Rozprawy doktorskie na temat „DNA interstrand crosslinks”
Utwórz poprawne odniesienie w stylach APA, MLA, Chicago, Harvard i wielu innych
Sprawdź 20 najlepszych rozpraw doktorskich naukowych na temat „DNA interstrand crosslinks”.
Przycisk „Dodaj do bibliografii” jest dostępny obok każdej pracy w bibliografii. Użyj go – a my automatycznie utworzymy odniesienie bibliograficzne do wybranej pracy w stylu cytowania, którego potrzebujesz: APA, MLA, Harvard, Chicago, Vancouver itp.
Możesz również pobrać pełny tekst publikacji naukowej w formacie „.pdf” i przeczytać adnotację do pracy online, jeśli odpowiednie parametry są dostępne w metadanych.
Przeglądaj rozprawy doktorskie z różnych dziedzin i twórz odpowiednie bibliografie.
Vare, Daniel. "Interstrand Crosslinks - Induction and repair". Doctoral thesis, Stockholms universitet, Institutionen för genetik, mikrobiologi och toxikologi, 2012. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-78797.
Pełny tekst źródłaDNA-skadande ämnen är vanligt i cancerbehandling, då snabbt växande celler, såsom cancerceller är betydligt känsligare än normala celler för DNA skador. En grupp av ämnen som vanligen används i cancerbehandling är korsbindare av DNA. Dessa ämnen kommer reagera två gånger med DNA och skapa två bindningar mitt emot varandra. DNA strängen, som består av två delar, måste kunna separeras och kopieras (replikation) på ett tillförlitligt sätt för att cellerna ska kunna dela sig och bli flera. DNA strängen måste också kunna dela sig och bli avläst rätt för att nya proteiner ska kunna bildas (transkription). När korsbindarna har bundit till DNA strängarna, hindrar detta deras separation och därigenom förhindras även avläsningen och kopieringen. För att göra undersökningarna av DNA korsbindande ämnen ännu lite svårare, så ger korsbindare flera olika typer av skador. Dels kan det bli flera olika typer av korsbindningar, både mellan två DNA-strängar (ICL) vilket är den farligaste och mest svårreparerade typen, men det kan också ske inom samma DNA-sträng (intrastrand crosslink) eller mellan en DNA-sträng och ett protein (DNA-protein crosslink). Korsbindare kan även bilda enbindningsskador (monoaddukt), vilket innebär den bara binder en gång till DNA. För att cellen ska kunna överleva, så måste den reparera skadorna och ta bort korsbindningen eller monoaddukten. Hur detta sker i människor är inte helt klarlagt men det verkar som det sker i flera steg. Till att börja med klipps DNA sönder i ena strängen på båda sidorna om korsbindningen, detta gör att den kvarvarande delen av korsbindningen kan böjas bort. Därefter kommer cellen att skapa nytt DNA för att fylla mellanrummet som bildats. Cellen använder sig av den andra DNA strängen som mall för att sätta in rätt DNA baser, men i fallet med korsbindande ämnen så är även den strängen skadad och därför finns det en stor risk för att fel DNA baser sätts in och då uppstår mutationer. Nästa steg är att klippa den kvarvarande delen av korsbindningen, även denna gång skapas ett mellanrum som måste fyllas med nya baser. Den första artikeln i avhandlingen handlar om att försöka reda ut om det är ICLen eller monoaddukten som är orsak till olika effekter som påträffas efter behandling med korsbindande ämnen. Det vi fann var att även om det bara var från ICLs som vi kunde mäta en effekt på replikationen, så fick vi nästan lika stark effekt från monoaddukterna, som från ICL, för en av de vanligast använda markörerna (kännetecknen) för båda DNA strängarna var brutna på samma ställe (dubbelstränsbrott). Detta berodde dock inte på att även monoaddukterna skapade dubbelsträngsbrott, utan på att markören vi använde var ospecifik. Vi fann även att även om ICLs har mycket större effekt än monoaddukten på cellens överlevnad m.m., så kan man inte bortse ifrån effekten av monoaddukten och att den troligen har en betydande roll för de korsbindande ämnen som endast ger en liten del ICLs. I artikel två har vi utvecklat en ny metod, som gör det möjligt att mäta hur många ICLs som bildas vid en viss dos av de korsbindande ämnen vi undersöker. Vi kan även mäta hur fort ICLerna kan repareras i mänskliga celler med hjälp av metoden. Tack vare en kombination av våra mätningar och med hjälp av datorsimuleringar, kunde vi räkna ut hur många ICLs som bildades per dos för tre vanliga korsbindare. Vi kunde även visa att 50 % av ICLen har påbörjat reparationen och kommit så långt att de var bortklippta från ena stängen inom 3 timmar efter behandlingen. I artikel tre undersöker vi vilka proteiner som är inblandade i den tidiga delen av ICL reparationen, alltså fram till och med att celler klipper ut korsbindningen på båda sidorna om skadan i ena strängen. Här visar vi att celler som är defekta i reparationsprotein kallat XPA, har en betydligt långsammare borttagning av ICLer än vad båda normala celler och celler defekta i reparationsprotein XPE har. Vi visar även att detta inte påverkar cellens replikationshastighet, eller har någon effekt på cellens överlevnad. Den fjärde artikeln handlar om acetaldehyd, som bildas när alkohol förbränns i kroppen. Acetaldehyd har föreslagits bilda ICL och därför undersökte vi vilka effekter den har på cellerna. Vi visar i den här artikeln att det krävs nysyntes av DNA för att acetaldehyd ska leda till dubbelsträngsbrott. Celler kan reparera dessa dubbelsträngsbrott med hjälp av reparationssystem, som kallas homolog rekombination, men att reparationen ibland blir felaktig. I den femte och sista artikeln i avhandligen undersöker vi ett av de vanligast föreslagna proteinen för att sköta klippningen av DNA (ERCC1/XPF) och hur den är inblandad i reparationen av korsbindningar. Vi kan här visa att även det krosbindande ämnet mitomycin C bromsar replikationshastigheter och att ERCC1/XPF är nödvändigt för att kunna fullfölja homolog rekombination av ICLs.
At the time of the doctoral defense, the following papers were unpublished and had a status as follows: Paper 1: Submitted. Paper 2: Manuscript. Paper 3: Manuscript. Paper 4: Submitted.
Dangeti, Venkata Srinivas Mohan Nimai. "Processing of Cisplatin Interstrand crosslinks (ICLs) by DNA repair proteins". University of Toledo Health Science Campus / OhioLINK, 2012. http://rave.ohiolink.edu/etdc/view?acc_num=mco1352833172.
Pełny tekst źródłaGruver, Aaron Matthew. "Cellular Analyses of the RAD51-related Homologous Recombination Repair Proteins". University of Toledo Health Science Campus / OhioLINK, 2005. http://rave.ohiolink.edu/etdc/view?acc_num=mco1127144634.
Pełny tekst źródłaCattell, Emma. "The role of the human SNM1A gene in the repaire of DNA interstrand crosslinks". Thesis, Oxford Brookes University, 2008. http://ethos.bl.uk/OrderDetails.do?uin=uk.bl.ethos.493405.
Pełny tekst źródłaShamai, Pamela Win. "Repair of DNA interstrand crosslinks as a mechanism of clinical resistance to platinum drugs in ovarian cancer". Thesis, University College London (University of London), 2006. http://discovery.ucl.ac.uk/1445841/.
Pełny tekst źródłaMenon, Vijay. "CYTOTOXIC PROPERTIES OF NOVEL PLATINUM COMPOUNDS, BBR3610-DACH AND TRANS-4-NBD IN TUMOR CELLS: CELLULAR EFFECTS OF 1, 2-DACH AND NBD LIGANDS". VCU Scholars Compass, 2013. http://scholarscompass.vcu.edu/etd/3001.
Pełny tekst źródłaKumar, Ambika. "DNA interstrand crosslink repair in Trypanosoma brucei". Thesis, Queen Mary, University of London, 2018. http://qmro.qmul.ac.uk/xmlui/handle/123456789/36675.
Pełny tekst źródłaZhang, Jieqiong. "Mechanism of Replication-Coupled DNA Interstrand Crosslink Repair". Thesis, Harvard University, 2016. http://nrs.harvard.edu/urn-3:HUL.InstRepos:26718742.
Pełny tekst źródłaMedical Sciences
Harwood, Eric Alexander. "Chemical synthesis and structural characterization of a nitrous acid interstrand cross-linked duplex DNA /". Thesis, Connect to this title online; UW restricted, 1999. http://hdl.handle.net/1773/8702.
Pełny tekst źródłaHain, Karolina Ottilia. "Characterisation of human SLX4/FANCP, a coordinator of DNA repair nucleases". Thesis, University of Dundee, 2012. https://discovery.dundee.ac.uk/en/studentTheses/bf9a5ba3-7cea-4d25-8e8c-aa4cd5de3fae.
Pełny tekst źródłaYoshikiyo, Kazunori. "KIAA1018/FAN1 nuclease protects cells against genomic instability induced by interstrand cross-linking agents". Kyoto University, 2013. http://hdl.handle.net/2433/180458.
Pełny tekst źródłaKyoto University (京都大学)
0048
新制・論文博士
博士(医学)
乙第12772号
論医博第2063号
新制||医||1000(附属図書館)
30755
(主査)教授 小松 賢志, 教授 小川 誠司, 教授 松本 智裕
学位規則第4条第2項該当
Rohleder, Florian [Verfasser], i Caroline [Gutachter] Kisker. "The Intricate Network of Replication-dependent Interstrand Crosslink DNA Repair / Florian Rohleder. Gutachter: Caroline Kisker". Würzburg : Universität Würzburg, 2015. http://d-nb.info/1111886962/34.
Pełny tekst źródłaChang, Li-Ping. "Molecular cloning of the Drosophila mus320 gene and its role in DNA interstrand crosslink repair /". For electronic version search Digital dissertations database. Restricted to UC campuses. Access is free to UC campus dissertations, 2003. http://uclibs.org/PID/11984.
Pełny tekst źródłaHayes, Mark Thomas. "Investigation of the mechanisms of the genotoxicity and cytotoxicity of selected anticancer agents in human cells". Thesis, Queensland University of Technology, 1999.
Znajdź pełny tekst źródłaKato, Niyo. "The Molecular Mechanism of Replication Independent Repair of DNA Interstrand Crosslinks". Thesis, 2018. https://doi.org/10.7916/D89610ZT.
Pełny tekst źródła"Adult mice lacking Brca1 are normal and viable but have hypersensitivity to DNA interstrand crosslinks". Tulane University, 2021.
Znajdź pełny tekst źródłaBRCA1 faithfully repairs damaged DNA by promoting homology-directed repair (HDR). Loss of Brca1 and other HDR genes are incompatible with embryonic viability and cause severe genomic instability. Cells lacking BRCA1 are sensitive to cellular stresses such as DNA damage caused by ionizing radiation (IR). Homozygous loss of Brca1 is embryonic lethal in mice, and the few tissue-specific knockouts generated develop abnormally. Therefore, we created an inducible Cre mouse model to study Brca1 loss in all adult mouse tissues allowing for examination of viability, longevity, and stress response in the absence of HDR and the importance of HDR in different tissues of an adult mouse. After validating the inducible Cre system using a reporter allele in mice, we generated mice with alleles of the inducible Cre system and floxed Brca1 alleles. Cre was induced in adult mice at ten weeks of age, resulting in extensive, widespread deletion of Brca1. Contrary to the embryonic lethality observed in all previously tested germline Brca1 knockout mouse models, adult mice with Brca1 deletion displayed no overt phenotypes. Brca1Δ/Δ mice showed extensive, widespread deletion of Brca1 and survived up to 1 year after Brca1 recombination. Targeted, high-depth sequencing of recombined tissues indicated mutations accumulated in both the mammary gland and the intestine. However, only the mammary gland had an HDR deficiency signature. Next, we examined Brca1Δ/Δ mice survival after exposure to ionizing radiation and mitomycin C (MMC). Surprisingly, Brca1Δ/Δ mice responses are DNA damage specific. Brca1Δ/Δ mice deficient for HDR showed no increased sensitivity to IR but died four to eight days following MMC exposure. Our results show that BRCA1 is not required for long-term viability or DNA double-strand break repair, but BRCA1 is essential for DNA crosslink repair to maintain viability in an adult mouse.
1
JoyOlayiwola
Somashekara, S. C. "The dual-targeting of Saccharomyces cerevisiae Pso2 into the nucleus and mitochondria is regulated by post-translational modifications: Implications for organelle-specific DNA repair". Thesis, 2022. https://etd.iisc.ac.in/handle/2005/5722.
Pełny tekst źródłaRohleder, Florian. "The Intricate Network of Replication-dependent Interstrand Crosslink DNA Repair". Doctoral thesis, 2014. https://nbn-resolving.org/urn:nbn:de:bvb:20-opus-113121.
Pełny tekst źródłaDer Fanconi Anämie (FA) Signalweg ist ein replikationsabhängiger DNA-Reparaturmechanismus, der grundlegend zur Beseitigung von DNA-Schäden in Form von intermolekularen Quervernetzungen (ICL) beiträgt (Moldovan and D’Andrea, 2009). Fehlfunktionen in diesem stringent regulierten Reparaturnetzwerk führen somit zu Genominstabilität (Deans and West, 2011). Der pathologische Phänotyp der Krankheit FA, die durch Mutationen in dem gleichnamigen DNA-Reparatur Signalweg verursacht wird, ist sehr heterogen und umfasst angeborene Deformationen, Knochenmarksversagen, eine erhöhte Tumor Disposition sowie Infertilität (Auerbach, 2009). Der FA Mechanismus ist ein komplexes Netzwerk und bisher wurden 16 FA Komplementationsgruppen sowie weitere beteiligte Faktoren identifiziert (Kottemann and Smogorzewska, 2013). Zusätzlich sind Komponenten der Nukleotid-Exzisionsreparatur (NER), der homologen Rekombinationsreparatur (HRR) und Transläsionssynthese (TLS) involviert, die durch FA Proteine koordiniert werden (Niedzwiedz et al., 2004; Knipscheer et al., 2009). Eines der FA Proteine ist die DEAH Helikase FANCM. Im Komplex mit seinen Interaktionspartnern FAAP24 und MHF1/2 bindet FANCM an die durch den ICL Schaden zum Stillstand gekommene Replikationsgabel und aktiviert die FA Schadensantwort (Wang et al., 2013). Die weiteren Schritte, die zur Entfernung des ICL Schadens führen, sind jedoch weitestgehend ungeklärt. Zur Aufklärung der Initiation des FA Mechanismus und der Rolle, die das FANCM dabei spielt, wurde in dieser Arbeit hauptsächlich das archaische FANCM Homolog Helicase-associated Endonuclease for Fork-structured DNA (Hef) analysiert. Hef aus dem archaischen Organismus Thermoplasma acidophilum (taHef) unterscheidet sich von anderen archaischen Hef Proteinen und besteht ausschließlich aus einem N-terminalen Helikase-Abschnitt mit zwei RecA und einer thumb-like Domäne, während andere Hef Proteine am C-Terminus zusätzlich eine Nuklease-Domäne besitzen. Ich habe die Kristallstruktur des taHef Proteins bei einer Auflösung von 2,43 Å gelöst. Im Gegensatz zur Kristallstruktur eines vergleichbaren Hef-Konstruktes aus Pyrococcus furiosus (pfHef) (Nishino et al., 2005b) liegt in taHef eine extrem offene Konformation der beiden RecA-Domänen vor, was impliziert, dass eine Bewegung der RecA-ähnlichen Helikase Motordomänen um 61° möglich ist und zudem die zur Translokation entlang der DNA notwendige Flexibilität von Helikasen verdeutlicht. Messungen mittels Kleinwinkelröntgenstreuung (SAXS) deuten hingegen auf eine intermediäre Konformation des taHef Proteins in Lösung hin, wodurch beide Kristallstrukturen als eher Randzustände angesehen werden können. Besonders hervorzuheben ist, dass das Protein Proliferating Cell Nuclear Antigen (PCNA) als Hef Interaktionspartner identifiziert wurde. Diese Interaktion wird durch ein hoch-konserviertes kanonisches PCNA Interaktionspeptid-Motiv vermittelt. Interessanterweise beeinflusst PCNA aber weder die ATPase noch die Helikase Aktivität von taHef, was darauf hindeutet, dass diese Interaktion nur zur Rekrutierung des Hef Proteins zur Replikationsgabel dient. Wegen des hohen Maßes an Flexibilität konnte der taHef-taPCNA Komplex nicht kristallisiert werden, wohingegen SAXS Messungen erfolgreich waren und ein Model bei niedriger Auflösung konnte erhalten werden. Diese nachgewiesene Interaktion zwischen Hef und PCNA konnte auch für das eukaryotische FANCM Homolog Mph1 aus dem thermophilen Pilz Chaetomium thermophilum (ctMph1) bestätigt werden. Als ersten Schritt zur Charakterisierung dieser Interaktion habe ich die Kristallstruktur von PCNA aus Chaetomium thermophilum (ctPCNA) gelöst. Weiterhin war es möglich, vorläufige Resultate bezüglich der mutmaßlichen Interaktion zwischen den humanen Proteinen FANCM und PCNA (hsFANCM, hsPCNA) zu erhalten. In Kooperation mit Detlev Schindler (Humangenetik, Würzburg) und Weidong Wang (National Institute on Aging, Baltimore, USA) wurden Co-Immunopräzipitations-Experimente (CoIP) mit humanem FANCM und humanem PCNA aus HEK293-Zellen durchgeführt. Obwohl eine Interaktion in Hydroxyurea-stimulierten Zellen reproduzierbar nachgewiesen werden konnte, sind weitere Experimente notwendig, um diese Interaktion zu charakterisieren
Chuang, Hung-Wei, i 莊宏偉. "Design and Synthesis of C2-Linked Pyrrolo[2,1-c][1,4 ]benzodiazepine DNA Interstrand Crosslinker as Antitumor Agents". Thesis, 1997. http://ndltd.ncl.edu.tw/handle/75864813533278999065.
Pełny tekst źródła高雄醫學院
天然藥物研究所
85
The pyrrolo[2,1-c][1,4]benzodiazepine ( PBDs ) are diverse and unusual group of antitumor antibiotics produced by streptomyces species. These biosynthetically derived compounds are well known for inhibiting DNA replication on account of DNA-antibiotics adducts through their C-11 carbinolamine functionality. However, theirclinical application has been limited by various dose- limiting toxicity. For example,anthramycin produce cardiotoxicity. Pervious studies have shown that a head-to-head synthetic antitumor agent incorporating a pair of DNA alkylating units based on the monofunctional PBDs is more potent and less cardiotoxicity. To enchancing DNA sequence selectivity,we design and synthesis C2 linked ( tail-to-tail ) PBD cross-linking agents. The tail-to-tail N-methoxymethyl pyrrolo[2,1-c][1,4 ]benzodiazepine-5,11-dione dimer has been prepared, then the partial hydride reduction was used to form an imine contained tail-to-tail PBDs crosslinker.
Vergara, Jordan. "Probing the binding of interstrand crosslinked DNA containing a fluorescent base analog with human and E. coli homologs of O6-alkyl-guanine-DNA-alkyltransferase". Thesis, 2012. http://spectrum.library.concordia.ca/975056/1/Vergara_MSc_S2013.pdf.
Pełny tekst źródła