Littérature scientifique sur le sujet « 346.7303 har »

e15012 Background: Antinuclear antibodies (ANAs) constitute a spectrum of autoantibodies targeted to nuclear and cytoplasmic components of the cells considered serological markers for different autoimmune disease. However, ANAs are also presented in different types of cancers. Here, we present an exploratory analysis of ANAs patterns detected in patients with a recent cancer diagnosis. Methods: We carried out a prospective analysis of patients recently diagnosed of cancer in two centers. All were tested for ANAs from January to December 2019. Clinical-pathological features were collected from clinical reports. Results: 190 patients were included with different tumors: Lung(56.3%); colon/rectum(16.3%); head-neck(10.5%); pancreas(3.6%); stomach(3.1%); sarcoma(3.1%); urothelial(2.6%) and others( 3.6%). Most of the patients (pts) had stage IV (65.7%) and III (26.8%). Several histologies were included: adenocarcinoma(55.7%); squamous (32.6%) and others (transitional, clear cells, small cell and mesotelial/sarcoma). Chemotherapy was the main treatment (73.6%pts) followed by immunotherapy (11.5%pts), targeted therapy (6.8%pts) and chemo-inmunotherapy (3.1%pts). Among all pts included, only 13 had autoimmune disease: polymyalgia rheumatica (1pt); psoriasis (4pts), bronchial hyperreactivity (2pts) and hypotiroidism (6pts). In this cohort, we found that 60/190, 31.5%pts, showed positive ANAs (+) titers by immunofluorescence analysis. Different patterns were described according to First International Consensus on Standardized Nomenclature of ANAs. The predominant was a speckled pattern presented in 26% pts; secondly, a nucleolar pattern in 16.6% pts and CENP-F AC14 was presented in 8.3%pts. More minoritary patterns were also described. Patients with advanced lung cancer included 56.6% of ANAs (+) cases followed by colorectal cancer (11.6%). Adenocarcinoma (73,3 % pts) and squamous carcinoma (16,6% pts) were the most common histologies among ANAs (+) cases but none of the small cell carcinoma were ANA(+). The majority of ANAs (+) patients were on chemotherapy (73.3 % pts) followed by immunotherapy (16.6% pts). On the other hand, 4/13 of patients with autoimmune diseases presented ANAs(+) titers (CENT-F, scl70 and AC3 patterns). The only patient who developed a severe inmune-related toxicity was ANA negative. Conclusions: In this study, we describe the prevalence of ANAs and their patterns in a cohort of cancer patients. A complementary description of relevant clinical-pathological features in ANAs(+) subgroup is also reported.

Background:One third of patients with rheumatoid arthritis have some comorbidity at the time of diagnosis and 80% during the evolution. The presence of each additional comorbidity reduces the chances of remission by 28%.Objectives:To determine the prevalence of comorbidities in Rheumatoid Arthritis (RA) and to evaluate associated variables.Methods:A descriptive cross-sectional study was conducted. It were included patients over 18 years of age, who attended the Rheumatology office between May and August 2018 with a diagnosis of RA according to the ACR 1987 and ACR/EULAR 2010 criteria. Demographic variables were studied along with disease-related variables (time of evolution, disease activity by DAS-28 and CDAI, treatment and functional capacity (HAQ-A)). The presence of comorbidities was evaluated using two indexes: Rheumatoid Arthritis Comorbidity Index (RACI) and Disease Comorbidity Index (RDCI). RACI consists of 31 comorbidities grouped into 11 categories: DAS 28 >3.6, local inflammation, smoking, tumors, systemic involvement, infection, vascular disease, bone health, mood, metabolic and cardiovascular disorders (score range 0-36). RDCI consists of 11 comorbidities (categories according to ICD-10) and a formula to calculate it (range 0-9). For both indexes; higher score, greater comorbidity.Results:In this cross-sectional study, 345 patients were evaluated, of which 176 were included, 85.8% of the patients were female and the mean age was 52.7 ± 10.9 years; 31.2% of the cases finished primary school, the median of disease duration was 9 years (1-40), the mean DAS28 3.8 ± 1.4, and the mean CDAI 12.4 ± 11.3. 52.3% of the patients received treatment with glucocorticoids, 60.8% with NSAID, 60.2% with methotrexate, 39.2% with leflunomide, 17.6% with biologic DMARds and 5.6% with tofacitinib. 90.3% of the patients (95% CI 84.8, 94.3) presented some comorbidity measured by RACI. The average score was 4.7 ± 3.4 and the most frequent comorbidity were: elevated DAS28 (40.9%), dyslipidemia (38.1%), AHT (36.4%), prednisone >5 mg/d in 31.8%, endocrinopathies 19.3%. 73.3% of the patients had more than one comorbidity. Regarding RDCI, 47.2% of the cases presented some comorbidity with an average score of 0.95 ± 1.3; the most frequent were: AHT 36.4%, lung disease 12.5% and diabetes 8%. The oldest patients had more than one comorbidity (RACI), and also presented a higher HAQ score than those with only one (p<0.0001). Higher RACI score was associated with higher CDAI (p<0.001) and the use of glucocorticoids (p=0.008).Conclusion:The prevalence of comorbidities in RA by RACI was elevated (90.3%) and 73.3% of the patients presented more than one comorbidity. The patients with the highest RACI score had higher disease activity and used glucocorticoids more frequently.Disclosure of Interests:None declared

Sepsis is a major cause of neonatal mortality and children born in low- and middle-income countries (LMICs) are at greater risk of severe neonatal infections than those in higher-income countries. Despite this disparity, there are limited contemporaneous data linking the clinical features of neonatal sepsis with outcome in LMICs. Here, we aimed to identify factors associated with mortality from neonatal sepsis in Vietnam. We conducted a prospective, observational study to describe the clinical features, laboratory characteristics, and mortality rate of neonatal sepsis at a major children’s hospital in Ho Chi Minh City. All in-patient neonates clinically diagnosed with probable or culture-confirmed sepsis meeting inclusion criteria from January 2017 to June 2018 were enrolled. We performed univariable analysis and logistic regression to identify factors independently associated with mortality. 524 neonates were recruited. Most cases were defined as late-onset neonatal sepsis and were hospital-acquired (91.4% and 73.3%, respectively). The median (IQR) duration of hospital stay was 23 (13–41) days, 344/524 (65.6%) had a positive blood culture (of which 393 non-contaminant organisms were isolated), and 69/524 (13.2%) patients died. Coagulase-negative staphylococci (232/405; 57.3%), Klebsiella spp. (28/405; 6.9%), and Escherichia coli (27/405; 6.7%) were the most isolated organisms. Sclerema (OR = 11.4), leukopenia <4,000/mm3 (OR = 7.8), thrombocytopenia <100,000/mm3 (OR = 3.7), base excess < –20 mEq/L (OR = 3.6), serum lactate >4 mmol/L (OR = 3.4), extremely low birth weight (OR = 3.2), and hyperglycaemia >180 mg/dL (OR = 2.6) were all significantly (p<0.05) associated with mortality. The identified risk factors can be adopted as prognostic factors for the diagnosis and treatment of neonatal sepsis and enable early risk stratification and interventions appropriate to reduce neonatal sepsis in LMIC settings.

Objectives: We compared rates of myopericarditis adverse events and evaluated potential risk factors of development. We compared rates of dermatological–neurological adverse events (severe and serious) with other adverse events in a specific population of deployed US military personnel who received or did not receive ACAM2000 vaccine (ie, Vaccinia smallpox live vaccine). Methods: Up to 20,000 military personnel recipients were enrolled in a prospective observational cohort study: up to 15,000 ACAM2000 recipients in cohort 1 and up to 5,000 military personnel who were eligible for ACAM2000 vaccination but were not vaccinated due to recent vaccination or characteristics of their contacts in cohort 2. Enrollment was at a 3:1 ratio, respectively. Serum specimens and data were collected at the initial visit and 10 days later (cf, window of 6–17 days). Study participants with evidence, either clinical or laboratory, of possible myopericarditis were referred to a blinded independent review committee for further evaluation and adjudication. The primary analysis was logistic regression with adjudicated myopericarditis as the dependent variable and age, sex, race, and exercise regimen as the independent variables. Results: Initial data and serum specimens were obtained from 14,667 participants (cohort 1, N = 10,825; cohort 2, N = 3,842). According to protocol, 2 visits were completed by 12,110 participants (cohort 1, N = 8,945; cohort 2, N = 3,165), and 125 participants (cohort 1, N = 111; cohort 2, N = 14) were referred for myopericarditis adjudication, of whom 1 had confirmed myocarditis, 5 had suspected myocarditis, 1 had suspected pericarditis, and 54 (cohort 1, N = 44; cohort 2, N = 10) had subclinical myopericarditis. The unadjusted myopericarditis rates were 5.7 per 1,000 (95% CI, 4.3–7.5) for cohort 1 and 3.2 per 1,000 (95% CI, 1.7–5.8) for cohort 2. The unadjusted and adjusted odds ratios for myopericarditis for cohort 1 and cohort 2 were 1.8 (95% CI, 0.9–3.6) and 1.3 (95% CI, 0.6–2.6), respectively. At least 1 serious adverse event was experienced by 117 participants (1.1%) in cohort 1 and 13 (0.3%) in cohort 2. No serious and severe neurological or dermatological adverse events were reported. Conclusions: ACAM2000 vaccination was associated with a modest but nonsignificant increase in the risk of myopericarditis in this prudently screened, young and healthy service-member population. The adjusted OR was 1.3 and the unadjusted OR was 1.8. Overall, all but 7 cases were subclinical. Citation: Faix DJ, Gordon DM, Perry LN, et al. Prospective safety surveillance study of ACAM2000 smallpox vaccine in deploying military personnel. Vaccine 2020;38:7323–7330.

On the territory of the Siberian Federal District 2005 - 2014 period was characterized by a moderate tendency to reduce the incidence of tuberculosis and marked increase in the incidence of HIV infection. The subjects of the Siberian Federal District, the prevalence of HIV infection in which exceeded the level of 705.0 per 100 thousand people, had significant differences in the incidence rates of tuberculosis (115.4), the prevalence of tuberculosis (278.6 per 100 thousand), disability (73.3 per 100 thousand) and deaths from TB infection (25.5 per 100 thousand). The unfavorable short-term outlook for the morbidity of HIV-associated tuberculosis requires a change in approaches to epidemiological surveillance system for HIV and TB.

Aim. A retrospective analysis of the results of surgical treatment of large idiopathic macular holes depending on the technique of surgical intervention. Methods. The results of surgical treatment of 60 patients (60 eyes) with idiopathic macular holes with a diameter of more than 800 μm were studied in the Republican clinical ophthalmology hospital of Kazan. The average age of the patients was 66.2±5.37 (61-74) years. The patients underwent complex ophthalmological examination before the surgery and 10 days and 1 month after the surgery, including visometry, tonometry and optical coherence tomography. Patients were divided into two groups (30 subjects each), comparable in clinical and epidemiological parameters: group 1 - standard surgical tactics, group 2 - surgical treatment according to the method proposed by professor A.N. Samoylov. Visual acuity with correction before surgery in group 1 was 0.11±0.05, in group 2 - 0.12±0.06. Results. Ten days after the surgery, group 1 had anatomical closure in 23 (76.7%) patients, anatomical result was not achieved in 7 (23.3%) patients. In group 2, complete closure of the rupture was achieved in 27 (90.0%) patients, incomplete - in 3 (10.0%) patients. In 1 month in group 1, complete closure of the macular rupture was observed in 22 (73.3%) patients, in 8 (26.7%) patients the result was not achieved. In group 2, complete closure of the rupture was determined in 28 (93.3%) patients, incomplete closure - in 2 (6.7%) patients. Visual acuity 1 month after the surgery in group 1 was 0.15±0.08, and in group 2 - 0.32±0.11 (p <0.05). Conclusion. Surgical treatment of large idiopathic macular holes according to the modified technique of the inverted internal limiting membrane flap proposed by professor A.N. Samoylov, provides better anatomical and functional results in comparison with the standard technique (p <0.05).

Abstract Objective: Genetic testing (GT) and counseling (GC) are important aspects of comprehensive cancer care, yet persistent equity challenges exist. We aim to characterize the evolving utilization of GT and GC services for potential hereditary breast, ovarian, pancreatic, and prostate cancers (HBOPP). Methods: We performed a retrospective single-institution chart review of a balanced racial subset of HBOPP patients who met National Comprehensive Cancer Network (NCCN) criteria diagnosed from 2019-2013. Data were analyzed using chi-squared test and multivariable logistic regression. Results: 503 HBOPP patients were studied. GT was discussed with 50.5% (n=254) of patients, 42.3% (n=213) completed GT, but only 8.7% had GC (n=44) (Table 1). Patients who were younger, had managed care, or had a family history of cancer were significantly more likely to have a GT discussion and complete GT (all p&lt;0.01). Pancreatic cancer (RR 0.11; 95% CI 0.05-0.21) and prostate cancer patients (RR 0.05; 95% CI 0.02-0.10) were less likely to have a GT discussion with their provider than breast cancer patients. HBOPP patients had a lower likelihood of having a GT discussion with each additional year of age at diagnosis (RR 0.95; 95% CI 0.93-0.98). Among patients who had a GT discussion, prostate cancer patients (RR 0.14; 95% CI 0.04-0.47) and Black patients (RR 0.25; 95% CI 0.09-0.71) were less likely to complete GT. Ovarian cancer patients (RR 12.1; 95% CI 5.19-28.5) and patients with a family history of cancer (RR 2.26; 95% CI 1.05-4.86) were more likely to have GC. Conclusions: Inequities persist in GT and GC. NCCN-eligible patients who were older or had prostate or pancreatic cancer were less likely to have GT discussion. We found that Black patients were less likely than White patients to complete GT. GC rates were low across all groups except patients with ovarian cancer. Multilevel and systemic interventions are needed to improve equity in cancer genetic services. Access to, completion, and outcomes of genetic testing and counseling, by cancer type. Breast (n=212) Ovarian (n=48) Pancreatic (n=105) Prostate (n=138) Total (n=503) Test (p) Was there evidence a provider discussed and/or offered genetic testing? Yes 172 (81.1%) 36 (75.0%) 26 (24.8%) 20 (14.5%) 254 (50.5%) &lt;0.001 No 40 (18.9%) 12 (25.0%) 79 (75.2%) 118 (85.5%) 249 (49.5%) Is there any evidence that the patient received genetic testing? Yes 155 (90.1%) 32 (88.9%) 18 (69.2%) 8 (42.1%) 213 (84.2%) &lt;0.001 No 17 (9.9%) 4 (11.1%) 8 (30.8%) 11 (57.9%) 40 (15.8%) What were the patients results? Mutation positive 25 (16.3%) 5 (15.6%) 2 (11.1%) 0 (0.0%) 32 (15.2%) 0.095 Mutation negative 83 (54.2) 12 (37.5%) 13 (72.2%) 3 (37.5%) 111 (52.6%) Variant of unknown significance 43 (28.1%) 13 (40.6%) 3 (16.7%) 4 (50.0%) 63 (29.9%) No info available/cannot find 2 (1.3%) 2 (6.2%) 0 (0.0%) 1 (12.5%) 5 (2.4%) Was there evidence of any genetic counseling encounter? No 195 (92.4%) 27 (57.4%) 102 (97.1%) 133 (96.4%) 457 (91.2%) &lt;0.001 Yes 16 (7.6%) 20 (42.6%) 3 (2.9%) 5 (3.6%) 44 (8.8%) Citation Format: Ariana Naaseh, Hannah Rice, Isabel Temosihue, Natasha Zimmermann, Erin Linnenbringer. From provider discussion to test completion: Evaluating cancer genetic services in a diverse academic comprehensive cancer care population [abstract]. In: Proceedings of the American Association for Cancer Research Annual Meeting 2024; Part 1 (Regular Abstracts); 2024 Apr 5-10; San Diego, CA. Philadelphia (PA): AACR; Cancer Res 2024;84(6_Suppl):Abstract nr 7333.

Background: Dysmenorrhea is a very common condition in females in fertile age group and its affective and somatic features often limit female mobility which results in loss of work hours. The aim of the study was to evaluate prevalence, severity, drug usage and loss of work days among young female medical students.Methods: The current questionnaire based study was done in Department of pharmacology, GMC Jammu over a period of 3 months. Female students aged between 17-24 years who consented for participation were included. The demographic profile and detailed history of dysmenorrhea was recorded.Results: Out of 342 participants, 218 females (63.7%) had history of dysmenorrhea. Most of the dysmenorrhic females had menarche between 13-14 yrs of age (73.3%) and menstrual cycle of 21-34 days (82.5%), duration of bleeding less than 6 days (91.6%) and had a positive family history of dysmenorrhea (58.7%). Majority of females had mild to moderate features of dysmenorrhea (93.4%). Most common medication was Mefenemic acid alone and in combination (90.5%). Most of the females took self-medication (69.8%) and only 30.2% took medicines on advice of doctor. 71.5% students missed their classes due to symptoms of dysmennorhea.Conclusions: Dysmenorrhea is quite prevalent among college going medical students. Most of them had positive family history. Mefenemic acid and its combination was frequently used to treat symptoms. On an average 1-2days were lost due to dysmenorrhea.

Rationale. Early diagnosis of mycosis fungoides (MF), as the most common form of T-cell lymphoma, presents significant challenges. The diagnosis of MF is based on the following criteria: comprehensive assessment of the clinical picture of the disease, histological and immunohistochemical examination of the skin, and determination of rearrangement of the T-cell receptor gene, but even this does not always aid in diagnosis. The aim of the study is to investigate the expression of micro-RNAs (miR-223, -423, -663, -16, -326, -711) in the blood plasma and leukocytes of patients with a presumptive diagnosis of MF to improve the disease diagnosis. Methods. This study included 50 patients aged 24 to 79 years, of whom 30 patients had a preliminary diagnosis of MF and 20 patients with small plaque parapsoriasis, who formed the comparison group. All patients underwent histological, immunohistochemical examination of skin biopsies, and determination of micro-RNA (miR-223, -423, -663, -16, -326, -711) expression in blood plasma and leukocytes by real-time PCR. Results. Analyzing the results of clinical-anamnestic, histological, and immunohistochemical research methods, the diagnosis of MF was established in 22 of 30 (73.3%) patients, of which 9 of 14 (64.3%) were in the early stages of the disease. small plaque parapsoriasis. Conclusion. During our study, it was found that the studied micro-RNAs (miR-326, -663, -711, -223, -423, -16) in the blood plasma and leukocytes of patients with MF have statistically significant levels of expression compared to the low level of expression of these micro-RNAs in patients with small plaque parapsoriasis. The expression of micro-RNAs we studied in the skin contributes to the improvement of MF diagnosis with an accuracy of up to 90%.

Abstract. Light availability is of primary importance to the ecological function of shallow estuaries. For example, benthic primary production by submerged aquatic vegetation is contingent upon light penetration to the seabed. A major component that attenuates light in estuaries is colored dissolved organic matter (CDOM). CDOM is often measured via a proxy, fluorescing dissolved organic matter (fDOM), due to the ease of in situ fDOM measurements. Fluorescence must be converted to CDOM absorbance for use in light attenuation calculations and models. However, this fDOM-CDOM relationship varies among and within estuaries. We quantified the variability in this relationship within three estuaries: West Falmouth Harbor (MA), Barnegat Bay (NJ), and Chincoteague Bay (MD, VA). Land use surrounding these estuaries ranges from urban to developed, with varying sources of nutrients and organic matter. Measurements of fDOM and CDOM absorbance were taken along a terrestrial-to-marine gradient in all three estuaries. The ratio of the absorption coefficient at 340 nm (m−1) to fDOM (QSU) was higher in West Falmouth Harbor (1.22) than in Barnegat Bay (0.22) and Chincoteague Bay (0.17). The fDOM-CDOM absorption ratio was variable between sites within West Falmouth Harbor and Barnegat Bay, but consistent between sites within Chincoteague Bay. Stable carbon isotope analysis for constraining the source of dissolved organic matter in West Falmouth Harbor and Barnegat Bay yielded δ13C values ranging from −19.7 to −26.1‰ and −20.8 to −26.7‰, respectively. Stable carbon isotope mixing models of DOC in the estuaries indicate contributions from marine plankton, terrestrial plants, and Spartina cordgrass. Comparison of DOC source to fDOM-CDOM absorption ratio at each site demonstrates the influence of source on optical properties. Samples with a greater contribution from marsh (Spartina) organic material had higher fDOM-CDOM absorption ratios than samples with greater contribution from terrestrial organic material. Applying a uniform fDOM-CDOM absorption ratio and spectral slope within a given estuary yields errors in modeled light attenuation ranging from 11–33% depending on estuary. The application of a uniform absorption ratio across all estuaries doubles this error. These results demonstrate that continuous monitoring of light attenuation in estuaries requires some quantification of CDOM absorption and source to refine light models.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.