Littérature scientifique sur le sujet « Dansk dramatik »

Med baggrund i den amerikanske film og TV-industris historie diskuterer Poul Erik Nielsen i denne artikel de produktionelle og organisatoriske for- hold og sammenholder dette med den forandringsproces dansk film film og TV-dramatik står midt i. Han fremhæver centrale forskelle mellem det amerikanske og danske system men argumenterer for nædvendigheden af at etablere et samarbejde mellem film og TV-branchen i Danmark, hvis man vil sikre en national filmproduktion og populærkulturel TV-dramatik med bred gennemslagskraft i forhold til publikum.

Marlene Ballebye undersøger "Sproget i Line Knutzons dramatik". Hendes artikel koncentrerer sig om Knutzons særegne sprog, metaforik og lyriske princip med fokus pa stykkerne Først bliver man jo født (1994) og dramatikerens seneste værk, Guitaristerne (2004). Spørgsmålet er, hvilke sproglige og metaforiskeprincipper, der stadfæster et nybrud inden for dansk dramatik, og hvordan det lyriske prmcip i monologerne i Først bli'r man jo født går igen i Guitaristerne. I undersøgelsen af Knutzons særlige metaforik læser Ballebye de to stykker i et henholdsvis modernistisk og klassisk lyrisk perspektiv. [The issue has been reconstructed from a scanned version of a printed issue, which might result in minor flaws in the text. This is also the cause of the odd page breaks.]

Forordet gør bl.a. status over feltet "ny dansk dramatik" anno 2005. [The issue has been reconstructed from a scanned version of a printed issue, which might result in minor flaws in the text. This is also the cause of the odd page breaks.]

Tidsskriftet indledes med Mads Thygesens "Making It New?'', som fokuserer på Forlaget Dramas seneste udgivelser med henblik på at give et overblik over hovedtendenser i den aktuelle dramatik. Thygesen ser desuden nærmere på bøger om emnet og diskuterer, hvordan forskellige modernismekonstruktioner spiller ind i forskellige beskrivelser af ny dansk dramatik. I modsætning til den udbredte opfattelse, at samtidsdramatikken er karakteriseret ved formfornyelse, hævder artiklen, at kategorien "det nye" er problematisk, fordi jagten på "det nye" konstruerer et bestemt blik på samtidsdramatikken, som alt for let kommer til at skygge over de værker, som ikke passer ind i konstruktionen. [The issue has been reconstructed from a scanned version of a printed issue, which might result in minor flaws in the text. This is also the cause of the odd page breaks.]

Danmarks Radio er i alle henseennder et eksempel på klassisk "public service" institution. Men hvad med TV2? Denne undersøgelse sammenligner samtlige programmer sendt fra hhv. DR TV og TV2 efter kl. 17.00 i 1990. Ud fra en summarisk kate- gorisering af programmerne konkluderer undersøgelsen, at TV2 i sit overordnede programudbud meget mere ligner en "public service"- institution end en kommerciel kanal. Denne konklusion får især tyngde, når nogle tyske kommercielle satellitkanaler inddrages i sammenlig- ningen. Men samtidig viser undersøgelsen, at DR og TV2 ikke er ens, når de to kanaler sammenlignes mere detaljeret. DR er mere "public service" orienteret end TV2. Det viser sig bl.a. i udbuddet af fakta, af dansk dramatik og af børneprogrammer. Alle seerdata i undersøgelsen er hentet fra AIM´s interviewundersøg- elser. Fra 1.1.1992 er TV-selskaberne gået over til at anvende AGB Gallups elektroniske TV-Meters (panel på 500 husstande med ca. 1200 personer). Undersøgelsen er også trykt i "Medieforskning i Danmarks Radio 1990".

I stedet for et abstract er her artiklens første side: Konflikter i Mellemøsten, terroranslaget mod USA i 2001 og Jyllands-Postens Muhammed-karikaturtegninger i 2005 er blot nogle af de begivenheder, der i første halvdel af det nye årtusinde skabte fornyet offentlig interesse for islam og muslimer. Det er samtidig også begivenheder, der ved deres dramatik har betydet, at forskning i islam og muslimer i en dansk og global sammenhæng siden da har været præget af eller implicit har været i dialog med skiftende politiske dagsordner og interesser. Islam og muslimer var dog også inden det nye årtusinde genstand for en offentlig og forskningsmæssig interesse i Danmark. Denne udsprang ikke mindst af nye migrationsmønstre, hvor indvandrere og flygtninge med muslimsk baggrund siden slutningen af 1960’erne var begyndt at bosætte sig i Danmark. Disse begivenheder, sammen med opblomstringen af nye islamiske bevægelser og genopblomstring af islam i mellemøstlige og andre muslimske lande, satte gang i en forskning, der nysgerrigt forsøgte at forstå disse udviklinger. Islam og muslimer var ikke længere kun objekter for islamologer, religionsforskere eller regionale forskere, men i stigende grad temaer, der dukkede op inden for forskellige fagligheder. Initiativområdet Islam i nutiden er et eksempel herpå. Dette var en forskningssatsning igangsat af Statens Humanistiske Forskningsråd, der udbød forskningsmidler til studier af muslimske indvandreres kulturelle og religiøse forhold i Danmark. Et resultat heraf var udgivelsen af ni bøger i perioden 1984-1991, der dækkede emner (...)

Indhold: Frimureri og Kultur; Godt bogarbejde 1989/90; Forening for Boghaandværk; Danske breve i Universitetsbiblioteket i Oslo; Kommissionen for Registrering af Kilder til Dansk Historie; Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab; Årets sommerkoncerter; Brugen af Dramatisk Bibliotek voldsomt stigende; Det kongelige Bibliotek og dets fjernlånspartnere; bibliotekets moderniseringsprogram; Ny bog: Kronborg-Brunnen und Kronborg-Motetten; Udlån til udstillinger; Det kongelige Biblioteks Garderobe er nedlagt; Erhvervelser; Besøg; Personalia;

Forlaget DRAMA udgiver hvert år 35-40 dramaer af både etablerede og debuterende danske dramatikere. Vi har kigget på 37 af de stykker, der er udgivet mellem 2006 - 2008. 17 af disse dramaer reklamerer med et engagement i aktuelle samfundsmæssige problemstillinger.

Abstract Pronominal modes of address are an instance of the kind of structural incompatibility between languages which presents a considerable challenge to the translator. Indeed, they have been described as an "impossibility of translation" (Lyons). The structural contrast between English and most other European languages with regard to this feature has significant implications for literary translations, since address behaviour encodes social relations and thus functions as an important signal of unfolding interpersonal dynamics in texts. This article explores the implications of divergent address systems in the translation of dramatic discourse, using examples from French-English and English-German translation to illustrate the problems involved. In the first case, the absence of differentiated second-person pronouns in modern English means that other signals have to be found to encode the social dynamics of the text. In Sartre's subtle exploration of shifting human relations in Huis Clos/In Camera we witness a constant switching between the "tu" and "vous" forms of address as the characters seek to establish their roles. Translation into English inevitably results in a loss of explicitness and the introduction of alternative indices of interpersonal relations. In translation from English into German, on the other hand, as an analysis of Pinter's The Caretaker/Der Hausmeister demonstrates, selection between the "du" and "Sie"-forms becomes necessary, and a further level of differentiation is added to those available in the original. Here, pronominal choice presupposes a careful analysis of the dynamics of the text, and results in an explicitation of the attitudinal nuances of the original. In both cases, the process of translation implies a re-encoding based on the translator's individual conception of the source texts. The issue under discussion thus emerges as an archetypal feature of literary translation, showing how the latter manipulates texts by opening up some interpretive possibilities and closing down others. Résumé Les pronoms appellatifs sont un exemple du type de l'incompatibilité structurelle entre les langues qui représente un défi considérable pour le traducteur. En fait, ces pronoms ont été décrits comme une "impossibilité de traduction" (Lyons). Le contraste structurelle entre l'anglais et la plupart des autres langues européennes vis-à-vis de cet aspect a des implications significatives pour la traduction littéraire, car la façon de s'adresser encode des relations sociales et fonctionne donc comme un signal important d'ouverture des dynamiques interpersonnelles dans les textes. Cet article explore les implications des systèmes divergents d'appellation dans la traduction du discours dramatique, en utilisant des exemples de traduction français-anglais et anglais-allemand pour illustrer les problèmes. Dans le premier cas, l'absence de pronoms de la seconde personne différenciés dans l'anglais moderne signifie que d'autres signaux doivent être trouvés pour encoder la dynamique sociale du texte. Dans l'exploration subtile de Sartre des glissements de relations humaines dans Huis Clos (en anglais In Camera), nous sommes les témoins d'un transfert constant entre les formes d'abord "tu" et "vous", alors que les personnages cherchent à définir leurs rôles. La traduction vers l'anglais résulte inévitablement en une perte d'explicité et l'introduction d'indices alternatifs pour les relations interpersonnelles. Dans la traduction de l'anglais vers l'allemand, telle que le démontre une analyse de The Caretaker de Pinter (en allemand Der Hausmeister), le choix entre les formes de tutoiement et de vouvoiement devient nécessaire, et un niveau ultérieur de différenciation s'ajoute à ceux disponibles dans l'original. Ici le choix pronominal présuppose une analyse soigneuse de la dynamique du texte, et se conclut par une explicitation des nuances d'aptitude de l'original. Dans les deux cas, le processus de traduction implique un ré-encodage basée sur la conception individuelle du traducteur des textes sources. Le point discuté apparaît donc comme une caractéristique de type archétypal de la traduction littéraire, indiquant comment cette dernière manipule les textes en les ouvrant à certaines possibilités d'interprétation et en les fermant à d'autres.

ABSTRACT How can I as a Swedish dancer devoted to the Indian classical dance form, kathak, re root it into my own cultural sphere? And express topics beyond the Sub Indian continent without diluting the essence of the art form? I don’t want to create a new dance style.I don’t want to add anything. I want to explore and investigate how I within the tradition of kathak dance and Hindustani music can shuffle the classical format in order to create a longer narrative.  To create a dramaturgical nerve in the performance and take it further than the traditional short dances and compositions connected by being strung together on a basic rhythm. During this work I have followed different strands of evolution within me as a kathak dancers as well as personal experiences that has led up to this need of making it my kathak dance, rather than my Indian kathak dance. It’s also a close study of the relationship between a student and her master and how the master forces his student to mature to become her own master.  I want to use the kathak dance as an artistic expression to create performances based on topics interesting to me. I want to use the rhythmical patterns to enhance, elaborate and ornament the story told. How can I use the bols and sound from the kathak dance and Hindustani music? What happens if I instead of using bols create similar material but based on the Swedish language? The unexpected result of my research, the unexpected finding of what happened with me after I decided to drop India, and to focus my gaze to my own cultural space by being a native Swedish person living in Stockholm was that I lost my dance. I lost my geography.

La investigación se centra en la 'performative voice' en la obra dramática de Beckett. El término 'performative' es usado para abarcar: (a) la 'intencionalidad' de las voces, la voluntad que las lleva a expresarse, y (b) la 'materialidad' de estas voces, como suenan en realidad. Se incluyen en el análisis tanto el discurso dramático como los aspectos técnicos relativos al sonido.
El estudio de la 'performative voice' abarca las siguientes áreas:
·La génesis de la 'performative voice' en las primeras obras de ficción de Beckett.
·La manera en que la voz es tratada en medios distintos como el teatro, la radio y la televisión.
·La personificación de la voz y de que manera la voz como 'personaje' está en relación con otros elementos dramáticos.
·La relación entre voces habladas y escritas y la adaptación de un tipo de prosa específico para el escenario.
The investigation centres on the 'performative voice' in Beckett's dramatic oeuvre. The term 'performative' is used to cover: (a) the 'intentionality' of voices, the will that drives them to speak, and (b) the 'materiality' of these voices, how they actually sound. Both dramatic speech and technical aspects of sound reproduction are included in the analysis.
The study of the performative voice covers the following areas:
·The genesis of the performative voice in Beckett's early fiction.
·The way in which voice is treated in the different performance media of the stage, radio and television.
·The personification of voice and how voice as a 'character' relates to other dramatic elements.
·The relationship between spoken and written voices and the adaptation of a prose work for the stage.

Henry de Montherlant a développé tout au long de sa vie une œuvre théâtrale importante et variée. La problématique de l'action fournit une piste pour pénétrer dans son univers dramaturgique. Selon les critiques contemporains, les pièces de Montherlant manquent d'action. Le dramaturge a renoncé aux coups de théâtre et rebondissements extérieurs pour créer une action dont la seule machinerie consiste à décrire les mouvements intérieurs de l'âme humaine. Cet idéal est inspiré d'une conception classique du théâtre où la simplicité de l'action conduit à l'analyse psychologique. Le but de ce travail est d'identifier l'action et d'analyser son fonctionnement. La première partie, s'appuyant sur la théorisation antique de la dramaturgie, aborde l'action comme intrigue. La partie suivante montre comment l'action extérieure, superposée au mouvement, est supplantée par la parole : l'action est alors considérée comme acte. Cette partie complète l'étude de l'action avec trois approches : l'approche pragmatique et l'approche communicationnelle d'une part, qui permettent d'analyser le phénomène de la parole comme acte, et l'analyse actantielle d'autre part qui appréhende la psychologie du personnage que la dramaturgie classique et néo-classique appelle le caractère, et montre comment l'auteur construit l'intrigue. La dernière partie est consacrée au temps et à l 'espace comme éléments constitutifs de l'action dramatique
According to Montherlant, the dramatic turn of events and the external twists are a disturbance to the simplicity of the action which lone guiding force may aim at the exploration of the movements of the human soul. The main critics which are made to these plays are that they lack substance and dramatic intensity. This work which objective is to identify and analyse the action in Montherlant's dramatic art, originates from the antic theory of the dramatic art, in order to tackle the action as the plot. The next part shows how the external action stacked to the movement, is supplanted by the speech. This part completes the study of the action by three approacheas: the pragmatic approach and the communicative approach in the one hand, and the actancial analysis in the other hand. The last part deals with time and space as constituent of the dramatic action

This study enquires into the construction of a cultural fantasy, the favorite (or royal mistress), in the reign of Louis XIV (1661-1715), and aims to explore the kinds of narrative, the 'scénario pour l’imaginaire', articulated around this figure. A process of crystallization in respect of the favorite, both as word and as literary figure, develops across the late seventeenth century. This process is on the one hand fuelled by the increasing prominence of female favouritism as a political practice during the period, and on the other facilitated by the emergence of new privileged media such as the novel and the 'nouvelle historique'. The favorite, as a new incarnation of the ‘femme forte’, becomes a trope by which anxieties can be expressed: about female power, but also about the monarchy in general. This thesis advances by way of close readings and studies of vast corpora of texts; it alternates – both within and between chapters – between analysis and synthesis. Following the introduction, the first chapter introduces a set of mental landmarks, both semantic and axiological, and explores the dictionaries, treatises and courtly manuals of the time in search of the favorite. The second chapter focuses on the fiction of the 1660s and 1670s, and questions the way in which these texts established elements of definition and recurrent issues related to the staging of the favorite in this period. The third chapter considers the representation of Louis XIV's mistresses, principally through a study of the ballets, poems, letters, memoirs, satires and pamphlets concerned with the Sun King's loves. Its object is to show how the favorite is inserted into the royal mythology. The fourth chapter is dedicated to the first text explicitly and exclusively devoted to the favorite: the Histoire des Favorites (1697) by Anne de La Roche-Guilhen. This chapter attempts to bring to light the tensions underlying the text, while interrogating the determining role of this collection in the process of crystallization explored throughout the thesis. The fifth chapter sketches out the afterlife of the favorite under Louis XV and Louis XVI, and describes the principal evolutions which ensured her survival in the collective imagination.

L'étude de l'œuvre de Patrick Kermann permet de dresser les contours d'un théâtre où la parole des morts met en péril la mimésis et devient un véritable pari sur l'absence. Les différentes voix donnent une présence aux disparus, constituant la charpente du drame à travers un matériau sonore très dense, discontinu et hétérogène. La composition rythmique ouvre sur une polyphonie de voix qui génère un appel désespéré des morts n'ayant pas trouvé de place parmi les vivants. Une première partie traite de la dramaturgie de l'après où les disparus reviennent pour dire leur désastre intime et la barbarie du monde. Une deuxième partie déplace l'analyse sous l'angle de la dramaturgie sonore et examine comment la partition textuelle fait résonner la langue privilégiant une réception auditive qui n'est pas sans mettre en question la position du lecteur et, plus encore peut-être, celle du spectateur. Ainsi, ces voix abandonnées rencontrent-elles des metteurs en scène qui les accueillent en leur proposant des espaces singuliers faits pour répondre au trouble que crée l'écoute des corps absents
The study of Patrick Kermann's work makes it possible to draw up the contours of a drama in which the words of the dead endanger the mimesis and become a real wager on absence. The different voices give presence to the departed, forming the framework of the drama through very condensed, intermittent and heterogeneous sound material. The rhythmic composition opens up on a polyphony of voices which produces a desperate appeal from the dead who have found no place among the living. A first part deals with the dramatic effects of what follows, when those who disappeared come back to relate their intimate disaster and the barbarity of the world. A second part moves the analysis to the angle of sonorous dramatic art and examines the way in which the textual score causes the language to resound, privileging auditory reception, which is not without questioning the reader's position and, perhaps, even more, that of the spectator. Thus it is that these abandoned voices meet producers who greet them with offers of unexpected areas intended to be an answer to the confusion resulting from listening to absent bodies

Par nature, le théâtre a partie liée avec le temps. Dans les sept pièces conservées de Sophocle, χρόνος est au cœur du discours des personnages, comme sujet de leur réflexion sur l’existence, mais aussi comme agent de la progression du drame. Au premier niveau, son action est destructrice, car l’homme de Sophocle, « homme d’un jour » (Aj.399 et Ant. 790), éprouve durement sa nature brutale, faite de revirements arbitraires, auxquels il résiste autant qu’il peut, à moins qu’il ne s’en joue. Mais au second niveau, celui de la dynamique de l’action, le temps est aussi constructeur de l’effet tragique. En atteste le lexique, important et varié, capable de rendre visible la fatalité en marche au sein de la tragédie. Ainsi, le temps, non représentable puisqu’il échappe à la mimèsis, peut servir de révélateur à la tension latente, qu’on appelle communément le tragique, concept flou et jamais véritablement défini par les textes, et qui va trouver ici une consistance poétique et une définition nouvelle dans l’observation des choix d’écriture du dramaturge. Ce faisant, c’est la démarche créatrice de Sophocle que l’on interroge. L’analyse du vocabulaire dans des passages choisis dément sa réputation d’auteur peu spectaculaire : retard, hâte, revirements, hasard, opportunité…sont mis en valeur au cœur des vers comme des indicateurs majeurs de la marche du drame vers sa fin. Et si l’on croise ensuite les données lexicales avec les marques de l’énonciation et les éléments des rites civiques qui affleurent dans les textes, on distingue alors la concaténation assurant la cohésion des ensembles et forgeant la temporalité propre à chaque pièce. Du rapport contraint entre le temps dramatique et le temps scénique, Sophocle a tiré des effets originaux qui forment sa poétique. Comme l’aède-démiurge d’Homère, le dramaturge construit ses tragédies en charpentier de l’effet tragique. Il fabrique un présent dramatique parsemé de signes indiciels marquant le passage de χρόνος. Ce présent, troublé par le passé qui s’y déploie encore, est celui de l’inadaptation du héros, tout à la fois temps de l’urgence, du retard, de l’immobilité qu’il faut conjurer pour que la perspective d’un futur puisse prendre forme. La tragédie sophocléenne s’avère finalement très consciente d’elle-même, développant un langage performatif qui entraîne à l’action, disant le rapport sensible de l’homme au temps et tout à la fois sa propre relation au temps qui la compose.MOTS-CLÉS : tragédie-effet tragique-deixis-temps-temporalité
By nature, theatre and time are linked. In Sophocles’ seven remaining tragedies, χρόνος is in the heart of the characters’ speeches, as a subject of their thought about human life, but first of all, as an agent of the progressing plot. On the first level, his action is destructive, because Sophocles’ hero, “a man of one day” (Aj. 399 and Ant.790), is afflicted by the brutal nature of time, made of arbitrary reversals to which he tries to resist to, as much he can, unless he makes light of them. But, on the second level, action in progress, time is also constructive of the tragic effect. This is attested by many and diverse words, showing fate going through the tragedy. So, time, that is impossible to represent on stage, because it is outside of the mimesis, reveals the hidden tension, commonly named the tragic, a woolly concept, never really defined by the texts, which will find here a poetic consistency and a new definition by the observation of the playwright’s choices. Thus, it is Sophocles’ creative reasoning that is analysed. According to the vocabulary in some passages selected, his reputation of not being a very spectacular author is belied: delay, haste, reversals, luck, opportunity… are highlighted in the texts, as major indicators of the action progressing to its end. And then, by crossing the lexical data, the enunciation marks and elements of civic rituals showed on the surface of the texts, we can then clearly distinguish the logical sequences of events making the tragedies’ coherence and the own temporality of each work. Sophocles builds his tragedies like a “carpenter” of the tragic effect. He makes up a dramatic present scattered with a plenty of signs showing χρόνος going through. At the end, Sophoclean tragedies are conscious of their own structure, because they develop a performative language to speak about the sensitive relation between man and time, and also, about their relation with time making of their poetic organization.KEYWORDS: tragedy-tragic effect-deixis-time-temporality

Le personnage du missionnaire a l'epoque coloniale est depeint de facon negative dans notre corpus. Charge d'aller enseigner le message du fils du fils de dieu aux noirs d'afrique, le personnage pouvait-il trouver les conditions appropriees a une action independante et desinteressee sans se compromettre avec le pouvoir colonial ? notre enquete montre plutot que le personnage oeuvrait tout aussi bien pour l'eglise que pour sa patrie, contrairement a l'esprit de sa mission. Or, le systeme colonial qui s'appuie sur un regime d'exception, organise l'asservissement et l'exploitation du colonise dont il nie le patrimoine culturel et philosophique. Dans ce contexte social et historique ou l'arbitraire est consubstanciel a l'action menee par le colonisateur, l'imbrication du religieux et du politique, ou mieux encore, la collusion de fait entre le clerge missionnaire et l'administration offre a mongo beti et rene philombe des raisons de contester (vivement) le caractere desinteresse de l'apostolat. Dans les trois romans, le personnage du missionnaire est traite de telle maniere qu'il apparait comme un rouage du systeme colonial. Aussi, le corpus se revele un lieu d'affrontements ideologiques intenses ou les deux romanciers s'appliquent a faire piece aux pretentions du dramatis persona
The missionary at the colonial time is depicted negatively in our corpus. The personage, who has the onus of going to teach the message of the begotten of god to the black people of africa, could he find the suitable conditionsnfor conducting an independant and unselfish action without to compromise himself? our research work shows still more that the personage acted not only for the church but also for his country, contrarily to the pontifical directives. Nevertheless, the colonial system which leans on high-handed actions organizes the enslavement and the exploitation of the colonized people. At the same, he denies his cultural and philosphical patrimony. In this social and historical context, the imbrication of the religious and the political matter, or in the better, the collusion between the missionary clergy and the administration offera to mongo beti and rene philombe arguments to (sharphy) denry the unselfish claims of the apostolate

La reconnaissance est essentiellement théorisée par Aristote à propos de la tragédie. Dans la comédie, la reconnaissance n’assume qu’un rôle accessoire. Dans ces deux genres, elle est essentiellement tributaire du dénouement. Au XVIIIe siècle, les auteurs se sont intéressés de près à ce principe dramatique auquel ils ont eu recours de manière massive dans les nouveaux genres dramatiques que le siècle a vu naître. Marivaux, Destouches, Nivelle de La Chaussée, Diderot, Mercier et Beaumarchais ont tous transposé la notion aristotélicienne de l’anagnorisis dans leurs pièces. Les écarts avec l’assise théorique qu’offre la Poétique et avec la place qu’occupe la reconnaissance dans le théâtre classique se font évidents. N’étant plus nécessairement liée au dénouement, la reconnaissance concerne, dans les comédies nouvelles, toutes les étapes de l’action. Les auteurs revendiquent le recours à ce principe dramatique, en dépit des lourds préjugés qui pèsent sur lui, et revendiquent également le pathétique en tant que nouvelle voie à explorer au théâtre. Les scènes de reconnaissance sont symptomatiques de cette volonté de dépasser la division rigoureuse des genres ; elles traduisent les nouvelles aspirations et les nouvelles voies empruntées par l’art dramatique. Elles renseignent sur le renouvellement des formes et des enjeux des nouveaux genres et incarnent le projet dramatique des Lumières qui consiste, avant tout, à créer un rapport à la fois intime et solide avec le spectateur. Désormais, c’est de l’efficacité de l’effet dramatique que dépendent le succès des nouveaux genres et la transmission efficace du message moral, philosophique et politique que les reconnaissances tentent de véhiculer
Recognition is essentially theorized by Aristotle about the tragedy. In comedy, recognition assumes only a secondary role. In both genres, it is essentially dependent on the final dénouement. In the eighteenth century, the authors have been interested in this dramatic principle which they have used massively in the new dramatic genres born in that century. Marivaux, Destouches, Nivelle de La Chaussée, Diderot, Mercier and Beaumarchais have all transposed the Aristotelian notion of anagnorisis in their plays. The differences with the theoretical basis enabled by Poetics and the place of recognition in classical theater are obvious. Being no longer necessarily linked to dénouement, recognition in the new comedies is concerned with all stages of the action. The authors claim the use of this dramatic principle despite the heavy bias against it, as well as they claim the use of the pathetic as a new way to explore drama. Recognition scenes are symptomatic of this desire to go beyond the strict division of gender, as they reflect new aspirations and new pathways for drama to explore. They provide information on the renewal of forms and new kinds of challenges facing the new genres, while embodying the Enlightenment project aiming, above all, to create a relationship that is both intimate and solid with the viewer. Now it is the efficiency of the dramatic effect that conditions the success of new genres and the efficient transmission of the moral, philosophical and political messages which recognition that tries to convey

Dans les romans de Raymond Queneau, le dialogue est un principe qui tend à se généraliser. A la surface des textes, des personnages volontiers hâbleurs, moins soucieux d’agir que de bavarder, multiplient des échanges. Visant la vraisemblance d’une parole populaire, l’écriture de ces dialogues combine les interventions narratoriales et des moyens linguistiques connotant l’oralité : orthographe phonétique, didascalies, constructions elliptiques, voire argotiques. D’un point de vue interactionnel, les échanges se singularisent par l’incapacité des interlocuteurs à communiquer en raison du déni de l’autre affiché par les personnages. Cette singularité nous amène à mettre en perspective le dialogue romanesque et d’autres aspects des textes queniens, placés sous le signe de l’interaction dialogique et confrontant le roman à l’altérité : conventions bousculées, mélange des genres, théâtralité, intertextualité
In Raymond Queneau’s novels, dialogue is a principle which is going to be widespread. On the surface of texts, characters gladly boasters, less concerned by acting that to chat, multiply exchanges. Aiming at the credibility of a popular word, the writing of these dialogues organizes the telling interventions and the linguistic means connoting the oralite: phonetic spelling, didascalies, elliptic, even slang constructions. From an interactionnal point of view, the exchanges singularize by the incapacity of the interlocutors to communicate because of the denial of the other one posted by the characters. This particularity brings us to put in perspective the romantic dialogue and the other aspects of the of Queneau’s texts placed under the sign of the dialogical interaction and confronting the novel with the otherness: pushed aside agreements, mix genres, dramatic quality, and intertextuality

Fermina Márquez est centrée sur l’aura dont l’héroïne éponyme jouit auprès des adolescents qu’elle rencontre dans un établissement scolaire parisien. Jouant avec ces voix et ces amours adolescentes, le récit met en scène un hétérolinguisme franco-espagnol, nous offrant une représentation attachante du bilinguisme en milieu scolaire. Bien que la juxtaposition des langues soit inséparable d’un choc des cultures, sous la plume de Larbaud, la polyglossie et le pluriculturalisme sont portés par un discours résolument xénophile puisque l’éloge de la langue espagnole encourage sa diglossie. Au-delà de cette simple thématisation, Larbaud a dramatisé la pluriglossie puisque le bilinguisme franco-espagnol est concurrencé par les langues antiques.

The essay aims to analyse Francis’s pontificate in the context of globalisation. First of all, it sights to understand the conception of time and the role of the Church in contemporary history according to Bergoglio. Secondly, it is Pope Francis’ own report to globalisation that is examined. The main axes of the mission of the Church traced by the pontificate of Francis draw inspiration from the Second Vatican Council, in a non-static and formalistic way, but rather dynamic, in order to give strength to the announcement of the Gospel of mercy in contemporary history and to help humanity overcome its dramatic conflicts.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.