III, double-blind, randomized, multinational study, compared Ra-223 plus best standard of care (BSC) v placebo (pbo) plus BSC in patients (pts) with bone mets in CRPC. The primary endpoint was OS; secondary endpoints included SREs and ECOG PS. Methods: Eligible pts had progressive, symptomatic CRPC with ≥ 2 bone mets on scintigraphy and no known visceral mets; were receiving BSC; and either previously received docetaxel, were docetaxel ineligible, or refused docetaxel. Pts were randomized 2:1 to 6 injections of Ra‑223 (50 kBq/kg IV) q4 wks or matching pbo and stratified by prior docetaxel use, baseline ALP level, and current bisphosphonate use. Results: 921 pts were randomized from 6/2008-2/2011. In a planned interim analysis (n = 809), Ra-223 significantly improved OS v pbo (median OS 14.0 v 11.2 mo, respectively; two-sided P = .00185; HR = .695; 95% CI, .552-.875).SREs were lower in the Ra-223 v pbo group, and time to 1st SRE was significantly delayed (median time to SRE 13.6 mo v 8.4 mo, respectively; P = .00046; HR = .610; 95% CI, .461-.807). The proportion of pts with ECOG PS deterioration (≥ 2 points) was less in Ra-223 v pbo group at Wk 12 and Wk 24 (4%, 15/389 v 9%, 16/180 and 7%, 16/236 v 12%, 10/83, respectively). Time to ECOG PS deterioration (≥ 2 points) was significantly delayed by Ra-223 v pbo (P = .003; HR = .62; 95% CI, .46-.85). Conclusions: Ra-233 significantly delayed time to 1st SRE and SRE components, notably SCC. Fewer pts in the Ra-223 group had ECOG PS deterioration. Ra-223 improves OS with excellent safety and may provide a new standard of care for CRPC pts with bone mets. [Table: see text]

Abstract Background Emerging data support a role for both p38 MAPK (p38) and Tie2 in the molecular mechanisms underlying MDS pathophysiology and suggest that inhibition of p38/Tie2 has the potential to improve hematopoiesis. ARRY-614 is an orally bioavailable, dual inhibitor of p38 and Tie2 that has demonstrated multi-lineage hematologic improvement (HI) and acceptable tolerability with a powder-in-capsule (PIC) formulation. However, due to suboptimal PK properties of the PIC, a Phase 1 study in patients (pts) with MDS was initiated to evaluate an optimized formulation of ARRY-614. Methods The aims of this study were to determine the MTD, establish a recommended Phase 2 dose and evaluate the safety, PK profile and PD effects of a formulated capsule of ARRY-614 administered once daily (QD) and twice daily (BID) in continuous 28-day cycles. Pts with IPSS low/intermediate-1 risk MDS, ≥ 1 cytopenia (per IWG 2006 criteria) and adequate ECOG performance status, hepatic and renal function were eligible. Prior therapy for MDS was permitted; CMML per FAB criteria and secondary MDS were allowed. The study used a 3+3 dose escalation design modified to allow additional pt accrual at lower dose levels already determined to be tolerable. Additional expansions were permitted at selected dose levels to determine the recommended Phase 2 dose. Response was assessed using IWG 2006 criteria. In addition, platelet transfusion dependent pts (TD, ≥ 1 platelet transfusion within 8 weeks prior to starting treatment) were assessed for transfusion independence (TI) or transfusion reduction (TR, 50% decrease). Results At the time of this analysis (01 May 2013), 62 pts with IPSS low (n = 16) or intermediate-1 (n = 46) risk MDS were enrolled (median age 72 years, range 46-85). Patients had received a median of 3 prior regimens (range 0-6); 5 pts had no prior therapy. Prior regimens included: hypomethylating agents (HMAs; 85%), erythropoiesis-stimulating agents (65%) and lenalidomide (32%). ARRY-614 was administered at doses of 200-1000 mg QD (n=50) and 100-200 mg BID (n=12), with a median treatment duration of 13 weeks (range 1 day to 65 weeks). The MTD of the QD schedule was determined to be 800 mg QD after 2/6 pts experienced dose limiting toxicities (DLTs) of atrial fibrillation at the 1000 mg QD dose. The 200 mg BID dose was deemed not tolerable after 3/8 pts developed DLTs of Grade 3 rash (2 pts) and Grade 3 ECG QT prolongation (1 pt). The most common treatment-related adverse events (> 5% of total pts) included rash, nausea, atrial fibrillation, decreased appetite, fatigue, asthenia and vomiting. The majority of these events were mild or moderate. Nineteen pts remain on study (median time on treatment of 10 weeks). To date, 12 of 54 (22%) evaluable pts and 9 of 31 (29%) pts on treatment ≥ 16 weeks experienced HI per IWG 2006 criteria and/or achieved platelet TR or TI. Responses were observed at all dose levels. HI-E, HI-P, and HI-N responses were observed in 6% (3/49), 21% (7/34) and 31% (5/16) of the pts, respectively. In addition, of the 12 pts who were platelet TD, a total of 50% (6/12) achieved at least a TR, and 33% (4/12) achieved complete TI. All pts who experienced a response had received prior treatment with an HMA. ARRY-614 and its metabolite AR00451575 demonstrated increasing exposure with increasing dose, which was approximately dose proportional based on Cmax and AUC. At doses ≥ 400 mg QD, the plasma concentrations exceeded the predicted p38 and Tie2 IC50 values (113 ng/mL and 1150 ng/mL, respectively, plasma protein binding corrected). Preliminary biomarker analyses demonstrated primary target inhibition with persistent reduction in phospho-p38 levels in the bone marrow as compared to baseline during the course of treatment. In addition to primary target inhibition, observed decreases in plasma chemokines during the course of treatment were consistent with functional inhibition of p38. Conclusions The ARRY-614 formulated capsule demonstrates good tolerability and on-target activity at doses up to 800 mg QD, as well as a more favorable PK profile than the previous formulation. In addition, HI responses were seen across dose levels and across lineages in pts previously treated with HMAs, suggesting ARRY-614 may provide a treatment option for pts with lower-risk disease failing standard therapies. Next steps will be to explore the 400 mg and 800 mg dosing schedules further.</abstract> Disclosures: Garcia-Manero: Array BioPharma: steering committee participation Other. Sekeres:Amgen: data safety monitoring board, data safety monitoring board Other; Celgene: advisory board Other. List:Array BioPharma: Member of advisory board on MDS Other. Khoury:Array BioPharma: steering committee participation Other. Kantarjian:Array BioPharma: Research Funding. Cable:Array BioPharma: Employment. Guthrie:Array BioPharma: Employment. Hogeland:Array BioPharma: Employment. Ptaszynski:Array BioPharma: Employment. Maloney:Array BioPharma: Employment. Corson:Array BioPharma: Employment. Komrokji:Array BioPharma: steering committee participation Other.

Cardiovascular diseases (CVD) is currently second, after cancer, as the most frequent cause of death among HIV-positive subjects in areas of the world where Highly active anti-retroviral therapy (HAART) is widely available. The purpose of this study was to investigate cardiovascular disease markers in HIV-infected adults attending comprehensive care clinic in Nyeri Level- 5- Hospital. The results are based on a sample of 85 participants that randomly selected for an intervention study with two study arms. Descriptive statistics were used to analyze all study variables. Relationships between all and individual CVD risk factors were analyzed using Spearman’s correlation coefficient. Criterion for statistical significance was at p < 0.05 and 90% power of test. Twenty nine percent of the respondents were aged fifty years and above while 48.2% were between 40-49 years. Only 5.9% of the respondents smoked while 8.2% drunk alcohol. Twenty seven percent (27.1%) had low physical activity while 24.7% had obesity class I (30-34.9), 8.2% had obesity class II (35-39.9) while 1.5% had obesity class III (> 40). Another 31.8% were overweight (25-29.9). 28.2% had hypertension stage I (140-159) and another 11.8% had hypertension stage II (>160). Twenty two percent (22.4%) had high total cholesterol (>6.2), while 34.1% had high serum triglycerides (2.25-5.6) and another 4.7% had very high serum LDL-C (>4.91). Framingham’s risk score was used to determine the 10-year risk of developing a coronary heart disease. Majority of the participants (60%) had low (<10%) 10-year risk of coronary heart disease at the baseline. There is a high prevalence of hypertension and overweight/obesity among HIV+ patients. Key words: Cardiovascular risk factors, cardiovascular risk score, lipid profile, Framingham risk score.

Purpose. To analyze the dependence of the corn grain filling intensity and moisture-yielding ability of corn grain on morphological and economic characteristics in each ripeness group of corn lines. Material and Methods. The study was carried out in the Laboratory of Introduction and Preservation of Plant Genetic Resources and the Laboratory of Corn Breeding and Seed Production of the Yuriev Plant Production Institute of NAAS in 2017-2019. The accessions were sown by the standard method in two-row plots of 9.8 m2 in three replications. The reference accessions were placed after every 20 plots: early ripening - F2 line; medium-early – UKh 52; medium-ripening - DS 103, UKhS 126, and SO 125; medium-late - А 619, Kharkivska 215, and KhА 408. During the growing period, the accessions were evaluated in the field 24 times for typicality. In the laboratory, the grain moisture was determined thermogravimetrically four times for each line during its ripening period, every ten days, starting on day 30 after pollination. For comparison, the moisture content in grain was also determined in the field using an AVD 6100 needle moisture meter for wood. Results and Discussion. Lines with the maximum yield of moisture per day were selected: six medium-early lines (LPL 79 A, UKhK 5, UChS 85, UKhK 590, UChS 85, SL 73-85-2 (Ukraine), СО 190 (Canada), and B 267 (Russia)), 24 medium-ripening lines (of them, 20 lines were bred in Ukraine; one line is from Russia (B 321), and three lines are from the USA (W 83, A 619, and B 143)), and 25 medium-late lines (20 Ukrainian lines (UKhK 472, KhLH 78, LNAU 18, ОV 1248, UKh 804, and others), two Russian lines, 1 Kazakhstanian line, and 1 line from the USA). We noted the dependences of the grain filling intensity, moisture release during ripening, and grain drying rate on morphobiological and so-called "specific" characteristics (peduncle length, sheath number, density of sheath adhesion to the ear, grain consistency). Corn lines with intensive grain filling and a set of valuable economic features were distinguished. Having studied inbred corn lines, we found a strong positive correlation between dry matter accumulation and performance (r = 0.90) and moderate positive correlations between dry matter accumulation and kernel number per ear (r = 0.45), between dry matter accumulation and plant height (r = 0.40), and between dry matter accumulation and ear attachment height (r = 0.39). Conclusions. The best lines were selected in each group of ripeness according to the intensity of moisture egress from grain and valuable economic characteristics. In the medium-early group, eight best lines were selected. However, only 6 lines had good economic characteristics. Most of the medium-early lines were superior to the reference accession, UKh 52, in terms of performance and thousand kernel weight. In the medium-ripening group, 24 best lines were selected in comparison with UChS 126 (reference accession).

Stool samples typically contain PCR inhibitors; however, helminths are difficult to lyse and can cause false-negative PCR results. We assessed the effective methods for extracting DNA from different kinds of intestinal parasites. We compared the most common DNA extraction methods from stool samples, including the phenol-chloroform technique with or without a bead-beating step (P and PB), a QIAamp Fast DNA Stool Mini Kit (Q), and a QIAamp PowerFecal Pro DNA Kit (QB). Genomic DNA was extracted from 85 stool samples collected from patients infected with Blastocystis sp., Ascaris lumbricoides, Trichuris trichiura, hookworm, and Strongyloides stercoralis. DNA quantity and DNA quality were evaluated via spectrophotometry, and DNA integrity was assessed by PCR. We found that P and PB provided higher DNA yields (~4 times) than when using Q and QB. However, P showed the lowest detection rate of PCR (8.2%), wherein only S. stercoralis (7 out of 20 samples) was detected. QB showed the highest detection rate of PCR (61.2%). After plasmid spikes, only 5 samples by QB were negative while 60 samples by P were still negative. Remarkably, QB could extract DNA from all the groups of parasites that we tested. These results indicate that QB is the most effective DNA extraction method for the diagnosis and monitoring of intestinal parasites via PCR.

Samples of Cooba and Coolabah oats were chosen on chemical analysis to represent relatively high and low quality grain. Each was evaluated by measuring energy, nitrogen and carbon balances in 4 adult sheep at several levels of feeding and during starvation. The Cooba contained, on a dry matter (DM) basis, 14% crude protein (CP), 23% cell wall constituents (CWC) and 19.1 MJ/kg gross energy (GE); the Coolabah had 10% CP, 31% CWC and 19.6 MJ/kg. With ad libitum feeding, respective DM intakes were 1.4 and 1.8 kg/day (3.3 and 4.4 times maintenance) giving daily retentions of 6.6 and 8.2 MJ and 6.2 and 8.0 g nitrogen. The availabilities of the gross energy of the Cooba at maintenance were 85% digestible energy (DE), 71% metabolisable energy (ME) (13.6 MJ/kg DM), 59% net energy (NE); when assessed as a production supplement, the values were 79,74 and 38% respectively. The results for Coolabah were 76% DE, 68% ME (1 3.3 MJ/ kg), 53% NE (maintenance); 64% DE, 6 1% ME, 36% NE (production supplement). It is apparent from the present and previously published results that the GE and ME/DE values of oats are higher than commonly supposed. Furthermore, although protein and fibre content indicate the relative digestibilities of feeds, they are not a good guide to relative NE values nor to attainable production in terms of either energy or protein.

Background: About 85 patients aged between 30 to 65 years suffering with chronic kidney disease with pleural effusion undergoing hemodialysis were studied.Methods: X-ray, USG and Biochemical study was performed to confirm the Diagnosis.Results: The clinical manifestation was 17 (20%) had hypertension (HTN), 16 (18.8%) had DM (Diabetes mellitus), 12 (14.1%) had cardiac disease 9 (10.5%), had cardiovascular disease, 5 (5.8%) had malignancy. 10 (11.7%), had COPD, 13 (15.2%) had hepatitis 3 (3.5%) had thyroid disease, Hb%, profile was 40 (47%), had 9 to 9.5%, 45 (52.9%) had 10 to 10.5, protein (total) 39 (45.8%) had 6.2 to 6.5 g/dl and 46 (54.1%) had 66 to 6.9 g/dl Albumin 43 (50.5%) was 3.1 to 3.5 g/dl, 42 (49.4%) had 3.6 to 3.8 g/dl. Uric acid in 38 (44.7%) was 7.1 to 7.5 mg/dl, 47 (55.2%) had 7.6 to 8.2 mg/dl, Urea nitrogen in 44 (48.2%) was 88 to 89.2 mg/dl 44(51.7%) had 90 to 96.2 mg/dl GFR in 37 (43.5%) was 5.25 to 5.32 and 48 (56.4%) 5.33 to 6.24 ml/min/1.73 Acess to hemodialysis 50 (58.8%) had arterio- venous fistula or graft and 35 (41.1%) had catheter. The degree of pleural effusion in 58 (68.2%) had mild 22 (25.8%) had moderate 5 (5.8%) had severe degree of effusion.Conclusions: This pragmatic study will be quite useful to physician, urologist, nephrologist to treat such patients efficiently so that the life span of such patients will be increased and avoid the morbidity and long stay in hospitals.

ZusammenfassungTrotz des schnellen Wachstums des Anteils der Bevölkerung in einem Alter ab 80 Jahren an der Gesamtbevölkerung Deutschlands (Statistisches Bundesamt 2019), ist das Wissen über diese Bevölkerungsgruppe bislang gering. Zwar gibt es thematisch, methodisch und regional spezifische Studien, jedoch keine repräsentative Erfassung der Lebenssituation und Lebensqualität dieser Altersgruppe für den gesamtdeutschen Raum. Die bedeutsamsten bevölkerungsrepräsentativen Umfragen in Deutschland, wie der auf Deutschland bezogene Teil des Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE), das Sozio-oekonomische Panel (SOEP) oder die Studie Gesundheit in Deutschland aktuell (GEDA) des Robert-Koch-Instituts bilden zum Teil zwar auch ältere und sehr alte Menschen mit ab, sind dabei aber mit besonderen Herausforderungen konfrontiert, auch die Anstaltsbevölkerung und Personen mit schlechterem Gesundheitszustand angemessen zu repräsentieren (Fuchs 2009; Gaertner et al. 2019; Schanze und Zins 2019). Auch der Deutsche Alterssurvey (DEAS), der als quer- und längsschnittliche Langzeitstudie die Lebenssituationen und Alternsverläufe von Menschen, die sich in der zweiten Lebenshälfte befinden, umfassend abbildet, hat in den vergangenen Jahren zusätzliche Schritte unternommen, um schwer befragbare Gruppen von älteren Menschen beispielsweise durch Stellvertreterinterviews besser einbeziehen zu können. Darüber hinaus wurden neue Gewichtungskonzepte erarbeitet um generalisierende Aussagen auch für die Bevölkerungsgruppe der 85- bis 90-Jährigen zu treffen, die erst über verschiedene Befragungswellen hinweg dieses sehr hohe Alter erreichen (Schiel et al. 2021). Keine der bislang verfügbaren bundesweiten Studien fokussiert jedoch spezifisch auf das sehr hohe Lebensalter und stellt über eine disproportionale Zufallsziehung schwach vertretener Gruppen sicher, dass auch in diesem Alterssegment differenzierte Analysen nach soziodemografischen Subgruppen mit hoher Teststärke möglich sind. Eine solche gute Datenlage ist jedoch notwendig: Zum einen, um den besonderen Unterstützungsbedarfen im hohen Alter zukünftig besser gerecht werden zu können. Zum anderen, um Lösungsansätze für sozialpolitische Herausforderungen wie die soziale Sicherung im Alter oder im Hinblick auf Generationengerechtigkeit entwickeln zu können.

Article 13(1)(b) (Information to be provided where personal data are collected from the data subject) (see too recitals 60–61); Article 14(1)(b) (Information to be provided where personal data have not been obtained from the data subject) (see too recital 61); Article 30 (Records of processing activities) (see too recital 82); Article 33 (Notification of a personal data breach to the supervisory authority) (see too recital 85); Article 35 (Data protection impact assessment) (see too recitals 90–91); Article 36 (Prior consultation) (see too recital 94); Article 37 (Designation of the Data Protection Officer) (see too recital 97); Article 39 (Tasks of the data protection officer) (see too recitals 77 and 97); Article 47 (Binding corporate rules) (see too recital 108); Article 52(1) (Independence of supervisory authorities) (see too recitals 117–118 and 120–121); Article 57 (Tasks of supervisory authorities) (see too recital 122); Article 69 (Independence of the EDPB) (see too recital 139).

There is growing curiosity in the exploration of novel renewable resources as alternatives for the production of protein hydrolysates (PH). Thus, the undiscovered potential of utilizing residual biomass from Spirulina, particularly after lipid extraction, for food production presents an encouraging avenue for further research. The aim of this study is to examine the technological and antioxidant properties of protein hydrolysates (PH) obtained from the leftover biomass of Spirulina. Around 70% of biomass was obtained as residue after lipid extraction. The yield and protein content of the PH from residual biomass were 48% and 78% respectively. PH had a high solubility at acidic pH-5. The emulsification power and foaming capacity of PH were 56 m2/g and 275% respectively. PH had a higher ratio of α-helix to ß-sheet (3.4) compared with the raw (1.6) and residual biomass (0.7), which indicates a high digestibility of PH. The antioxidant capacity of PH by reducing power assay, DPPH and ABTS were 80, 1746, 618 µM Trolox g-1 respectively. The findings suggest that PH could be used as a potential ingredient in food and pharmaceutical industry, thus providing a sustainable valorization to protein rich residual biomass.

Natural products still account for more than half of all medications in clinical use in the generic age of contemporary biotechnology. According to the World Health Organization, plant extracts are used in 85 percent of out-dated medicine, and around 80 percent of people in underdeveloped nations rely on conventional medicinal substances for their main health care. 62 percent of the 87 anticancer medicines authorised in the last 10 years are natural products. The major drugs among them include paclitaxel and vinblastine, extracted from Taxus brevifolia and Catharanthus roseus respectively. All of them work by binding to tubulin and altering microtubule dynamics to impede cancer cell proliferation. They trigger apoptosis by causing mitotic arrest. These findings from epidemiological and investigational research emphasise the usefulness of phytochemicals in reducing cancer risk and inhibiting the growth and spread of tumours in investigational animals, which are medically more important. In a range of spontaneous or transplanted lymphocytic leukaemia, paclitaxel and Vinblastine medications have a high inhibitory impact on monozygotic leukaemia, breast cancer, lung cancer, liver cancer, ovarian cancer, solid sarcoma, malignant melanoma, head and neck cancer, and testicular cancer. Anti-tumour effects, on the other hand, still encounter obstacles and have a long way to go. The study and development of these medications will provide more significant results in the future

In this study, interrupted creep and creep-fatigue tests of Alloy 617, which is a candidate alloy for boiler tubes and pipes of A-USC (advanced ultra-supercritical) power plants of the 700°C-class, were conducted to investigate damage evolution process. Also, the change of the micro texture of the alloy was continuously observed at a fixed area to elucidate the mechanism of damage evolution under creep and creep-fatigue loading from the viewpoint of the change of the order of atom arrangement using EBSD (Electron Back-Scatter Diffraction) analysis. The conditions of the creep test were a temperature of 800°C and the stress of 150 MPa in inert gas (99.9999% Ar). The stress-controlled creep-fatigue tests were carried out at 800°C in Ar using stress ratio R = −1 and hold time of 10 minutes at peak tension. IQ (Image Quality) values, which are the average sharpness of the obtained diffraction pattern, were used for evaluating the change of the micro texture during the tests. In both creep and creep-fatigue test, intergranular cracks appeared. The IQ value decreased monotonically in the vicinity of grain boundaries with the decrease of fracture life, indicating that the crystallinity of grain boundaries degraded faster than that of grains. This localized damage around grain boundaries was attributed to the intergranular crack propagation in the creep and creep-fatigue test. In addition, all the grain boundaries with IQ value lower than 85% of IQ value in as-received specimen were found to be cracked during both creep and creep-fatigue test. Therefore, there was the critical IQ value around grain boundaries at which intergranular cracks occurred under creep or creep-fatigue loading condition.

Эпидемиологические показатели сахарного диабета (СД) являются важной составляющей в организации эндокринологической службы страны. В Российской Федерации непрерывный динамический клинико- эпидемиологический мониторинг СД осуществляется с 1996 г. посредством деятельности Федерального регистра СД (ФРСД). ЦЕЛЬ: оценить динамику эпидемиологических характеристик СД (распространенности, заболеваемости, смертности) и показателей контроля углеводного обмена в РФ за 5-ти летний период с 2018 г. по 2022 г. по данным ФРСД. МАТЕРИАЛЫ И МЕТОДЫ: объектом исследования являлась база данных ФРСД, 85 регионов РФ, вы- грузка данных от 01.01.2023 г. (http://diaregistry.ru). Показатели представлены в динамике 2018→2022 гг., на 100 тыс. населения соответствующей возрастной группы: дети – лица в возрасте до 15 лет (0-<15), под- ростки – лица в возрасте от 15 до 18 лет (15-<18), взрослые – лица ≥ 18 лет. РЕЗУЛЬТАТЫ: общая численность пациентов с СД на 01.01.2023 года составила 4 962 762 (3,42% населе- ния РФ), из них: СД1 – 5,6% (277,1 тыс.), СД2 – 92,3% (4,58 млн.), другие типы СД – 2,1% (103,7 тыс.), с впервые установленным диагнозом СД - 11 848 новых случаев СД1 и 277 573 СД2. Распространенность СД: все возрастные группы СД1 – 174,3→191,0/100тыс., СД2 – 2885,7→3158,8/100 тыс., другие типы СД – 59,9→71,5/100 тыс. населения; группа «дети»: СД1 – 101,5→136,1/100 тыс. детского населения (д.н.), СД2 – 1,6→4,1/100 тыс. д.н.; группа «подростки»: СД1 – 235,1→289,6/100 тыс. подросткового населения (п.н.), СД2 – 6,2→5,5/100 тыс.п.н.; группа «взрослые»: СД1 – 188,2→199,5/100 тыс. взрослого населения (в.н.), СД2 – 3633,1→3989,0/100 тыс.в.н., другие типы СД – 75,0→89,5/100 тыс. в.н. Заболеваемость СД: все возрастные группы СД1 – 11,0→8,2/100 тыс., СД2 – 260,1→191,4/100 тыс. населения, другие типы СД - 15,6→12,8/100 тыс. населения; группа дети: СД1 – 23,9→19,1/100 тыс.д.н., СД2 – 0,6→2,3/100 тыс.д.н.; группа подростки: СД1 - 23,2→14,1/100 тыс.п.н. СД2 – 1,7→1,1/100 тыс.п.н.; группа взрослые: СД1 - 7,7→5,5/100тыс.в.н., СД2 – 327,3→241,2/100тыс.в.н., другие типы СД – 19,5→16,0/100 тыс.в.н. Смертность: СД1 3,0→2,3/100 тыс., СД2 100,0→ 84,8/100 тыс., другие типы СД 1,0→1,1/100 тыс. населения; среди причин смерти - первое место сердечно-сосудистая (СС) па- тология (инфаркт, инсульт, сердечная недостаточность, острые СС нарушения) 38,6% при СД1 и 50,9% при СД2, на втором месте онкология (5,2% при СД1, 10,6% при СД2). Продолжительность жизни (сред- ний возраст смерти пациентов): СД1 муж 50,5 → 50,7 лет, жен 57,7 → 56,0 лет; СД2 муж 70,4 →70,4 года, жен 76,1 → 76,1 года, Количество пациентов с целевым уровнем HbA1c <7%: при СД1 34,6%→36,8%, при СД2 52,4%→51,5%, с уровнем HbA1c ≥9,0% при СД1 20,7%→17,6%, при СД2 8,7%→7,7%. Динамика рас- пространённости основных диабетических осложнений при СД1/СД2 в 2018→2022гг составила: диабе- тическая нейропатия от 47,89%→47,40%/24,55%→23,75%; диабетическая нефропатия, ХБП от 25,32%→ 27,14%/ 12,36%→ 19,12%; диабетическая ретинопатия от 37,37%→ 34,5%/ 14,59%→ 12,33%; синдром диа- бетической стопы от 4,29%→ 3,48%/ 1,72%→ 1,29%; инфаркт миокарда от 1,31%→ 1,14%/ 3,81%→ 3,46%; ишемическая болезнь сердца от 3,54%→ 2,69%/ 11,69%→ 9,43%; хроническая сердечная недостаточность от 0,55%→ 0,78%/ 2,19%→ 3,13%; цереброваскулярные заболевания от 1,59%→ 1,38%/ 4,61%→ 4,10%; ампутация от 1,45%→ 1,26%/ 0,82%→ 0,73%; кома от 2,16%→ 1,74%/ 0,07%→ 0,04%. ВЫВОДЫ: в анализируемый период в РФ сохраняется рост распространенности СД/100 тысяч населе- ния во всех возрастных группах, что подчеркивает важность клинико-эпидемиологического мониторинга данного социально-значимого заболевания. Следует отметить продолжающиеся тенденции снижения первичной заболеваемости СД по данным ФРСД, что может быть связано с переходом ведения пациен- тов с впервые выявленным СД в профиль терапевтической службы. Отмечаются стабильные показатели продолжительности жизни при обоих типах СД и снижение показателей смертности/100 тыс. населения с сохранением СС осложнений в качестве ведущей причины смерти. Отмечено снижение частоты диа- бетических осложнений в анализируемый период, кроме ХБП, что связано с изменением парадигмы диагностической концепции данной нозологии. При анализе показателей контроля углеводного обмена выявлена положительная динамика по уменьшению доли пациентов, находящихся в состоянии выражен- ной декомпенсации при обоих типах СД и увеличение доли пациентов с СД1 в целевом диапазоне HbA1c. Таким образом, анализ базы данных регистра СД является эффективным инструментом оценки важнейших эпидемиологических параметров и качества оказания диабетологической помощи.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.