Literatura académica sobre el tema "Mer du Levant"
Crea una cita precisa en los estilos APA, MLA, Chicago, Harvard y otros
Consulte las listas temáticas de artículos, libros, tesis, actas de conferencias y otras fuentes académicas sobre el tema "Mer du Levant".
Junto a cada fuente en la lista de referencias hay un botón "Agregar a la bibliografía". Pulsa este botón, y generaremos automáticamente la referencia bibliográfica para la obra elegida en el estilo de cita que necesites: APA, MLA, Harvard, Vancouver, Chicago, etc.
También puede descargar el texto completo de la publicación académica en formato pdf y leer en línea su resumen siempre que esté disponible en los metadatos.
Artículos de revistas sobre el tema "Mer du Levant"
1
Vatin, Nicolas. "Les premiers exploits en mer des frères Barberousse". Journal des savants 2, n.º 1 (2020): 611–27. http://dx.doi.org/10.3406/jds.2020.6434.
Texto completoResumen
On a longtemps mal connu la chronologie des premières années d’activité corsaire des frères Oruç et Hayr ed-Dîn Barberousse. Pourtant, établir aussi précisément que possible la datation de leurs faits et gestes est essentiel pour les replacer dans leur contexte historique. Le présent article s’efforce donc de suivre les débuts en mer des Barberousse, dans les années 1510-1516, d’abord au Levant, puis en Occident. Les sources, espagnoles, italiennes et ottomanes, ne manquent pas. Chacune a ses biais et ses défauts, mais leur confrontation permet d’y voir plus clair. Un document ottoman bien connu, quoique pas toujours estimé à sa juste valeur, est la biographie commandée dans les années 1530 par Soliman-le-Magnifique et connue sous le nom de Ġazavât-ı Hayr ed-Dîn Paşa (Geste de Hayr ed-Dîn Paşa). Un des intérêts de la présente étude est de confirmer qu’il s’agit d’une source d’une qualité remarquable qu’il importe de toujours prendre au sérieux. Sans prendre au pied de la lettre ce récit de propagande rédigé vingt ans après les événements, on peut estimer qu’il a le plus souvent pour fondement une réalité historique, que le croisement avec d’autres sources permet parfois de restituer. Enfin, on constate que malgré leur activité, les deux frères demeurèrent un certain temps des pirates anonymes pour les Occidentaux. L’affaire de la nave de Gasparo di la Cavaleria, en mai 1514, dut marquer les esprits, mais c’est en mai 1515 qu’apparaît pour la première fois le nom des Barberousse dans les Diarii de Marino Sanudo. Désormais, leur célébrité ira s’amplifiant, mais c’est furtivement, à petit pas, qu’ils étaient entrés dans l’histoire.
2
Brumont, Francis. "Marins et marchands marseillais en Normandie vers 1570". Annales du Midi : revue archéologique, historique et philologique de la France méridionale 132, n.º 311 (2020): 315–33. http://dx.doi.org/10.3406/anami.2020.9056.
Texto completoResumen
Les relations commerciales entre Marseille et la Normandie étaient assez épisodiques jusqu’au milieu du XVIe siècle. À partir des années 1560, elles devinrent plus actives, surtout après 1570 grâce à la conjonction de deux événements : la guerre de Chypre entre Venise et les Turcs qui permit à Marseille de capter une partie du commerce des épices en direction de la mer du Nord et l’arrivée sur le marché des draperies anglaises que les Marseillais pouvaient envoyer vers le Levant. Cet échange épices/draps prospéra durant quelques années entraînant l’installation de Marseillais et d’Anglais à Rouen, la ville où s’échangeaient ces marchandises. La reprise en mains par Venise du trafic des épices et les voyages des Anglais en Méditerranée pour pratiquer ces échanges directement entraînèrent la quasi-disparition des Marseillais en Normandie, même si certains s’étaient essayés au commerce avec le Brésil et à la pêche de la morue.
3
Hocquet, Jean-Claude. "L’Adriatique, golfe de Venise? Commerce, ports et relations à la fin du Moyen Âge". Anales de la Universidad de Alicante. Historia Medieval, n.º 23 (26 de mayo de 2022): 13. http://dx.doi.org/10.14198/medieval.20224.
Texto completoResumen
Aux xive et xve siècles, Venise, placée favorablement en Méditerranée, à proximité des grands fleuves et de cols alpins qui conduisent en Lombardie ou en Allemagne et en Flandre, tente d’imposer un monopole de navigation et de commerce à la mer Adriatique considérée comme son Golfe. Elle bénéficie de son avance technique et de son organisation (l’Arsenal), de ses bateaux (nefs coques, galères), de ses connaissances financières, de sa richesse et de l’expérience acquise par ses marchands sur les places du Levant comme à l’Ouest. Cité sans campagne (ville sans contado), elle fait venir de l’extérieur, par la mer ou par les fleuves, tout ce qui est nécessaire à sa population (matériaux de construction, bois de chauffage, et tout le vivre, céréales, vin, huile et bétail) et à son industrie navale ou textile (draperie et soierie), elle craint de manquer et met à contribution une vaste partie de l’Europe, Pourtant, elle se heurte à de graves difficultés en Adriatique même, à la piraterie, aux puissances riveraines, aux ports concurrents, Raguse et Ancône, à l’intrusion du capital et de marchands toscans dans les ports de Dalmatie, elle cherche à appliquer son monopole aux territoires qu’elle domine politiquement et qui constituent son empire, mais, par peur de la contrebande qui ruinerait ses recettes douanières et fiscales, elle réduit l’activité maritime et commerciale de ses territoires-sujets. Les marchands vénitiens font certes commerce où ils veulent mais dès qu’ils entrent en Adriatique, ils doivent se rendre à Venise avec leurs marchandises et non dans un autre port. Venise semble forte de sa puissance assise sur des points d’appui solides et sur la faiblesse de ses adversaires : si Gênes n’est plus une menace, de nouveaux dangers menacent en Adriatique même, les Turcs ottomans contre qui Venise commence à mener d’épuisantes guerres.
4
Heyberger, Bernard. "Le catholicisme tridentin au Levant (XVIIe-XVIIIe siècles)". Mélanges de l’École française de Rome. Italie et Méditerranée 101, n.º 2 (1989): 897–909. http://dx.doi.org/10.3406/mefr.1989.4069.
Texto completo
5
Wall, Erika. "Levande samtal om den odödliga Henrietta: Biografin som stöd för reflekterande diskussion och lärande". Högre utbildning 11, n.º 2 (2021): 46. http://dx.doi.org/10.23865/hu.v11.2971.
Texto completoResumen
Här diskuteras om och hur en biografi kan bidra till reflekterande diskussioner och kritiskt tänkande i grundutbildning om etik. Den biografi som fokuseras är ”Den odödliga Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot. Bokens användning redovisas och diskuteras med fokus på det litteraturseminarium som ingick i kursen. Slutsatsen, baserad på såväl lärar- som studentperspektiv, är att biografin fungerar väl som grund för reflekterande diskussioner. Genom att skildra komplexa och känslomässigt starka situationer skapar berättelsen om Henrietta Lacks engagemang och bidrar till en mer komplex förståelse av olika perspektiv på etik och moral kopplade till vård och medicinsk forskning.
6
Ros, Nathalie. "¿Compartir o repartir? Retos de delimitación marítima en el Mediterráneo oriental". Revista Estudios Jurídicos. Segunda Época, n.º 23 (25 de septiembre de 2023): e7888. http://dx.doi.org/10.17561/rej.n23.7888.
Texto completoResumen
En Derecho internacional del Mar, se suele presentar el mar Mediterráneo como un modelo[1], entre los mares semicerrados, que además también se llaman precisamente las Mediterráneas[2], por referencia a la influencia histórico-jurídica de esta región marítima[3], como al alto nivel de gobernanza medioambiental, en el marco del sistema de Barcelona, y haliéutica en el seno de la Comisión General de Pesca del Mediterráneo[4]. Pero, al contrario, se considera una excepción con respecto a la proyección espacial de los Estados ribereños y su extensión mar adentro. Así el Mediterráneo es una de las regiones del mundo donde los procesos conjuntos de jurisdiccionalización y delimitación de los espacios marítimos siguen siendo los menos avanzados. Aunque la jurisdiccionalización no postula necesariamente la delimitación, cristaliza inevitablemente los conflictos a fortiori en un mar semicerrado, que su configuración geográfica, con islas y penínsulas, pero también la persistencia de situaciones histórico-políticas particulares, lo hacen inadecuado o refractario a la delimitación marítima[5]; por lo tanto, se plantea, en el Mediterráneo, como en general, pero de una manera más aguda, la cuestión espinosa de la necesidad como de la conveniencia del doble proceso de apropiación y repartición estatal del mar.
Compartir o repartir? Enfrentando esta disyuntiva, se pueden no obstante constatar diferencias sino divergencias entre el Mediterráneo occidental y el Mediterráneo oriental[6]. Hasta ahora los Estados del Mediterráneo occidental han preferido compartir, proclamando zonas económicas exclusivas sin delimitar, y vivir con sus conflictos[7]. En el Levante al contrario se trata de una verdadera dialéctica, porque se destaca una voluntad política de repartir, y en el presente caso delimitar, aunque sin proclamar, celebrando acuerdos dedicados para poder apropiarse los recursos del lecho y subsuelo del mar, mientras que existen situaciones, geográficas y geopolíticas, obstaculizando toda delimitación, no sólo negociada sino también juridizada o judiciarizada. Tanto en un caso como el otro, el contexto resulta potencialmente conflictivo, con retos de delimitación marítima muy complejos, desde el punto de vista jurídico y geopolítico, en una región además sujeta a definiciones de geometría variable.
Si el Mediterráneo oriental designa la parte oriental del mar Mediterráneo, es decir la cuenca levantina, o el Levante, la determinación de los Estados de la región no se hace sin dificultades, a fortiori en el periodo actual. En cuanto al Derecho internacional del Mar, es la identificación de los Estados ribereños la que resulta decisiva; desde esta perspectiva, el Mediterráneo oriental incluye con mayor frecuencia a Chipre, Egipto, Grecia, Israel, Líbano, Siria, Turquía y Palestina, y mucho más raramente a Libia, integrada de facto en el colectivo regional desde la firma del Memorandum of Understanding (MoU) con Turquía en 2019. Sin embargo, las relaciones jurídicas de los Estados de la región con otros Estados vecinos también pueden interferir en la geometría marítima del Mediterráneo oriental, como los acuerdos celebrados por Grecia en 2020, en el Mar Jónico con Italia en relación con la delimitación de sus espacios marítimos, y con Albania a fin de negociar para someter su controversia marítima a la Corte Internacional de Justicia.
Desde un punto de vista geopolítico, el Mediterráneo oriental es una región muy compleja y conflictiva[8], y el descubrimiento de recursos marinos, incluidos enormes yacimientos de gas en varias áreas geológicas diferentes de esta parte del Mediterráneo, incluida la cuenca del Nilo, la cuenca del Levante y la cuenca de Chipre, se ha superpuesto a los conflictos políticos y jurídicos más o menos latentes, en particular entre Grecia y Turquía, Israel y Palestina, la cuestión de Chipre, la guerra civil en Siria o, más recientemente, en Libia; todos los Estados ribereños de la región quisieran naturalmente aprovechar el maná de los hidrocarburos, para lograr las promesas asociadas de desarrollo económico e independencia energética, lo que explica las iniciativas crecientes de jurisdiccionalización vía acuerdos convencionales y contribuye a la cristalización de los conflictos de delimitación marítima[9]. En este contexto, por supuesto, el Derecho internacional del Mar es obviamente sólo un parámetro, aunque esencial porque proporciona un marco tanto para la evaluación de las pretensiones de jurisdicción como para un eventual arreglo de las controversias[10]. No obstante, la situación jurídica es muy específica en el Mediterráneo oriental; en efecto, de los ocho o nueve Estados de la región, incluida Libia, cuatro no son Partes en la Convención de las Naciones Unidas sobre el Derecho del Mar: Israel y Turquía, que se encuentran entre los cuatro Estados que votaron en contra de la Convención en 1982; Siria, que no lo ha firmado ni ratificado; y Libia, que firmó el texto en 1984, pero nunca lo ratificó[11]. Por supuesto esta situación facilita la instrumentalización geopolítica del Derecho, con miras a fundamentar las estrategias de apropiación de los espacios y recursos[12] que crean, cristalizan o despiertan conflictos regionales[13].
Los retos de delimitación marítima en el Mediterráneo oriental proceden por lo tanto de una lectura mediterránea del Derecho internacional del Mar (I), conduciendo al rompecabezas jurídico de un espacio marítimo conflictivo (II).
[1] G. Cataldi (Dir.), La Méditerranée et le droit de la mer à l’aube du 21ème siècle / The Mediterranean and the Law of the Sea at the Dawn of the 21st Century, Bruxelles Bruylant 2002.
[2] N. Ros & F. Galletti (Dir.), Le droit de la mer face aux “Méditerranées”, Quelle contribution de la Méditerranée et des mers semi-fermées au développement du droit international de la mer ?, Cahiers de l’Association internationale du Droit de la Mer 5, Napoli Editoriale Scientifica 2016.
[3] G. Andreone & G. Cataldi, « Regards sur les évolutions du droit de la mer en Méditerranée », Annuaire français de droit international 2010, Volume 56, p. 1-39, https://www.persee.fr/docAsPDF/afdi_0066-3085_2010_num_56_1_4601.pdf; J. González Giménez, “La evolución del Derecho del mar desde el punto de vista de un mar semicerrado como el Mediterráneo”, Revista electrónica de estudios internacionales 2007, Número 14, http://www.reei.org/index.php/revista/num14/articulos/evolucion-derecho-mar-desde-punto-vista-mar-semicerrado-como-mediterraneo; U. Leanza, « Le régime juridique international de la mer Méditerranée », Recueil des Cours de l’Académie de droit international 1992, V, Tome 236, p. 127-460; I. Papanicolopulu, “The Mediterranean Sea”, in D. R. Rothwell, A. G. Oude Elferink, K. N. Scott & T. Stephens (Eds.), The Oxford Handbook of the Law of the Sea, Oxford University Press 2015, p. 604-625; N. Ros, « La mer Méditerranée : cas particulier et modèle avancé de gestion de la haute mer », Annuaire du Droit de la Mer 2011, Tome XVI, p. 33-62.
[4] N. Ros, « Régimes juridiques et gouvernance internationale de la mer Méditerranée », in S. Doumbé-Billé & J-M. Thouvenin (Coord.), Mélanges en l’honneur du Professeur Habib Slim, Ombres et lumières du droit international, Paris Pedone 2016, p. 205-231; N. Ros, « La gouvernance de la mer Méditerranée », in B. Aurescu, A. Pellet, J-M. Thouvenin & I. Gâlea (Dir.), Actualité du droit des mers fermées et semi-fermées, Paris Pedone 2019, p. 109-138.
[5] N. Ros, « La juridictionnalisation postule-t-elle nécessairement la délimitation ? La mer Méditerranée, exemple et/ou contre-exemple », in M-P. Lanfranchi & R. Mehdi (Dir.), Actualités de la gouvernance internationale de la Mer Méditerranée, Paris Pedone 2021, p. 53-69.
[6] G. A. Oanta, “Maritime Delimitations in the Mediterranean: Current Challenges”, Italian Yearbook of International Law 2021, Volume 31, p. 5-28.
[7] N. Ros, « Au-delà de la borne 602 : la frontière maritime entre l’Espagne et la France en mer Méditerranée », Journal du Droit international Clunet 2014/4, p. 1099-1141.
[8] M. A. Moratinos Cuyaubé, « Les défis de la Méditerranée orientale », Etudes helléniques / Hellenic Studies 2014, Volume 22, N° 2, p. 235-247.
[9] N. Ros, “Law of the Sea and Offshore Energy in the East Mediterranean”, Jean Monnet Paper 2020, N°10, Athens Jean Monnet European Centre of Excellence, https://jmce.gr/portal/wp-content/uploads/2021/12/NR-WP-No-12-_Nathalie-Ros.pdf.
[10] N. Ros, « Le droit international de la mer à l’épreuve en Méditerranée orientale », Annuaire de Droit Maritime et Océanique 2021, Tome XXXIV, p. 17-53.
[11] Todos los Estados ribereños son naturalmente Partes en el Convenio de Barcelona, pero por supuesto no en todos sus protocolos; y dos de ellos también son miembros de la Unión Europea, Chipre y Grecia.
[12] N. Ros, “Delimitation Challenges in the East Mediterranean Sea: an International Law of the Sea perspective”, in Policy Paper on EU’s Eastern Mediterranean Maritime Space, Energy & Security Policies, Jean Monnet European Centre of Excellence Athens 2023, p. 117-130, https://jmce.gr/portal/wp-content/uploads/2023/03/POLICY-PAPER-EU-EMES-611501-EPP-1-2019-1-EL-EPPJMO-PROJECT.pdf.
[13] N. Ros, “The Jurisdictionalization of the East Mediterranean Sea”, in Policy Paper on EU’s Eastern Mediterranean Maritime Space, Energy & Security Policies, Jean Monnet European Centre of Excellence Athens 2023, p. 104-116, https://jmce.gr/portal/wp-content/uploads/2023/03/POLICY-PAPER-EU-EMES-611501-EPP-1-2019-1-EL-EPPJMO-PROJECT.pdf.
7
Lundegård, Iann y Helen Hasslöf. "Antropocen och utbildning – direkta naturmöten och demokratiska processer". Pedagogisk forskning i Sverige 27, n.º 3 (1 de noviembre de 2022): 54–71. http://dx.doi.org/10.15626/pfs27.03.04.
Texto completoResumen
Allt oftare omnämns att planetens tillstånd befinner sig i en ny tidsepok; Antropocen – människans tidsålder. Förutom den geologiska lydelsen pekar tillståndet även på det paradigmskifte i tänkande mänskligheten nu befinner sig i. Vår färdväg definieras som alltmer akut ohållbar. Från ett samlat vetenskapssamhälle framförs nu nödvändigheten av att på kort tid åstadkomma omvälvande förändringar, i en omfattning vi tidigare inte skådat. I det sammanhanget lyfts också ofta utbildningens centrala roll. I den här artikeln lutar vi oss främst mot den franska filosofen Bruno Latours resonemang om de konsekvenser antropocen har för människans behov av relationsskapande och tillhörighet. Eller formulerat som en utmaning att konfronteras med i undervisningen: Hur kan undervisningen skapa relationer med ”det mer än mänskliga” där människan utgör en integrerad del i biosfärens levande och materiella processer? Med hjälp av tre konkreta exempel från två skolor och med teori och analytiskt fokus hämtat frånpragmatiska perspektiv på kommunikation, utforskar vi Latours efterfrågan av ”The terrestrial”. I den argumentativa texten visar vi hur detta kan identifieras i termer av öppna naturmöten, i relationsskapande och i demokratiska processer, vilka synliggör hur vi människor är sammankopplade med biosfären. I artikeln pekar vi också på några didaktiska riktningsgivare vilka kan vara till hjälp för lärare att skapa en undervisning som möjliggör för det omedelbara naturmötet, öppnar för det relationella utrymmet och stödjer genomlevandet av demokrati som en form av liv.
8
Heyberger, Bernard. "Pro nunc, nihil respondendum. Recherche d'information et prise de décision à la Propagande : l'exemple du Levant (XVIIIe siècle)". Mélanges de l’École française de Rome. Italie et Méditerranée 109, n.º 2 (1997): 539–54. http://dx.doi.org/10.3406/mefr.1997.4503.
Texto completo
9
Æsøy, Knut Ove. "Om læraren sin levande kunnskap". Studier i Pædagogisk Filosofi 7, n.º 2 (9 de enero de 2020): 58–72. http://dx.doi.org/10.7146/spf.v7i2.115630.
Texto completoResumen
Det er eit uttalt mål å gjøre grunnskulelærarutdanninga forskingsbasert. I det dominerande tankemønsteret i grunnskulelærarutdanninga er det konstruert ei motsetning mellom vitskapleg kunnskap og erfaringskunnskap. Vitskapleg kunnskap vert skildra som noko positivt, medan erfaringskunnskap får ei negativ omtale. Dette filosofiske essayet vil framskrive ei re-oppfatning av denne dikotomien. Målet med arbeidet er å redusere dikotomien mellom desse to kunnskapsformene og vise ei forståing som er meir jambyrdig, og som samlande kan bli kalla for lærarens levande kunnskap. Teorien om levande kunnskap tar utgangpunkt i mennesket si heilskapande erkjenningsevne. Mennesket sin kognitive kapasitet inneheld både rasjonelle, etiske, emosjonelle og motoriske erkjenningar. Eit avgjørande aspekt med den levande kunnskapen er lærarens etiske- emosjonelle kunnskap og sensibilitet i tillegg til den logisk rasjonelle evna.
10
Kfoury, Mira. "Tracing working-class cultural historical heritage through one building's story: 'La Grande Brasserie du Levant'". Journal of Urban Cultural Studies 6, n.º 2 (1 de septiembre de 2019): 287–310. http://dx.doi.org/10.1386/jucs_00014_1.
Texto completoResumen
Abstract This research looks at an abandoned beer brewery that is set for a new real-estate-led redevelopment project in Beirut between past, present and future. While the building proudly represented a moment of Lebanese modernity and identity formed around industry, it also speaks of the eventual failure of the promise of modernity associated with Lebanon's first republic. The building's story is also closely woven with Mar Mikhail and the history and geography of drinking-culture and leisure-spaces in Beirut. In one sense, Mar Mikhail represents, through its recent street-based, informal re-claiming of public-space, lower prices, minimal overhaul of built infrastructure and attachment to an 'authentic' traditional working-class neighbourhood, a resistance to exclusive urban spaces of neo-liberal consumption. The enquiry highlights neo-liberal capital's tendency to exploit vulnerabilities ‐ for example, that of urban and architectural decay, wherein the re-discovery of 'heritage' makes it appear as revolutionary but in reality it is further incorporation into the capitalist system. The research also reveals the nexus of these shifts with gentrification and social, economic and cultural stratifications of the city. I, thus, analyse the new architectural vision for the brewery site and how it re-inscribes capitalism's hegemony over architecture in advancing gentrification processes in cities: commodification of heritage blatantly visible in architectural terms.
Tesis sobre el tema "Mer du Levant"
1
Papadimitriou, Nikolaos. "Geodynamics and synchronous filling of a rift type-basin evolved through compression tectonics (The western margin of the Levant Basin)". Electronic Thesis or Diss., Paris 6, 2017. http://www.theses.fr/2017PA066540.
Texto completoResumen
La Méditerranée orientale doit sa complexité aux mouvements tectoniques des plaques Africaines, d’Arabie et d'Eurasie. Les récentes découvertes pétrolières du bassin Levantin (2009) renforcent la nécessité d’une approche combinée sismique/terrain pour comprendre l’évolution de son remplissage. L’intégration des données de sismique 2D et des données de terrain a permis de proposer des modèles conceptuels 3D qui, couplées aux données de puits, ont permis de définir les sources sédiementaires et les principales phases de remplissages correspondantes aux grands évènements géodynamiques. Ainsi l’évolution du bassin du Levan est marquée par la transition d’une sédimentation carbonate vers une sédimentation mixte (silicoclatisque/carbonaté) au cours du Crétacé. Seul le mont Ératosthène, situé sur une tête de bloc basculé hérité du rifting thétysien, conserve une sédimentation carbonatée superficielle jusqu’au Crétacé supérieur, liée à sa distance des sources silicoclastiques. Celui-ci présente 4 séquences de sédimentation carbonatée alternant superficielle et profonde: La fin du Jurassique moyen, le Crétacé inférieur, le Crétacé supérieur suivie et le Miocène. L'amorce de la collision Miocène en les plaques Eurasienne et Africaine coïncide avec le soulèvement d'Eratosthène avec une phase paroxysmique au cours du Miocène supérieur suivi par son basculement vers le nord en avant de l’ile de Chypre. Nous montrons que la collision a provoqué la formation de petits bassins au sud de Chypre ; un bassin piggyback (Polis Basin) et un bassin flexural (bassin de Limassol) ; contrôlés par la distribution des sédiments mésozoïquesThe Eastern Mediterranean owes its complex nature to the movement of Africa, Arabia and Eurasia. The recent gas discoveries in the Levant Basin (2009) provoked the necessity of necessity of conducting a combined (seismic and field) study to better understand the geological evolution of the Basin. The combination of geophysical and field data allows the conceptualization of onshore and, offshore 3D models in order to characterize the tectonostratigraphic evolution of this area and eventually trace the main sources and pathways that contributed to the infilling of the Levant Basin. The evolution of the Levant Basin is marked by the transition from a pure carbonate system to a mix system (carbonate /siliciclastic) during the Cenozoic. The Eratosthenes block corresponds to a fault block platform. Four major seismic sequences, characterized by periods of aggradation, retrogradation and progradation, punctuated by major unconformities and drowning surfaces have been recognized on the Eratosthenes Seamount. These periods are: the Late Jurassic; the Early Cretaceous, the Late Cretaceous and the Miocene. The initiation of the collision during the Miocene between the African and Eurasian plates coincides with the uplift of the Eratosthenes Seamount with a peak during the upper Miocene (pre-Messinian Salinity Crisis) followed by its northward tilting under Cyprus thrusting. We show that the collision of the two plates caused the formation of small basins in southern part of Cyprus; a piggyback basin (Polis), and a flexural basin (Limassol) that were controlled by the different substratum of the Mesozoic sediments
2
Abbani, Ghina. "Geophysical characterization of a carbonate platform reservoir based on outcrop analogue study (onshore, Lebanon)". Electronic Thesis or Diss., Sorbonne université, 2023. http://www.theses.fr/2023SORUS393.
Texto completoResumen
La caractérisation des réservoirs dans les bassins frontières reste un défi en termes d’exploration et de production de la ressource. Le Bassin du Levant, situé dans la partie la plus orientale de la mer Méditerranée, représente un bassin frontière largement cartographié par des acquisitions sismiques mais qui manque de calibrations diagraphiques. Le manque de données entraîne des incertitudes dans l'interprétation sismique et l'évaluation des propriétés du réservoir. En l'absence de données de puits, les analogues d'affleurements apparaissent comme un outil essentiel pour la caractérisation des plates-formes carbonatées enfouies parfois sous plusieurs kilomètres de sédiments. L'objectif principal de cette thèse est d'intégrer des informations sédimentologiques avec des mesures géophysiques et pétrophysiques afin de caractériser une plate-forme carbonatée Cénomanienne-Turonienne située au nord du Liban. L'investigation de l'analogue d'affleurement permet de mieux contraindre les propriétés de la plate-forme carbonatée sur des données sismiques 2D. Cette approche d’abord été testée et appliquée aux calcaires du Bathonien moyen-supérieur de la carrière de Massangis (formation de l’Oolithe Blanche), représentant un analogue du réservoir géothermal « moyenne température » ciblé par de nombreuses communes de la région Ile-de-France. Une description sédimentologique et pétrographique est réalisée sur un affleurement de la carrière de Massangis. Un total de 1000 vitesses acoustiques sont acquises à une fréquence de 40 kHz ont servi à générer un sismogramme synthétique 2D. La caractérisation sédimentologique et acoustique de l'affleurement permet de comprendre l'influence des variations de faciès et des caractéristiques diagenétiques (firm ground, bioturbation, stylolites) sur les mesures acoustiques et la génération de réflecteurs sismiques. L'affleurement étudié à Kfarhelda au nord du Liban est une plate-forme carbonatée Cénomanienne – Turonienne déposée en environnement marin peu profond. Il représente les formations Sannine et Maameltein caractérisées par des accumulations de rudiste. Une description sédimentaire est réalisée pour la plate-forme carbonatée de 400 m d'épaisseur. La vitesse des ondes P été mesurée directement en surface des roches exposées et les propriétés pétrophysiques mesurées sur 44 échantillons représentatifs. Ces données de vitesses et de densités ont permis de générer un sismogramme synthétique 1D avec une ondelette de Ricker à 25 Hz. Les réflecteurs obtenus sont principalement : (1) des réflecteurs de forte amplitude à la limite entre deux faciès aux propriétés physiques contrastées renforcées par la diagenèse, (2) des réflecteurs d'amplitude modérée correspondant aux limites stratigraphiques à la transition entre faciès, et (3) des réflecteurs de très faible amplitude dans les unités karstifiées. L'intégration des données d'affleurement et des données sismiques se fait au travers du sismogramme synthétique. L'interprétation et l'analyse des faciès sismiques sont réalisées à partir du profil sismique terrestre 2D acquis en 2013. Une étape de calibration entre la sismique terrestre 2D et la sismique synthétique acquise sur affleurement est nécessaire. De cette calibration, deux réflecteurs se distinguent : le premier représente la "Marly Limestone Zone" associée à un fort contraste d'impédance acoustique, et le second représente le contraste entre des carbonates massifs et des carbonates avec des faciès de chenaux caractérisés par une porosité plus élevée. L'approche développée dans ce travail de thèse permettent de mettre en évidence l'importance de combiner des mesures sédimentologiques et acoustiques avec une modélisation sismique synthétique, pour identifier l'origine géologique des réflecteurs sismiques et améliorer l'interprétation sismique en termes de faciès et de propriétés de réservoirReservoir characterization in frontier basins remains a challenge for exploration efforts. The Levant Basin, located in the easternmost part of the Mediterranean region, represents a frontier basin that is extensively mapped in terms of seismic survey but lacks well log calibration. The sparse data coverage results in substantial uncertainties in seismic interpretation and evaluation of reservoir properties. In the absence of well data, outcrop analogues can play a key role in the characterization of subsurface carbonate platforms. The main objective of this thesis is to characterize a large-scale Cenomanian – Turonian carbonate platform located northern Lebanon based on integrating sedimentological characterization with geophysical and petrophysical measurements. The investigation of the onshore analogue outcrop allows to constrain the carbonate platform’s properties on onshore seismic data. The developed approach is first applied to the Mid – Late Bathonian limestones of Massangis quarry (Oolithe Blanche formation), representing an analogue of the geothermal reservoir targeted by many municipalities in the Ile-de-France region. Sedimentologic description is completed for the studied outcrop and petrographic analysis is accomplished for representative samples. A total of 1000 acoustic velocities are acquired at 40 kHz to generate a 2D synthetic seismogram. The sedimentologic and acoustic characterization of the section allows to understand the influence of facies variation and diagenetic features (firm grounds, bioturbation, stylolites, etc) on the acoustic measurements and the generation of seismic reflectors. The studied outcrop in Kfarhelda northern Lebanon is a Cenomanian – Turonian shallow marine carbonate platform representing Sannine and Maameltain formations. The formations represent bedded limestones with important Turonian rudist-rich rudstones. A thorough sedimentary description is completed for the 400 m-thick carbonate platform. P-wave velocity is acquired directly on the outcrop, and the petrophysical properties are measured on 44 representative samples. The data are used to generate a 1D synthetic seismogram with a 25 Hz Ricker wavelet. The resulting reflectors are mainly (1) high amplitude reflectors at the limit between two facies with contrasting physical properties enhanced by diagenesis, (2) moderate amplitude reflectors corresponding to stratigraphic limits at the transition between facies, and (3) very low amplitude reflectors in karstified units. The integration of outcrop and seismic data is based on the generation of the synthetic seismogram. Interpretation and seismic facies analysis are completed for the 2D onshore seismic profile acquired in 2013. The best fit between the synthetic seismic and seismic profile resulted in the identification of two distinctive reflectors related to the Marly Limestone Zone causing sharp contrast in acoustic impedance, and the overlying channel facies characterised by higher porosity. The approach developed in this thesis work highlights the importance of combining sedimentologic and acoustic measurements together with synthetic seismic modelling to identify the geological origin of seismic reflectors and improve the seismic interpretation in terms of facies and reservoir properties
3
Symeou, Vasilis. "Transition from compression to strike-slip tectonic styles along the northern margin of the Levant Basin". Electronic Thesis or Diss., Sorbonne université, 2018. http://www.theses.fr/2018SORUS003.
Texto completoResumen
En Méditerranée orientale, l’arc de Chypre est une frontière géologique majeure où interagissent les plaques Arabie, Afrique, Eurasie et la microplaque anatolienne. Il constitue la limite Nord du bassin du Levant (croûte continentale amincie étirée) et du bassin d’Hérodote (croûte océanique). L’arc de Chypre est directement lié à la convergence vers le Nord de la plaque Africaine sur la plaque Eurasienne depuis la fin du Crétacé. Dans la région Egéenne, l’indentation de la plaque Arabique sur la partie orientale de la plaque Anatolienne d’une part, et l’effet « roll back » du plan de subduction africain dans la partie occidentale de la plaque Anatolienne d’autre part, ont pour conséquence l’expulsion de l’Anatolie depuis la fin du Miocène à aujourd’hui, ce qui se traduit par un décrochement le long de l’arc de Chypre, se prolongeant sur l’île de Chypre. Plusieurs questions scientifiques concernant le cadre géologique de la région ont été étudiées au cours de ce projet. Comment la déformation est-elle intégrée dans le système de l'Arc de Chypre ? La variation crustale de chaque domaine affecte-t-elle le style de déformation ? Comment cette déformation est-elle enregistrée dans les sédiments de l’île de Chypre ? Comment ces déformations (Onshore / Offshore) peuvent être connectées au contexte géodynamique régional ? Afin de répondre à ces questions scientifiques, des données sismiques de réflexion 2D ont été utilisées, et ont permis d’imager les structures principales et leur évolution spatiale dans les parties Sud et Orientale de Chypre. L'interprétation de ces données conduit à l'identification de neuf unités tectono-sédimentaires dans trois différents domaines de la croûte crustale au sud du système de l'Arc chypriote: (1) le bassin du Levant (croûte continentale amincie), (2) le micro-continent d'Eratosthène (croûte continentale) et (3) le bassin d'Hérodote (croûte océanique). Dans ces domaines, de nombreuses structures tectoniques ont été documentées et analysées afin de comprendre le mécanisme et le timing de la déformation. À la limite nord du domaine du bassin du Levant, des accidents majeures chevauchants vers le Sud ont été documentés dans le bassin de Chypre, commençant au début du Miocène et enregistrés par les failles de Larnaca et de Margat. La faille Latakia n’a quant à elle enregistré aucune activité pendant cette période. L'apogée de la déformation s'est produite du Miocène moyen jusqu’à la fin du Miocene, l'activité de la faille de Latakia indiquant la propagation vers le Sud du front de déformation. Cette migration vers le sud a été documentée à partir du développement de bassins flexuraux et des chevauchements stratigraphiques dans le bassin de Chypre. Les pulses tectoniques successifs depuis la fin du Miocène jusqu’à aujourd’hui, sont indiquées par les discordances angulaires et les bassins piggy back. Pendant la période Plio-Pléistocène, l’expulsion vers l'ouest de la microplaque anatolienne a entraîné la réactivation des structures existantes. L'évolution de la déformation le long de la limite de la plaque est identifiée à partir de la création de structures en fleur positives révélant des mouvements transpressifs le long des failles Larnaca et Latakia (domaines orientaux). Le domaine central comprend le mont sous-marin d'Eratosthène qui se caractérise comme une plate-forme carbonatée mésozoïque recouverte d'une mince séquence sédimentaire allant des dépôts Messinien aux dépôts PléistocèneThe Cyprus Arc system is major plate boundary of the Eastern Mediterranean where different plates interact, namely Arabia, Africa, Eurasia, as well as the Anatolian micro-plate. It constitutes the northern boundary of the Levant Basin (of thin stretched continental crust) and the Herodotus Basin (of oceanic crust). The Cyprus Arc is directly linked with the northward convergence of the African continental plate with respect to the Eurasian continental plate since Late Cretaceous time. The indentation of the Arabian plate and the slab pull effect of the African plate roll back in the Aegean region on the eastern and western part of the Anatolian plate respectively, leads to the westward escape of Anatolia from Late Miocene to Recent, which results in a strike-slip component along the Cyprus Arc system and onshore Cyprus. Several scientific questions with regard to the geological setting of the region were investigated during this project. How is the deformation accommodated at the Cyprus Arc system? Is this deformation style affected by the variation of the crustal nature at each domain? How is this deformation recorded on the sedimentary pile onshore Cyprus? How does the onshore and offshore deformation connect within the geodynamic context of the region? In order to answer these scientific questions, 2D reflection seismic data were utilized, that image the main plate structures and their lateral evolution south and east of Cyprus. Interpretation of these data lead to the identification of nine tectono-sedimentary packages in three different crustal domains south of the Cyprus Arc system: (1) The Levant Basin (attenuated continental crust), (2) The Eratosthenes micro-continent (continental crust) and (3) The Herodotus Basin (oceanic crust). Within these domains, numerous tectonic structures were documented and analysed in order to understand the mechanism and timing of deformation. At the northern boundary of the Levant Basin domain, thrust faults verging towards the south were documented in the Cyprus Basin with the thrust movement commencing in Early Miocene time as indicated by on the Larnaca and Margat Ridges. On the Latakia Ridge no activity was identified during this time interval. The acme of deformation occurred in Middle to Late Miocene time, with the activity of the Latakia Ridge indicating the forward propagation of the deformation front towards the south. This southward migration was documented from the development of flexural basins and from stratigraphic onlaps in the Cyprus Basin. Successive tectonic pulses through the Late Miocene until Recent times, are indicated from the angular unconformities and the piggy back basins. In Plio-Pleistocene time, the westward escape of the Anatolian micro-plate resulted in the reactivation of existing structures. The evolution of deformation along the plate boundary is identified from the creation of positive flower structures revealing transpressive movements along the Larnaca and Latakia Ridges (eastern domains). The central domain includes the Eratosthenes Seamount which is characterized as a Mesozoic carbonate platform covered by a thin sequence of sediments ranging from Miocene-Messinian to Pliocene-Pleistocene depositions
4
Papadimitriou, Nikolaos. "Geodynamics and synchronous filling of a rift type-basin evolved through compression tectonics (The western margin of the Levant Basin)". Thesis, Paris 6, 2017. http://www.theses.fr/2017PA066540/document.
Texto completoResumen
La Méditerranée orientale doit sa complexité aux mouvements tectoniques des plaques Africaines, d’Arabie et d'Eurasie. Les récentes découvertes pétrolières du bassin Levantin (2009) renforcent la nécessité d’une approche combinée sismique/terrain pour comprendre l’évolution de son remplissage. L’intégration des données de sismique 2D et des données de terrain a permis de proposer des modèles conceptuels 3D qui, couplées aux données de puits, ont permis de définir les sources sédiementaires et les principales phases de remplissages correspondantes aux grands évènements géodynamiques. Ainsi l’évolution du bassin du Levan est marquée par la transition d’une sédimentation carbonate vers une sédimentation mixte (silicoclatisque/carbonaté) au cours du Crétacé. Seul le mont Ératosthène, situé sur une tête de bloc basculé hérité du rifting thétysien, conserve une sédimentation carbonatée superficielle jusqu’au Crétacé supérieur, liée à sa distance des sources silicoclastiques. Celui-ci présente 4 séquences de sédimentation carbonatée alternant superficielle et profonde: La fin du Jurassique moyen, le Crétacé inférieur, le Crétacé supérieur suivie et le Miocène. L'amorce de la collision Miocène en les plaques Eurasienne et Africaine coïncide avec le soulèvement d'Eratosthène avec une phase paroxysmique au cours du Miocène supérieur suivi par son basculement vers le nord en avant de l’ile de Chypre. Nous montrons que la collision a provoqué la formation de petits bassins au sud de Chypre ; un bassin piggyback (Polis Basin) et un bassin flexural (bassin de Limassol) ; contrôlés par la distribution des sédiments mésozoïquesThe Eastern Mediterranean owes its complex nature to the movement of Africa, Arabia and Eurasia. The recent gas discoveries in the Levant Basin (2009) provoked the necessity of necessity of conducting a combined (seismic and field) study to better understand the geological evolution of the Basin. The combination of geophysical and field data allows the conceptualization of onshore and, offshore 3D models in order to characterize the tectonostratigraphic evolution of this area and eventually trace the main sources and pathways that contributed to the infilling of the Levant Basin. The evolution of the Levant Basin is marked by the transition from a pure carbonate system to a mix system (carbonate /siliciclastic) during the Cenozoic. The Eratosthenes block corresponds to a fault block platform. Four major seismic sequences, characterized by periods of aggradation, retrogradation and progradation, punctuated by major unconformities and drowning surfaces have been recognized on the Eratosthenes Seamount. These periods are: the Late Jurassic; the Early Cretaceous, the Late Cretaceous and the Miocene. The initiation of the collision during the Miocene between the African and Eurasian plates coincides with the uplift of the Eratosthenes Seamount with a peak during the upper Miocene (pre-Messinian Salinity Crisis) followed by its northward tilting under Cyprus thrusting. We show that the collision of the two plates caused the formation of small basins in southern part of Cyprus; a piggyback basin (Polis), and a flexural basin (Limassol) that were controlled by the different substratum of the Mesozoic sediments
5
Le, Béon Maryline. "Cinématique d'un segment de faille décrochante à différentes échelles de temps : la faille du Wadi Araba, segment sud de la faille transformante du Levant". Paris, Institut de physique du globe, 2008. http://www.theses.fr/2008GLOB0001.
Texto completoResumen
La faille du Levant constitue la limite entre les plaques Arabie et Sinaï. C'est unefaille décrochante sénestre. Ce travail se concentre sur le segment de failledu Wadi Araba, situé entre le bassin de la Mer Morte et le Golfe d'Aqaba. Nous nousintéressons à sa vitesse de glissement à différentes échelles de temps,afin de préciser cette vitesse, jusqu'à présent estimée entre 2 et 10 mm/anselon les auteurs, et de comprendre son comportement sismique. À partir de donnéesGPS de campagne réparties selon trois profils perpendiculaires à la faille, nousdéterminons un taux de glissement actuel de 4,9 +/- 1,4 mm/an à l'échelle de6 ans, mieux contraint que les études précédentes. La projection des donnéesGPS dans le référentiel ITRF2000 nous permet de reconsidérer la cinématiquedes plaques Arabie, Sinaï et Afrique (Nubie). L'étude géomorphologique et ladatation par l'isotope cosmogénique 10Be de surfaces alluviales décalées parla faille infirment certains travaux précédents et conduisent à un taux deglissement de 4,6 +/- 1 2 mm/an en moyenne depuis ~12 ka, à un minimum de 2,3 mm/andepuis ~50 ka et à un taux de glissement de 7,4 +/- 1 3,0 mm/an depuis ~94 ka. L'analyse géomorphologique étendue à l'échelle de la vallée du Wadi Araba,couplée à des âges d'exposition 10Be, aboutit à une nouvelle carte morpho-tectonique. Le décalage des grandes surfaces alluviales abandonnées au centre de la vallées'avère n'être pas suffisamment précis pour apporter de nouvelles contraintessur le taux de glissement à l'échelle de 100-300 ka. Certains sites mériteraient cependant une étude plus approfondie. Si nos résultatscomplétés par les études précédentes n'excluent pas des variations de vitesseà l'échelle de quelques dizaines de milliers d'années, ils convergent néanmoinsvers un taux de glissement constant de 5 +/- 2 mm/an et suggèrent que la faille du WadiAraba produit de grands séismes (M > 6,5) de façon quasi-périodique. La combinaisonde tous les âges obtenus suggère une distribution en groupements d'âges quicorrespondraient à des périodes humides enregistrées par des marqueurspaléoclimatiques variés à l'échelle locale, voire régionaleThe Dead Sea fault is the transform plate boundary between the Arabia plate and theSinai sub-plate. This manuscript focuses on the Wadi Araba fault segment, located betweenthe Dead Sea basin and the Gulf of Aqaba. We aim at studying the slip rate of this faultsegment at different time scales, in order to better constrain the slip rate, which has beenestimated between 2 and 10 mm/yr depending on the authors, and to understand its seismicbehavior. Based on GPS campaign data distributed along three profiles perpendicular to thefault, we provide a present-day slip rate of 4. 9 +/- 1 1. 4 mm/yr since the last 6 years, betterconstrained than previous studies. Data processing in the ITRF2000 reference frame allowsinvestigating the relative kinematics between Arabia, Sinai and Africa (Nubia). Thegeomorphologic analysis and 10Be cosmogenic dating of alluvial surfaces offset by the faultinvalidate previous studies and yield a slip rate of 4. 6 +/- 2 mm/yr since ~12 ka, a minimumslip rate of 2. 3 mm/yr since ~50 ka and a slip rate of 7. 4 +/- 3 mm/yr since ~94 ka. Thegeomorphologic analysis at the scale of the Wadi Araba Valley, associated to 10Be exposureages, leads to a new morpho-tectonic map. The offset of large (~10 km long) abandonedalluvial surfaces at the centre of the valley is turned out not to be precise enough to bring newconstraints on the slip rate since the last 100-300 ka. Some sites however worth furtherinvestigation. Although our results complemented by previous studies do not excludevariations in fault slip rate at the time scale of a few ten thousands years, they agree on aconstant slip rate of 5 +/- 1 2 mm/yr and suggest that the Wadi Araba fault produces largeearthquakes (M > 6. 5) quasi-periodically. Combining all the ages obtained in the Wadi Arabasuggests a clustered distribution of ages that could correspond to periods characterized by ahumid climate, as recorded by various paleoclimatic proxies at the local, and possibly,regional scales
6
Symeou, Vasilis. "Transition from compression to strike-slip tectonic styles along the northern margin of the Levant Basin". Thesis, Sorbonne université, 2018. http://www.theses.fr/2018SORUS003/document.
Texto completoResumen
En Méditerranée orientale, l’arc de Chypre est une frontière géologique majeure où interagissent les plaques Arabie, Afrique, Eurasie et la microplaque anatolienne. Il constitue la limite Nord du bassin du Levant (croûte continentale amincie étirée) et du bassin d’Hérodote (croûte océanique). L’arc de Chypre est directement lié à la convergence vers le Nord de la plaque Africaine sur la plaque Eurasienne depuis la fin du Crétacé. Dans la région Egéenne, l’indentation de la plaque Arabique sur la partie orientale de la plaque Anatolienne d’une part, et l’effet « roll back » du plan de subduction africain dans la partie occidentale de la plaque Anatolienne d’autre part, ont pour conséquence l’expulsion de l’Anatolie depuis la fin du Miocène à aujourd’hui, ce qui se traduit par un décrochement le long de l’arc de Chypre, se prolongeant sur l’île de Chypre. Plusieurs questions scientifiques concernant le cadre géologique de la région ont été étudiées au cours de ce projet. Comment la déformation est-elle intégrée dans le système de l'Arc de Chypre ? La variation crustale de chaque domaine affecte-t-elle le style de déformation ? Comment cette déformation est-elle enregistrée dans les sédiments de l’île de Chypre ? Comment ces déformations (Onshore / Offshore) peuvent être connectées au contexte géodynamique régional ? Afin de répondre à ces questions scientifiques, des données sismiques de réflexion 2D ont été utilisées, et ont permis d’imager les structures principales et leur évolution spatiale dans les parties Sud et Orientale de Chypre. L'interprétation de ces données conduit à l'identification de neuf unités tectono-sédimentaires dans trois différents domaines de la croûte crustale au sud du système de l'Arc chypriote: (1) le bassin du Levant (croûte continentale amincie), (2) le micro-continent d'Eratosthène (croûte continentale) et (3) le bassin d'Hérodote (croûte océanique). Dans ces domaines, de nombreuses structures tectoniques ont été documentées et analysées afin de comprendre le mécanisme et le timing de la déformation. À la limite nord du domaine du bassin du Levant, des accidents majeures chevauchants vers le Sud ont été documentés dans le bassin de Chypre, commençant au début du Miocène et enregistrés par les failles de Larnaca et de Margat. La faille Latakia n’a quant à elle enregistré aucune activité pendant cette période. L'apogée de la déformation s'est produite du Miocène moyen jusqu’à la fin du Miocene, l'activité de la faille de Latakia indiquant la propagation vers le Sud du front de déformation. Cette migration vers le sud a été documentée à partir du développement de bassins flexuraux et des chevauchements stratigraphiques dans le bassin de Chypre. Les pulses tectoniques successifs depuis la fin du Miocène jusqu’à aujourd’hui, sont indiquées par les discordances angulaires et les bassins piggy back. Pendant la période Plio-Pléistocène, l’expulsion vers l'ouest de la microplaque anatolienne a entraîné la réactivation des structures existantes. L'évolution de la déformation le long de la limite de la plaque est identifiée à partir de la création de structures en fleur positives révélant des mouvements transpressifs le long des failles Larnaca et Latakia (domaines orientaux). Le domaine central comprend le mont sous-marin d'Eratosthène qui se caractérise comme une plate-forme carbonatée mésozoïque recouverte d'une mince séquence sédimentaire allant des dépôts Messinien aux dépôts PléistocèneThe Cyprus Arc system is major plate boundary of the Eastern Mediterranean where different plates interact, namely Arabia, Africa, Eurasia, as well as the Anatolian micro-plate. It constitutes the northern boundary of the Levant Basin (of thin stretched continental crust) and the Herodotus Basin (of oceanic crust). The Cyprus Arc is directly linked with the northward convergence of the African continental plate with respect to the Eurasian continental plate since Late Cretaceous time. The indentation of the Arabian plate and the slab pull effect of the African plate roll back in the Aegean region on the eastern and western part of the Anatolian plate respectively, leads to the westward escape of Anatolia from Late Miocene to Recent, which results in a strike-slip component along the Cyprus Arc system and onshore Cyprus. Several scientific questions with regard to the geological setting of the region were investigated during this project. How is the deformation accommodated at the Cyprus Arc system? Is this deformation style affected by the variation of the crustal nature at each domain? How is this deformation recorded on the sedimentary pile onshore Cyprus? How does the onshore and offshore deformation connect within the geodynamic context of the region? In order to answer these scientific questions, 2D reflection seismic data were utilized, that image the main plate structures and their lateral evolution south and east of Cyprus. Interpretation of these data lead to the identification of nine tectono-sedimentary packages in three different crustal domains south of the Cyprus Arc system: (1) The Levant Basin (attenuated continental crust), (2) The Eratosthenes micro-continent (continental crust) and (3) The Herodotus Basin (oceanic crust). Within these domains, numerous tectonic structures were documented and analysed in order to understand the mechanism and timing of deformation. At the northern boundary of the Levant Basin domain, thrust faults verging towards the south were documented in the Cyprus Basin with the thrust movement commencing in Early Miocene time as indicated by on the Larnaca and Margat Ridges. On the Latakia Ridge no activity was identified during this time interval. The acme of deformation occurred in Middle to Late Miocene time, with the activity of the Latakia Ridge indicating the forward propagation of the deformation front towards the south. This southward migration was documented from the development of flexural basins and from stratigraphic onlaps in the Cyprus Basin. Successive tectonic pulses through the Late Miocene until Recent times, are indicated from the angular unconformities and the piggy back basins. In Plio-Pleistocene time, the westward escape of the Anatolian micro-plate resulted in the reactivation of existing structures. The evolution of deformation along the plate boundary is identified from the creation of positive flower structures revealing transpressive movements along the Larnaca and Latakia Ridges (eastern domains). The central domain includes the Eratosthenes Seamount which is characterized as a Mesozoic carbonate platform covered by a thin sequence of sediments ranging from Miocene-Messinian to Pliocene-Pleistocene depositions
7
Lupo, Sébastien. "Révolution(s) d'échelles : Le marché levantin et la crise du commerce marseillais au miroir des maisons Roux et de leurs relais à Smyrne (1740-1787)". Thesis, Aix-Marseille, 2015. http://www.theses.fr/2015AIXM3030.
Texto completoResumen
Les Capitulations accordées par la Porte en 1740 fixent un cadre favorable pour le commerce français au Levant. Cependant, le XVIIIe siècle est celui de sa régression. Smyrne, qui s'impose alors comme la première Échelle ottomane, offre un point d'observation idoine pour comprendre cette crise où se mêlent confusément la dégradation des changes et celle des draps, l'article le plus exporté. Pourtant, la maison marseillaise Roux établit une commandite à Smyrne en 1759 après avoir eu recours à des tiers. Grâce aux apports de la sociologie économique, notre étude montre que le contexte levantin, sujet aux révolutions de toute sorte, n'offre pas toutes les aménités escomptées. La structure sociale légalement induite, et dominée par les Marseillais, fonctionne selon une prudence encastrée qui assimile les régisseurs à des subalternes suspects d'opportunisme. Une telle organisation entrave la saisie des occasions offertes par le marché oriental. Alors que la Méditerranée devient un espace périphérique du commerce mondial, les Roux échouent à valoriser leur implantation levantine malgré l'étendue de leurs réseaux. La domination marseillaise de la draperie languedocienne contribue en fait à sa précarisation et à la baisse de sa qualité. Dès la fin de la guerre de Sept Ans, ces exportations entrent dans une phase dépressive que l'inertie des pratiques négociantes ne fait qu'entretenir. Celles-ci expliquent également l'absence de diversification. Ainsi, les défauts réticulaires se combinent à la complexité du marché levantin, aux troubles géopolitiques du XVIIIe siècle et à la transition hégémonique au profit des Anglais pour expliquer la crise du commerce marseillais levantinThe capitulations granted by the Porte in 1740 set a favourable framework for French trade in Levant. However, the 18th century means decline for it. Smyrna, which emerged at that time as the first Ottoman échelle, offered a fitting place to observe and to understand this crisis stemming from the debasement of exchange rates and woolen clothes, the most exported articles. And yet, the Roux company from Marseilles established a firm in Smyrna in 1759 after turning to outsiders. Thanks to the contributions of economic sociology, this research shows that the Levantine context, prone to revolutions of all kinds, didn't offer all the expected amenities. The social structure legally enforced and dominated by the merchants of Marseilles worked in accordance to embedded cautiousness which likened the expatriated partners to potentially opportunist subordinates. Such an organization hampered their activity in the Eastern market. Whereas the Mediterranean became an outlying space for world trade, the Roux failed to develop their Levantine firm despite the diversity of their networks. The domination of Marseilles over the clothing industry in Languedoc contributed, in fact, to its jeopardizing and the quality decline of its products. At the end of the Seven Years' War, these exportations entered in a declining stage maintained by the inertia of the merchants' practices which also account for the lack of diversification. Thus, network defects combine with the complexity of the Levantine market, the geopolitical troubles of the 18th century and the transition to English hegemony to explain the crisis of the Levantine trade from Marseilles
8
Baaklini, Georges. "Characterization of the Eastern Mediterranean surface dynamics : Insights from drifter assimilation and machine learning techniques". Electronic Thesis or Diss., Sorbonne université, 2022. http://www.theses.fr/2022SORUS186.
Texto completoResumen
Une estimation précise de la circulation de surface est cruciale en raison de son impact direct sur les propriétés physiques et bio-géochimiques du du milieu marin. Cependant, l’estimation des courants reste un défi car le champ de circulation est affecté par des flux qui changent rapidement. Ce problème s’accentue en Méditerranée orientale, où les observations in-situ sont relativement rares et où les imprécisions des observations altimétriques augmentent. Par conséquent, certaines des caractéristiques de méso-échelle sont encore débattues ou inconnues, en particulier dans le bassin levantin. L’objectif de la thèse est de caractériser ces structures méso-échelles hautement évolutives dans la mer Méditerranée. Dans la première partie de la thèse, nous présentons une méthode d’assimilation variationnelle qui fusionne l’altimétrie satellitaire avec les observations des bouées pour améliorer la représentation de la circulation de surface le long et autour des trajectoires des bouées assimilées. Nous évaluons l’efficacité de la méthode en comparant les vitesses résultant de l’assimilation avec des observations in-situ indépendantes et des images couleur de l’océan. Nous utilisons ensuite les vitesses corrigées pour caractériser les événements locaux et à court terme qui se produisent dans le bassin du Levant. Cependant, en raison des lacunes spatio-temporelles importantes dans la couverture des bouées, l’assimilation ne permet pas une investigation continue de toutes les structures mésoéchelles et de leurs variabilités à long terme dans le bassin. Dans la deuxième partie de la thèse, nous présentons des techniques de “machine learning” qui seront utilisées pour construire un catalogue des différents régimes de circulation dans le bassin levantin, permettant ainsi la caractérisation à long terme de ces structures. Nous essayons également d’expliquer les raisons possibles derrière les évaluations contradictoires précédentes de certaines structures, comme par exemple, le “Mid-Mediterranean Jet”. Les résultats obtenus dans cette thèse améliorent la connaissance des caractéristiques,des comportements et des tendances des principales structures méso-échelle. Les applications de la thèse pourraient tirer profit d’autres observations in-situ et de futures missions altimétriques comme SWOT, promettant ainsi de pallier certaines des lacunes actuelles de l’altimétrieAn accurate estimation of the surface circulation is crucial because of its direct impact on physical and bio-geochemical water properties. However, currents estimation remains challenging because the stream field is affected by quickly changing flows. This problem increases in the Eastern Mediterranean Sea, where in-situ observations are relatively scarce and the inaccuracies of altimetric observations increase. Therefore, some of the mesoscale features are still debated or unknown, especially in the Levantine Basin. The thesis goal is to characterize these highly-evolving mesoscale features. In the first part of the thesis, we present a variational assimilation method that merges altimetry with drifters to improve the surface circulation representation along and around the assimilated drifters’ trajectories. We assess the method’s efficiency by comparing the velocities resulting from assimilation with independent in-situ observations and ocean color images. We use the corrected velocities to characterize short-term and local events occurring in the Levantine Basin. However, because of the significant spatio-temporal gaps in drifters’ coverage, the assimilation does not allow a continuous investigation of all the mesoscale patterns and their long-term variabilities in the basin. In the second part of the thesis, we use machine learning techniques to build a catalog of the several circulation regimes in the Levantine Basin, providing a long-term characterization of these features. We also try to explain the possible reasons behind previous contradictory assessments about some features, such as the Mid-Mediterranean Jet. The obtained results in the thesis improve the knowledge of the main mesoscale features’ characteristics, behaviors, and tendencies. The thesis applications could take advantage of other in-situ observations and of future altimetric missions like SWOT, promising to mitigate some of the actual altimetric shortcomings
9
Bustad, Ola. "Gör Historien mer levande i klassrummet : En intervjustudie om hur historieämnet, genom artefakter, kan göras mer levande i klassrummet". Thesis, Karlstads universitet, Institutionen för samhälls- och kulturvetenskap (from 2013), 2018. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-69308.
Texto completo
10
Tahchi, Elias. "Le bassin Levantin et l'Arc de Chypre : processus sédimentaires et structuraux le long d'une frontière de plaque sous-marine". Perpignan, 2007. http://www.theses.fr/2007PERP0818.
Texto completoResumen
La convergence des plaques eurasienne et africaine s’est réalisée, depuis le Crétacé, par une succession de subductions et de zones de pré-collision qui témoignent d’un processus de fermeture de la Méditerranée. L’arc de Chypre est le segment le plus oriental de ce système de convergence méditerranéen qui se complique par le mouvement vers l’Ouest de la microplaque anatolienne. Ce mouvement génère en Méditerranée Orientale et particulièrement le long de l’Arc de Chypre, un régime tectonique complexe. Au cours d’une campagne de géophysique marine réalisée en 2003 (campagne BLAC, N/O Le Suroît), près de 20000 km2 ont été cartographiés aboutissant à une couverture quasi-complète du segment oriental de l’arc de Chypre depuis les monts Hecataeus jusqu’aux abords de la marge syrienne. Les données suivantes ont été acquises de façon simultanée et continue : bathymétrie multifaisceaux et imagerie acoustique grâce au sondeur multifaisceaux Simrad EM300, sismique réflexion 6-traces, sondeur de sédiments (CHIRP), gravimétrie et magnétisme. Ce travail fournit une analyse structurale et morphologique du segment le plus oriental de l’arc de Chypre ainsi qu’un examen détaillé des instabilités gravitaires sur la marge syrienne et les différentes activités halo/argilocinèse au sein des bassins avoisinants de l’arc de ChypreThe convergence of Eurasian and African plates started since the Cretaceous by a succession of subduction and pre-collision zones that witness a closure process of the Mediterranean. The Cyprus Arc is the easternmost segment of this Mediterranean convergence system which got complicated with the westward extrusion of the Anatolian microplate. This movement generates in the Eastern Mediterranean and in particularly along the Cyprus Arc a complex tectonic regime. During the research cruise BLAC in 2003 onboard the R/V Le Suroît, 20. 000 sq Km of seafloor has been mapped including the easternmost segment of Cyprus Arc and going from Hecataeus Seamount till the Syrian margins. The following data have been acquired continuously and in a simultaneous way: Multibeam bathymetry and backscatter imagery with the multibeam echousounder EM300, 6-traces seismic reflection, subbottom sediment echousounder (CHIRP), gravity and magnetic data. This manuscript gives structural and morphological analysis of the easternmost segment of the Cyprus Arc as well as a detailed study of gravity induced instabilities on the Syrian margin and the different mud and salt activities in the adjacent basins of the Cyprus Arc
Libros sobre el tema "Mer du Levant"
1
Les Français du Levant dans la tourmente de la Révolution (1789-1814): Les echelles de la mer Egée. İstanbul: Libra Kitapçılık ve Yayıncılık, 2018.
Buscar texto completo
2
Död men ganska levande. [Stockholm]: Podium, 2012.
Buscar texto completo
3
Ooggetuigen van de vaderlandse geschiedenis in meer dan honderd reportages. 2a ed. Amsterdam: Bakker, 2007.
Buscar texto completo
4
Dal Mar Nero al delta del Nilo: I pisani e i loro commerci nel Levante (secoli XIII-XIV). Udine: Forum, 2021.
Buscar texto completo
5
Men in the public eye: The construction and deconstruction of public men and public patriarchies. London: Routledge, 1992.
Buscar texto completo
6
Setti, Cristina. Una repubblica per ogni porto: Venezia e lo Stato da Mar negli itinerari dei Sindici inquisitori in Levante (secoli XVI-XVII). [Milan]: Edizioni Unicopli, 2021.
Buscar texto completo
7
Seligman, Adrian. War in the Islands: Undercover operations in the Aegean 1942-4 ; recalled by men of the Levant Schooner Flotilla, the Greek Sacred Company and Aegean Raiding Forces. Stroud, Gloucestershire: A. Sutton Pub., 1996.
Buscar texto completo
8
Lehtipuu, Outi y Michael Labahn, eds. Tolerance, Intolerance, and Recognition in Early Christianity and Early Judaism. NL Amsterdam: Amsterdam University Press, 2021. http://dx.doi.org/10.5117/9789462984462.
Texto completoResumen
This collection of essays investigates signs of toleration, recognition, respect and other positive forms of interaction between and within religious groups of late antiquity. At the same time, it acknowledges that examples of tolerance are significantly fewer in ancient sources than examples of intolerance and are often limited to insiders, while outsiders often met with contempt, or even outright violence. The essays take both perspectives seriously by analysing the complexity pertaining to these encounters. Religious concerns, ethnicity, gender and other social factors central to identity formation were often intertwined and they yielded different ways of drawing the limits of tolerance and intolerance. This book enhances our understanding of the formative centuries of Jewish and Christian religious traditions. It also brings the results of historical inquiry into dialogue with present-day questions of religious tolerance. The book contains contributions by Ismo Dunderberg, Carmen Palmer, Michael Labahn, Nina Nikki, Anna-Liisa Rafael, Sami Yli-Karjanmaa, Galit Hasan-Rokem & Israel Yuval, Paul Middleton, Outi Lehtipuu, Elizabeth Dowling, and Amy-Jill Levine.
9
A republic of men: The American founders, gendered language, and patriarchal politics. New York: New York University Press, 1998.
Buscar texto completo
10
Ye heart of a man: The domestic life of men in colonial New England. New Haven, Conn: Yale University Press, 1999.
Buscar texto completoCapítulos de libros sobre el tema "Mer du Levant"
1
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Wat is er met me aan de hand?" En Leven met ADHD, 11–28. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_1.
Texto completo
2
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Hoe heeft het zover kunnen komen?" En Leven met ADHD, 29–37. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_2.
Texto completo
3
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Wat staat me te wachten?" En Leven met ADHD, 39–50. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_3.
Texto completo
4
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Wat betekent ADHD voor mij en mijn omgeving?" En Leven met ADHD, 51–60. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_4.
Texto completo
5
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Wat kan ik er zelf aan doen?" En Leven met ADHD, 61–79. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_5.
Texto completo
6
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Welke behandelingen bestaan er?" En Leven met ADHD, 81–94. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_6.
Texto completo
7
Kat, Fiona, Maura Beenackers y Willemijn ter Brugge. "Adressen en literatuur". En Leven met ADHD, 95–98. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2009. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-6925-6_7.
Texto completo
8
van Schayck, C. P. y G. Wesseling. "Wat is er met me aan de hand?" En Leven met COPD, 17–32. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2010. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-7580-6_1.
Texto completo
9
van Schayck, C. P. y G. Wesseling. "Hoe ontstaat COPD?" En Leven met COPD, 33–44. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2010. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-7580-6_2.
Texto completo
10
van Schayck, C. P. y G. Wesseling. "Wat staat me te wachten?" En Leven met COPD, 45–56. Houten: Bohn Stafleu van Loghum, 2010. http://dx.doi.org/10.1007/978-90-313-7580-6_3.
Texto completoActas de conferencias sobre el tema "Mer du Levant"
1
Souza, Isabella Cristina Cantelles de, Enzo Henrique Morás y Isabel Ribeiro Do Valle Teixeira. "UMA REVISÃO DE LITERATURA: ATIVIDADE ANTIMICROBIANA DO MEL DERIVADO DE ABELHAS SEM FERRÃO". En II Congresso Brasileiro de Ciências Biológicas On-line. Revista Multidisciplinar Educação e Meio Ambiente, 2021. http://dx.doi.org/10.51189/rema/1657.
Texto completoResumen
Introdução: O mel caracteriza-se como uma solução aquosa concentrada de açúcares contendo uma ampla gama de substâncias diferentes, sendo elaborado por abelhas a partir do néctar das flores. O produto é de extrema importância para a saúde humana por apresentar diversas propriedades biológicas, dentre elas a antimicrobiana. Objetivos: Objetiva-se em compilar as principais características das ações antimicrobianas presentes no mel dos meliponíneos em trabalhos dos últimos 10 anos. Material e métodos: A presente revisão foi baseada em trabalhos realizados no período de 2011 a 2021, através das bases de dados, como: Scielo, Scopus e Google Acadêmico. Resultados: A busca na literatura, totalizaram 20 artigos principais. A seleção dos artigos foi realizada por meio da leitura do título e análise dos resumos, excluindo-se artigos que não abrangem nenhuma das palavras-chave no título e que não se apresentaram dentro do período delimitado. Após a leitura dos trabalhos, pode-se inferir que os méis de espécies de meliponíneos apresentam diferentes graus de ação antimicrobiana, sendo que grande parte desses estudos, levantam a questão que tal ação pode estar relacionada a fatores relativos à composição do mel e, especialmente, a flora visitada. O mel produzido por espécies do gênero Melipona apresenta teor médio de açúcares de 71%, o que, em geral, torna as bactérias E.coli e S.aureus presentes nas composições mais vulneráveis. Conclusão: A alteração da ação antimicrobiana não decorre somente devido a espécie de abelha sem ferrão produtora do mel, uma vez que diferentes amostras elaboradas pelo mesmo meliponíneo demonstraram comportamento diferenciado em relação à atividade microbiana realizada. Nesse sentido, conclui-se que a composição química particular da maioria das amostras influenciam na atividade microbiana. Ademais, as técnicas de irradiação do mel são sugeridas como alternativa aos métodos tradicionais de pasteurização e refrigeração, tal técnica confere melhor qualidade do produto, pois leva-se em consideração o elevado teor de água e a presença de leveduras no mel.
2
Barbosa, Francisco Ronald Araújo, Antonio Rafael Braga y Danielo G. Gomes. "Aplicando Blockchain Hyperledger Iroha para Rastrear Mel de Abelha". En Workshop de Computação Aplicada à Gestão do Meio Ambiente e Recursos Naturais. Sociedade Brasileira de Computação - SBC, 2023. http://dx.doi.org/10.5753/wcama.2023.229849.
Texto completoResumen
A rastreabilidade de produtos é uma preocupação crescente para consumidores cada vez mais exigentes no tocante à origem e à qualidade do que estão consumindo. Entretanto, os produtores tem enfrentado desafios associados às novas exigências do mercado consumidor, pois muitas vezes os processos tradicionais de rastreio e certificação são caros, burocráticos e sujeitos a fraudes e falsificações. Neste artigo, apresentamos uma solução mais econômica e menos burocrática, baseada na Blockchain Hyperledger Iroha, para rastrear e certificar de modo confiável a cadeia de produção do mel. A solução proposta é composta por contratos inteligentes que registram informações importantes sobre o processo produtivo, e.g. a origem do mel, as condições de produção e transporte, entre outros dados relevantes, tais como data e hora da colheita, localização das colmeias, volume do mel e dados logísticos. Os resultados obtidos sugerem que a adoção da tecnologia Blockchain confere aumento da integração dos elos da cadeia produtiva e da transparência nas transações em todo o processo, o que pode levar à maior confiança do consumidor nos produtos adquiridos.
3
"Genetikai adatok az Urál vidék kora középkori temetkezéseiből a korai magyarsággal kapcsolatba hozható régészeti hagyaték tükrében". En „Hadak útján” : A népvándorláskor fiatal kutatóinak XXIX. konferenciája. Bölcsészettudományi Kutatóközpont Magyar Őstörténeti Kutatócsoport, PPKE BTK Régészettudományi Intézet, Martin Opitz Kiadó, 2023. http://dx.doi.org/10.55722/arpad.kiad.2023.4.2_06.
Texto completoResumen
A korai magyarok az Urál vidékéről vándoroltak Kr. u. 9. században a Kárpát-medencébe a Közép-Volga vidékén és a kelet-európai sztyeppén keresztül. Egykori őshazájuk a kusnarenkovói kultúrával jellemezhető Urálontúl déli része lehetett. Az Urál nyugati előteréből pedig többek között a lomovátovói és a nyevolinói kultúrák hozhatók régészeti szempontból kapcsolatba a korai magyarsággal. Jelen tanulmány ezen régiókból származó 36 temetkezés, valamint a mai Magyarország területről származó 9 honfoglalás kori egyén anyai és apai vonalát vizsgálja, ezen felül az urálontúli Ujelgi temető néhány egyénének teljes genomi (shallow shotgun) adatait is közli. Az említett – valószínűleg endogám csoport által használt – Ujelgi lelőhely három horizontja között genetikai folytonosságot fedezhetünk fel. Filogenetikai és populációgenetikai elemzések segítségével szemléltetjük az Urálontúl, az Urál nyugati előtere és a Kárpát-medence közötti különböző szintű genetikai kapcsolatokat. A bemutatott új uráli eredmények az eurázsiai népességgenetikai kutatások adatsorait jellemző hiányosságot pótolják, és valamelyest átírják a 10–11. századi Magyarország területéről származó mitogenomokból és Y-kromoszómák vizsgálataiból korábban levont következtetéseket. A tanulmány 2020. novemberében jelent meg angol nyelven a Scientific Reports folyóiratban (https://www.nature.com/articles/s41598-020-75910-z).
4
Linge, Sara y Iulia Mircan. "The Green Way". En SLM ONLINE: Projektarbeten från kandidatprogrammet Språk, litteratur och medier. Linköping University Electronic Press, 2023. http://dx.doi.org/10.3384/wcc30/thegreenway.
Texto completoResumen
Vi som står bakom The Green Way Project är Iulia och Sara, två studenter som läser vår sista termin på Linköpings Universitets program SLM (Språk, Litteratur och Medier). Projektidén The Green Way fick vi eftersom vi tyckte att det saknades en samlingsplats för fakta om miljön, gröntvättning, företags miljöpåverkan och vad man som enskild individ kan göra själv för att leva och agera hållbart i ett konsumtionsbaserat samhälle. Informationen finns utspridd över hela internet, men vi ville ha den samlad på ett ställe, både för oss och alla andra.
5
Cunha Ribeiro, Victor, Maria Júlia Silva Moreira de Souza, Laura Abreu Lhamas, Juliana Batalha Pereira Rampazzo y Márcia Azevedo Caldas. "Bradicardia sinusal sintomática por hipermagnesemia após automedicação em paciente com doença renal crônica: um relato de caso". En Semana Científica da Faculdade de Medicina de Campos. Faculdade de Medicina de Campos, 2023. http://dx.doi.org/10.29184/anaisscfmc.v22023p52.
Texto completoResumen
Introdução: A hipermagnesemia é um distúrbio eletrolítico pouco frequente, sendo definida pela concentração plasmática de magnésio acima de 2,4 mg/dL. Geralmente é uma alteração bem tolerada pelo organismo, os pacientes que apresentam uma hipermagnesemia sintomática podem apresentar diversas manifestações clínicas, dependendo do nível e do tempo em que ocorreu o distúrbio eletrolítico. Valores crescentes (4 a 12,5 mg/dL) podem induzir náuseas, vômitos, reflexos tendinosos profundos abolidos, hipotensão arterial, bradicardia e alterações do eletrocardiograma, incluindo aumento do intervalo PR e complexo QRS alargado. A hipermagnesemia grave pode ser fatal, mas é quase exclusivamente observada em pacientes com função renal significativamente diminuída associada a uma ingesta elevada de magnésio através de suplementos ou laxantes ou antiácidos contendo magnésio. Objetivos: Relatar um caso de bradicardia sinusal sintomática por hipermagnesemia após automedicação com suplemento alimentar em uma paciente do sexo feminino com doença renal crônica. Descrição do caso: Mulher, 72 anos, admitida na emergência com queixa de tontura e turvação visual. Antecedente de hipertensão arterial sistêmica, diabetes mellitus, hipotireoidismo e doença renal crônica. Em uso de Valsartana, Hidroclorotiazida, Levotiroxina, Anlodipino, Insulina NPH, Pregabalina e Fluoxetina. Ao exame físico paciente encontrava-se lúcida, orientada, pressão arterial 160x80 mmHg, ritmo cardíaco regular em 2 tempos, bulhas normofonéticas e sem sopros, frequência cardíaca (FC) de 40 batimentos por minuto (bpm), sem outras alterações. Eletrocardiograma mostrou bradicardia sinusal, bloqueio de ramo direito, alteração da repolarização em paredes inferior e lateral. Exames laboratoriais evidenciaram anemia normocítica e normocrômica, sem alterações nas séries branca e plaquetária; elevação das escórias nitrogenadas (ureia 60 mg/dL e creatinina 2,2 mg/dL). Dosagem de eletrólitos: sódio 139 mEq/L, potássio 4,54 mEq/L, magnésio 6 mg/dL e cálcio 8,2 mg/dL. Gasometria arterial e troponina dentro dos valores de normalidade. Feito Furosemida e Gluconato de cálcio intravenoso, para redução do magnésio e bloqueio do efeito tóxico do aumento dos níveis de magnésio, respectivamente. Admitida paciente na Unidade de Terapia Intensiva e iniciado Dopamina na tentativa de aumento da frequência cardíaca. Investigada causa da hipermagnesemia e após anamnese direcionada, paciente relata uso de suplemento alimentar de magnésio e vitamina B6, sem orientação médica. Evoluiu com redução progressiva dos níveis séricos de magnésio e melhora progressiva da frequência cardíaca, recebendo alta após 6 dias de admissão hospitalar com magnésio de 1,8 mg/dL e FC de 78 bpm. Conclusões: A hipermagnesemia grave é um distúrbio eletrolítico que, embora mais raro, pode levar a alterações eletrocardiográficas significativas e ser fatal principalmente em indivíduos que apresentam a função renal previamente debilitada. Dessa forma, a suplementação deste eletrólito deve ser indicada e monitorada por um médico levando-se em conta as necessidades e comorbidades do paciente.
6
Lima, Nathália Oliveira, Nádilla Gonçalves Andrade, Laiza Bezerra Lima, Joelson Sousa Junior y Gabriel Pereira Imolesi Barbosa. "POLINIZANDO O SABER: PROJETO LEVA EDUCAÇÃO AMBIENTAL PARA CRIANÇAS E JOVENS UTILIZANDO ABELHAS COMO MODELO EDUCACIONAL". En I Congresso Nacional On-line de Conservação e Educação Ambiental. Revista Multidisciplinar de Educação e Meio Ambiente, 2021. http://dx.doi.org/10.51189/rema/1805.
Texto completoResumen
Introdução: Nos últimos anos foi observado um declínio na população de abelhas e, sendo elas essenciais para o equilíbrio ecológico e para a agricultura, torna-se necessário conscientizar a população sobre a importância de sua conservação. Objetivo: Difundir conhecimento sobre abelhas para crianças e jovens e incentivar práticas conservacionistas. Materiais e métodos: Ao longo do ano de 2019, o projeto “Polinizando o Saber” visitou as crianças dos denominados Centros Municipais de Educação Infantil (CMEIs) no município de Palmas-TO levando para as escolas palestras e materiais didáticos como caixas didáticas que permitiam a visualização de ninhos de abelhas sem ferrão (ASFs) e produtos dessas abelhas. Em 2021, o projeto passou a ocorrer de forma virtual. Foram desenvolvidos vídeos para servirem como material complementar em aulas de Ciências e de Biologia do Ensino Fundamental II e do Ensino Médio. Tais vídeos foram lançados na plataforma Youtube e utilizam as abelhas como modelo para explicar conceitos biológicos e conscientizar sobre a importância de sua conservação. Resultados: Durante a atuação presencial, o projeto atingiu um total de 11 CMEIs. Muitos alunos nunca tinham ouvido falar de abelhas nativas ou abelhas sem ferrão, outros associavam automaticamente à picada da abelha Apis mellifera. O único produto das abelhas que eles já tinham contato e sabiam o uso foi o mel. Os demais produtos, como própolis e pólen, o primeiro contato foi através do projeto. O Polinizando o Saber Online até o momento conta com 185 inscritos no canal do YouTube e lançou 6 vídeos, os quais somados obtiveram 500 visualizações. A versão virtual permitiu expandir o projeto para fora do município de Palmas, foram recebidos relatos de pessoas de diferentes estados que tiveram acesso aos vídeos. Conclusão: O conhecimento acerca das abelhas ainda é incipiente na população de modo geral. As ações desenvolvidas estão ajudando a mudar isso e assim contribuir para que as novas gerações possam agir em prol da conservação desses seres.
7
Boschini, Fernanda y Sueli Batista. "Desafios para a rede federal de educação profissional e tecnológica: um estudo a partir da criação e expansão dos Institutos Federais". En IX Simpósio Internacional Trabalho, Relações de Trabalho, Educação e Identidade. SITRE, 2022. http://dx.doi.org/10.47930/1980-685x.2022.1604.
Texto completoResumen
Perante a criação e a expansão dos Institutos Federais de Educação, Ciência e Tecnologia, comprometidos com a produção, difusão e democratização do conhecimento visando o desenvolvimento dos indivíduos e das coletividades, algo precisa ser respondido: Expansão para quem? Esse é um interrogante que deve nos levar a buscar respostas específicas para os desafios que essas instituições da Rede Federal têm enfrentado para garantir a existência do tripé ensino, pesquisa e extensão e não se tornar uma mera escola de cursos rápidos de qualificação profissional, como tem sido a tônica do desmonte da EPT com as reformas educacionais brasileiras que surgiram a partir de 2017. A partir de pesquisa bibliográfica e documental o estudo tem o objetivo de apresentar e destacar os desafios para a articulação entre ensino, pesquisa e extensão, além da formação e o trabalho docente como pontos nevrálgicos de construção permanente da identidade dos Institutos Federais
8
Cunha, José, José Jr., Lívia Cunha y Hermano Moura. "Melhoria de Processos de Software sob a Perspectiva dos Vieses Cognitivos: Uma Análise de Múltiplos Casos". En XI Simpósio Brasileiro de Sistemas de Informação. Sociedade Brasileira de Computação, 2015. http://dx.doi.org/10.5753/sbsi.2015.5825.
Texto completoResumen
Ao fazer julgamentos, as pessoas confiam em heurísticas ou "atalhos" mentais que podem levar a boas soluções. Em determinadas situações, no entanto, essas técnicas de simplificação podem causar inconsistências e promover vieses cognitivos. Em se tratando de iniciativas de melhoria de processos de software, é importante que as práticas, técnicas, métodos e ferramentas sugeridos no processo ofereçam mecanismos para apoiar a tomada de decisão, minimizando os efeitos negativos de tais vieses. Este artigo se propõe, apoiado em uma metodologia qualitativa aplicada em duas empresas de TI no Brasil e em Portugal, a analisar oito vieses, a saber: ancoragem, efeito da mera exposição, viés retrospectivo, efeito halo, falácia do planejamento, falácia do custo afundado, viés da disponibilidade, e efeito da lei de Parkinson. Através de entrevistas semi-estruturadas com gerentes de projeto (GPs), foram identificadas causas raízes para cada viés, assim como métodos e ferramentas utilizados para minimizar seus efeitos negativos, os quais foram consolidados em um mapa de conceitos. Práticas ágeis e atividades de gestão do conhecimento foram citados como essenciais em processos de software tendo em vista à tomada de melhores decisões.
9
Carvalho, Luiz Paulo, Flávia Maria Santoro, Jonice Oliveira y Rosa Maria Costa. "Ética e Jogos, jogo ético e ética em jogo". En Anais Estendidos do Simpósio Brasileiro de Games e Entretenimento Digital. Sociedade Brasileira de Computação, 2021. http://dx.doi.org/10.5753/sbgames_estendido.2021.19752.
Texto completoResumen
Na década de 2020, percebemos complexidade ímpar ao Século XX com questões, tais como, crianças cada vez mais novas jogando em celulares; ascensão dos e-Sports; com a realidade virtual, um jogador pode encenar atos com uma proximidade quase real; gamificação invadindo áreas como Educação e Negócios; componentes técnicos menos exigentes e mais populares, permitindo que cada vez mais interessados desenvolvam jogos. Esta pluralidade de fatores leva a pensar: estamos pensando no cenário brasileiro de jogos, inclusive em pesquisas, a partir de fundamentos e princípios em Ética? As pesquisas acadêmicas-científicas estão considerando Ética em Pesquisa? O design e a produção de jogos consideram aspectos éticos? Propomos o desafio de elevar o pensar-fazer de Jogos no Brasil para abarcar, também, à reflexão ética. Isto é, não se reduz à mera análise de "bom" ou "mau", trata-se de elaborar, analisar, avaliar e refletir sobre dilemas éticos complexos e compostos.
10
VERDE, ANTONIO AUGUSTO GOES FERREIRA LIMA y MARCOS ANTONIO CHAVES RICARTE. "ESTRATÉGIAS EMERGENCIAIS ADOTADAS PELAS INSTITUIÇÕES SUPERIORES BRASILEIRA FRENTE A PANDEMIA DO COVID-19". En 26º CIAED Congresso Internacional ABED de Educação a Distância. Associação Brasileira de Educação a Distância - ABED, 2020. http://dx.doi.org/10.17143/ciaed.xxviciaed.2020.54511.
Texto completoResumen
COM O INÍCIO DA CONTAMINAÇÃO COMUNITÁRIA DO CORONA VÍRUS, COVID-19, A DECLARAÇÃO DE ESTADO DE CONFINAMENTO E A PUBLICAÇÃO DE PORTARIAS DO MINISTÉRIO DA EDUCAÇÃO - MEC SUSPENDENDO AS AULAS EM TODO TERRITÓRIO BRASILEIRO, AS INSTITUIÇÕES DE ENSINO SUPERIOR - IES SE VIRAM DIANTE DO DESAFIO DE DECIDIREM OU NÃO PELA ADOÇÃO DO ENSINO REMOTO EMERGENCIAL - ERE. ESTE TRABALHO TEM A MISSÃO DE CONTRIBUIR PARA O MELHOR ENTENDIMENTO DESTE MOMENTO PECULIAR PARA A EDUCAÇÃO SUPERIOR BRASILEIRA, DESCREVENDO E DISCUTINDO AS ESTRATÉGIAS PEDAGÓGICAS ADOTADAS EM RESPOSTA À CRISE. UTILIZANDO UMA METODOLOGIA CONHECIDA COMO BOLA DE NEVE, CHEGOU-SE A UMA AMOSTRA NÃO PROBABILÍSTICA DE 725 INDIVÍDUOS, A GRANDE MAIORIA OCUPANTES DE CARGOS DE GESTÃO NAS IES. UM QUESTIONÁRIO ELETRÔNICO FOI ENVIADO POR E-MAIL A ESTES INDIVÍDUOS, NO INTERVALO DE TEMPO COMPREENDIDO ENTRE OS DIAS 27 DE MARÇO A 20 DE ABRIL DE 2020, RETORNANDO 130 RESPOSTAS. OS RESULTADOS ALCANÇADOS DEMONSTRAM QUE A MAIORIA DA IES OPTOU PELO CAMINHO DA SUBSTITUIÇÃO DAS AULAS PRESENCIAIS PELO ERE, PORÉM AS QUE JÁ TINHAM EXPERIÊNCIA EM EAD LEVAM VANTAGEM EM RELAÇÃO AS QUE NÃO TINHAM. NO ENTANTO, A ESTRATÉGIA PEDAGÓGICA ADOTADA POR AMBOS OS GRUPOS REPLICAM O MODELO DE AULA DO ENSINO PRESENCIAL, COM A VALORIZAÇÃO DE CONTEÚDOS QUE MINIMIZE A DISTÂNCIA PROFESSOR-ALUNO E A APLICAÇÃO DE TESTES COMO INSTRUMENTO DE VERIFICAÇÃO DO APRENDIZADO
Informes sobre el tema "Mer du Levant"
1
Nyström, Per, Marika Stenberg, Lennart Edsman y Patrik Bohman. Flodkräfta och flodkräftodling i Sverige : en handbok baserad på erfarenheter. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, 2023. http://dx.doi.org/10.54612/a.3io2b8ki32.
Texto completoResumen
En levande landsbygd kräver verksamheter som kompletterar lantbruket. Odling av flodkräfta i dammar skulle kunna vara en mycket större verksamhet än vad som nu är fallet. Om det dessutom utvecklas en odlingsmetodik i växthusmiljöer skulle flodkräfta kunna odlas i betydligt större omfattning, inte minst för att ta fram livskraftiga yngel för utplantering. En sådan verksamhet skulle då kunna bedrivas även i de kallare delarna av landet, vilket inte är möjligt idag eftersom flodkräftans naturliga reproduktion begränsas av de kalla somrarna. Vår stora konsumtion av kräftor gör att importbehovet är omfattande. Vi importerar varje år frysta och kokta kräftor till Sverige till ett värde av närmare 450 Mkr. Den årliga konsumtionen av kräftor i landet uppgår till ungefär ½ kg per person och år, vilket motsvarar 5 000 ton. Det säljs kräftor som är fångade i Sverige (huvudsakligen signalkräfta) för ca 300 Mkr per år. Yrkesfisket på signalkräfta i de stora sjöarna omsätter ca 25 Mkr per år. Sammantaget importeras drygt hälften av de kräftor vi äter i Sverige. Eftersom det är förbjudet enligt svensk lag att importera levande kräftor, även för att hålla i akvarier, är odling och leverans av färska flodkräftor inom landet en framtidsverksamhet. Det som saknats tidigare är framförallt en saklig och heltäckande handledning hur en flodkräftodling kan etableras och hur bästa resultat fås ur odlingsverksamheten. Ett EU-beslut som gäller signalkräfta stärker dessutom våra ambitioner att slå vakt om flodkräftan. Beslutet innebär att signalkräftan finns på EU:s svarta lista över invasiva arter och signalkräfta får därmed inte spridas. EU:s förordning om invasiva främmande arter gäller från 1 januari 2016. Därmed finns det ytterligare anledning att gynna odling av flodkräfta i Sverige framöver. Våra ambitioner att bevara och utveckla förekomsten av denna rödlistade art, som flodkräfta utgör, kräver att odling i småvatten utökas. I det nationella åtgärdsprogrammet som syftar till att bevara flodkräfta lyfts odling av flodkräfta i dammar fram som en viktig åtgärd för artens bevarande. Detta faktum delas också med våra grannländer Finland, Danmark och Norge, där flodkräfta, precis som i Sverige är hotad av kräftpest, som främst sprids av signalkräftor. Denna handledning kan användas för att närmare undersöka möjligheterna att etablera en kräftodling och innehåller ett antal steg som leder fram till hur odlingen kan utformas. Den ger även information och stöd för de som kommit igång med flodkräftodling i dammar men som vill utveckla verksamheten eller använda den som ”felsökningsmanual” i fall något inte fungerar. Denna handledning bör därför även vara av intresse för etablerade odlare av flodkräfta med kommersiell verksamhet. Handledningen är rikligt illustrerad med foton och diagram. Det finns även annan ny information att tillgå i form av ett utbildningspaket som är relevant: ”Kräftodlingens ABC – kunskapsunderlag för flodkräftodling i dammar”. Denna handledning är en vidareutveckling av Kräftodlingens ABC och omfattar även inomhusodling och växthusodling av flodkräfta samt kopplingar till flera undersökningar som gjorts inom projektet. Allt i syfte att få fram så mycket referensmaterial som möjligt som kan användas som stöd vid andra odlingar. Här finns också mer ingående information om hur fångster utvärderas för att bedriva ett hållbart fiske på kräftor. Här finns också information om produktion och förväntningar i olika typer av odlingar som kan utgöra underlag för investeringsbeslut. Projekten har därför samverkat till stor del när båda dessa nya underlag tagits fram
2
Asztalos Morell, Ildikó, Isak Falk-Eliasson y Robin Eriksson. Urfolksperspektiv på livsmedelsstrategin. SLU Future food, Swedish University of Agricultural Sciences, 2023. http://dx.doi.org/10.54612/a.5m806l8ijt.
Texto completoResumen
Trots internationella och nationella förpliktelser att ge urfolk och samer förutsättningar att utöva sin traditionella försörjning, misslyckas staten med att leva upp till dessa. Livsmedelsstrategier från Sveriges nordligaste regioner – där samiska näringsidkare gör sina största bidrag till ekonomin – brister i hur de inkluderar ett samiskt perspektiv på livsmedelsproduktion. Strategierna nämner rennäringen och dess ekonomiska betydelse, men lyfter inte dess strukturella problem. Strategierna diskuterar inte heller andra samiska näringar (fiske, jakt, matförädling) eller statens skyldigheter mot dessa. I arbetet mot ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara livsmedelssystem finns det möjligheter med att inkludera ett urfolksperspektiv som förbises.
3
Larsson, Stefan, Alessandro Orio, Filip Svensson, Håkan Wennhage y Jens Olsson. Indikatorrapportering för “Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav” : bedömningsåret 2022. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, 2023. http://dx.doi.org/10.54612/a.1dtcvdo2tc.
Texto completoResumen
Sedan 2018 har institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, utformat en indikator med tillhörande för uppföljning av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Indikatorn (Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav) fokuserar på en övergripande status för svenska fisk- och skaldjursbestånd längs kusterna och i haven. Bedömningen baseras på årliga analyser av enskilda fiskbestånds status i rapporten ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten”, och anger om bestånden fiskas hållbart eller och ej. Bedömningar för indikatorn har utförts mellan åren 2015- 2022. I föreliggande rapport presenteras en bedömning av indikatorns status för året 2022. Eftersom bedömningarna av nationellt förvaltade fisk- och skaldjursbestånd under 2022 uppdaterats jämfört med tidigare år, innehåller denna rapport två bedömningar. Den ena utgår från den nya modifierade bedömningsmetodiken, och den andra som följer den äldre metodiken och därmed medger en jämförelse av indikatorns status över tid. Av de totalt 72 redovisade bestånden i rapporten "Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2022” kunde en bedömning göras för 68 bestånd. Av dessa klassades 35 (48,6 %) som ”hållbart nyttjande”. Indikatorns status var högst i Bottenviken (62,5 % av bestånden klassades som ”hållbart nyttjande”), följt av Västerhavet (52,5 %), och Östersjön (43,5 %). Lägst andel bedömda bestånd klassade som ”hållbart nyttjande” fanns i Bottenhavet (36,4 %). En högre andel bestånd med så kallad analytisk beståndsuppskattning (MSY- konceptet) ger en högre tillförlitlighet i den sammantagna bedömningen av de bestånd som redovisas i indikatorn. Tillförlitligheten för klassningen 2022 är högst i Västerhavet där andelen bestånd bedömda enligt MSY- konceptet är 35%, följt av Östersjön (25%), Bottenhavet (17%) och Bottenviken (11%). Andelen av de totala officiella svenska kommersiella landningarna av fisk och skaldjur som indikatorn omfattar ligger över 99 %. Med utgångspunkt i den äldre metodiken har andelen hållbara bestånd sjunkit något under 2022 jämfört med 2021 (från 52,2 % 2021 till 48,6 % 2022), detta då antalet redovisade bestånd ökat från 69 till 72. I en jämförelse mellan bedömningarna baserade på den äldre och den nya modifierade bedömningsmetodiken ses endast små skillnader i indikatorns status. Antalet och andelen bestånd kategoriserade som ”hållbart nyttjande” under bedömningsåret 2022 var de samma för båda metoderna (35 st, 48,6%). Med den nya metoden kunde emellertid ett bestånd mer bedömas jämfört med den gamla metoden.
4
Hellström, Lisa. Hur mår våra barn och unga? : Förändringar i barns och ungas hälsa över tid: en kunskapsöversikt. Malmö universitet; Malmö kommun, 2023. http://dx.doi.org/10.24834/isbn.9789178773794.
Texto completoResumen
Hälsa och hälsovanor skapas i tidig ålder vilket understryker vikten av tidiga insatser där hem, barnhälsovård, förskola och skola är viktiga aktörer. Enligt Artikel 6 i FN:s konvention om barnets rättigheter (1) har varje barn rätt att överleva, leva och utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt. Då barnkonventionen sedan 2020 är en del av svensk lag väcks frågor om hur vi gemensamt kan sträva efter att göra det bästa för barnen. Trots en generellt god framtidstro uppger dagens unga generation att de upplever sömnbesvär, huvudvärk, nedstämdhet och andra psykiska besvär i större utsträckning än tidigare och de konsumerar mer sjukvård och psykofarmaka för dessa symtom jämfört med tidigare generationer. Därutöver rör de sig mindre och andelen barn och unga med fetma och övervikt ökar. I linje med denna problematik har antalet nya fall av depression, ångestsyndrom, självskador och ätstörningar bland barn och unga vuxna ökat under en lång tid. Förklaringar och orsaker bakom denna ökning är många och bilden kring barns hälsa är komplex. Resultaten i denna kunskapsöversikt visar att det är av yttersta vikt att frågor kopplat till både psykisk hälsa och fysisk hälsa måste prioriteras från det att våra barn föds och kontinuerligt under hela deras förskole- och skolgång. Skolan är den enda institution som möter alla barn och därför är det av stor vikt att det i skolan måste finnas förutsättningar i form av kunskap och kompetens för att arbeta hälsofrämjande och se till att barnen ges möjlighet att utvecklas fysiskt, psykiskt, andligt, moraliskt och socialt. Syftet med denna kunskaps-sammanställning är att ge förskole- och skolverksamheter en bättre och mer solid bild av det aktuella kunskaps- och forskningsläget kring barn och ungas hälsa med avsikt att bidra till ökat kunnande och fördjupade diskussioner. Ökade kunskaper om långsiktiga och övergripande behov hos barn och unga behövs för att kunna fördela resurser och genomföra träffsäkra insatser. Utgångspunkten är således att sammanställa befintliga data och forskning inom området utifrån tre områden. 1) belysa trender i barn och ungas hälsa under den senaste 10-årsperioden, 2) belysa faktorer som bidrar till barn och ungas hälsa, samt 3) belysa insatser som visat sig vara verksamma i syfte att främja barns och elevers hälsa. Några av de mest framträdande resultaten i sammanställningen är: Det finns stora kunskapsluckor när det gäller förskolebarns hälsa. Detta kan bero på att det både saknas systematiska metoder för att samla in och sammanställa hälsodata, att det råder oklarheter i hur man mäter de yngsta barnens psykiska välbefinnande och att det saknas forskning om detta. Sammanställningen visar dock att det finns initiativ på gång när det gäller att systematisera och förstå hälsa bland våra yngsta barn. Sedan början på 1990-talet har andelen skolbarn i åldern 11–15 år med övervikt eller fetma mer än dubblerats. Bland 4-åringar ökade andelen med fetma och övervikt under COVID-19 pandemin efter att legat relativt oförändrat sedan en tid tillbaka. I en nationell jämförelse redovisar skånska barn i fyraårsåldern lägst andel fetma och övervikt, vilket förändras med åldern då skånska barn i åldrarna 6–9 har seglat upp som en av de regioner med störst andel barn med övervikt och fetma. Flickor dominerar statistiken upp till 8 års ålder, därefter är det fler pojkar än flickor som lider av fetma och övervikt. Skolungdomar rapporterar att de äter mindre godis, dricker mindre läsk, äter mer grönsaker, röker mindre cigaretter och dricker mindre alkohol. Samtidigt har användningen av snus och e-cigaretter ökat och det är färre skolbarn som äter frukost dagligen. Vidare visar statistiken att den inaktiva tiden under dagen har ökat och att äldre ungdomar är stillasittande största delen av sin skoldag, även om vi kan se en viss ökning av fysisk aktivitet utanför skoltid. Inaktiviteten är lika hög på helgerna, vilket sammantaget gör att färre ungdomar når upp till rekommendationerna om fysisk aktivitet. Insatser för att främja fysisk aktivitet i skolan verkar oftare leda till ökad rörelse, jämfört med om insatserna pågår utanför skoltiden, vilket betyder att skolan har en viktig roll i detta arbete. Andelen barn (4–12 år) som dagligen vistas i grönområden har minskat betydligt över en 10-årsperiod. Jämfört med för tio år sedan vistas barn idag mer sporadiskt i grönområden. Den övergripande majoriteten av barn och unga uppger ett gott psykiskt välbefinnande och det har inte varit några större förändringar över tid. Samtidigt ökar självrapporteringen av psykiska besvär och skolstress. En oroväckande tendens är att andelen barn med nedstämdhet eller sömnbesvär i Sverige nu är bland de högsta i Europa. Det råder stora könsskillnader när det gäller hälsa. Flickor rapporterar genomgående fler hälsobesvär än pojkar, större krav i skolan och lägre skoltrivsel. De äter frukost mer sällan och rör på sig mindre. Rapporteringen av psykiska besvär och skolstress/krav i skolan har ökat i jämförbar takt sedan 2010. En högre upplevelse av krav i skolklassen bidrar till fler hälsobesvär bland elever som grupp. Stress till följd av skolrelaterade krav tenderar således att spridas bland klasskamrater och framför allt flickor upplever en ökad stress genom att de pratar med varandra om pressen att lyckas i skolan. Skolkrav har ett negativt samband med livstillfredsställelse, vilket innebär att ju högre skolkrav, desto lägre livstillfredsställelse. Samtidigt har forskning också visat att studiemotivation bland klasskamrater är kopplat till färre hälsobesvär på elevnivå, även om man själv inte upplever studiemotivation. Detta tyder på att lärmiljön och skolkamraternas påverkan på hälsan är viktig. Enligt stora internationella studier har förekomsten av psykiatriska tillstånd i form av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som ADHD och autism varit relativt oförändrad över tid. Samtidigt ser man att andelen barn och unga som diagnostiseras med ADHD och autism i vården ökar. Denna diskrepans återstår att förklara. Barn vars vårdnadshavare är födda i Sverige rapporterar ett bättre hälsotillstånd än barn med utrikes födda vårdnadshavare. Däremot rapporterar barn med svensk bakgrund högre förekomst av psykiska besvär jämfört med barn med utländsk bakgrund. Det finns också tendenser som visar att elever med utländsk bakgrund rapporter ännu färre psykiska besvär när andelen elever med utländsk bakgrund i klassen är högre. Denna diskrepans behöver undersökas närmare.
5
Adill, Anders, Ingrid Bergman, Stefan M. Eiler, Per B. Holliland y Carolina Åkerlund. Biologisk recipientkontroll vid Forsmarks kärnkraftverk : årsrapport för 2022. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, 2023. http://dx.doi.org/10.54612/a.1ds9nbsbl6.
Texto completoResumen
Forsmarks kärnkraftverk är Sveriges största elproducent. På grund av intag och utsläpp av kylvatten från havet som kyler processen i verket sker en påverkan på den omgivande kustvattenmiljön. Denna påverkan övervakas och analyseras i det pågående biologiska recipientkontrollprogrammet. Föreliggande årsrapport presenterar resultat i undersökningarna inom kontrollprogrammet för 2022 med fokus på samhällena av fisk, bentisk fauna (bottenlevande djur) och sjöfågel. Under 2022 producerade Forsmarks kärnkraftverk 25,5 terawattimmar (TWh) el i sina anläggningar, vilket var samma som föregående års produktionsrekord av elektricitet. Den rekordstora produktionen kan härledas till de senaste åren moderniseringar och livstidsförlängande åtgärder i anläggningarna, vilket resultaterat i effekthöjningar i kraftverket. Den höga produktionen under 2022 medförde därmed en hög omsättning på kylvatten. Utsläppsområdet för kylvatten, Biotestsjön, hade vattentemperaturer över 25ºC i 29 dagar under sommarperioden. På grund av revisionsarbeten på F2 under juli månad förekom inga extrema temperaturer över 29ºC i Biotestsjön, något som vanligtvis brukar förekomma under högsommaren. I utsläppsområdet för F3 noterades vattentemperaturer över 30°C under endast ett dygn och med högsta notering 30,1°C i mitten av augusti. Förlusterna av fisk i silstationerna vid kylvattenintaget utgjordes som tidigare år av främst småväxta fiskarter och årsyngel. Totalt fastnade cirka 37,5 miljoner individer i silstationerna under provtagningsperioderna under 2022, närmare 20 miljoner färre jämfört med 57 miljoner individer som fastnade 2021. Det lägre antalet beror på att det fastnade färre årsyngel under hösten, som kan vara ett tecken på att det har varit sämre fiskreproduktion i närområdet under 2022, vilket också återspeglades i yngelundersökningarna i Forsmarksskärgård. Likt föregående år var storspigg den dominerande arten i provtagningarna och omfattade cirka 85 % av förlusterna under året. Resultatet för storspigg speglar sannolikt artens stora förekomst i omgivande kust- och havsområden. Antalet ålar som fastnade i silstationen var relativt litet. Till skillnad från tidigare år var förlusterna av ål högre under våren än på hösten, med fler småväxta individer. Genom framtagen metodik kunde totalt fem ålar tas hand om och återutsättas till havet levande. Under de senaste åren har varmvattenarterna mört, björkna och sutare blivit allt vanligare i silstationerna, sannolikt en effekt av de gynnsamma förhållandena i Biotestsjön för lek hos dessa arter. Undersökningarna i Biotestsjön under våren visade att tätheterna av fisk var de absolut största som någonsin observerats. De arter som förekommer i störst omfattning var likt föregående år mört, björkna, abborre och sarv. Likt tidigare fanns tydliga tecken på att stora mängder fisk lockas till Biotestsjöns varma vatten för lek. Förutom stora mängder lekmogen mört och abborre förekom höga tätheter av björkna under våren. Under senare år förefaller även tätheterna av gädda och sutare ha ökat i området. För ålen däremot är utvecklingen den motsatta och förekomsten av arten är låg i jämförelse med tidigare år. Till skillnad från nätprovfiskena i Forsmarks skärgård påträffas inga så kallade kallvattenarter i Biotestsjön, såsom strömming, nors, sik och tånglake. För varmvattenarter som mört och abborre visade resultaten att förhållandena i Biotestsjön var goda under 2022, då både tillväxt och kondition låg på goda nivåer. Under hösten 2022 noterades flera äldre individer av abborre vid provfiskena i Biotestsjön; 7 % av undersökta abborrar var fyra år eller äldre. Tidigare år har nästintill samtliga abborrar varit tre år eller yngre. I Forsmarks skärgård visade undersökningarna att tätheterna av fisk var höga om än något lägre jämfört med rekordfångsterna 2021. Fångsterna för de flesta arterna var något lägre än föregående år, men de mindre totala fångsterna var till stor del ett resultat av de förhållandevis låga antalet fångade mörtar i Forsmark. Förekomsten av mört i undersökningsområdet har under nästintill hela provfiskeperioden uppvisat en negativ utveckling, men har med de stora fångsterna under de senaste tre åren visat på en möjlig återhämtning. Det Sammanfattning låga antalet mörtar i årets provfisken i kombination med den förhållandevis låga förekomsten i silstationen skulle kunna tyda på en generell minskning av mört i Forsmarks skärgård. Ett fåtal individer registrerades av sutare och vimma, två karpfiskar (Cyprinidae) som vanligtvis inte förekommer i provfisket, men som de senaste åren blivit alltmer vanliga i fisket. Under 2022 års undersökningar av mjukbottenfauna registrerades totalt tio arter i Forsmark och femton arter i referensområdet Finbofjärden. Likt tidigare år var arttätheten högre i referensområdet än i Forsmark på både djupa och medeldjupa bottnar. Förekomsten av nyckelarten vitmärla var lägre än föregående år på samtliga stationer både i Finbofjärden och Forsmarks skärgård. Alla hårdbottenstationer frånsett Borgarna hade ett högre artantal än föregående år, men på alla stationer utom Plymen var individtätheten lägre. I Biotestsjön hade individtätheten mer än halverats jämfört med senaste året. Förändringen beror främst på den ovanligt låga förekomsten av tångmärla. Den låga förekomsten kan troligtvis kopplas till de stora mängderna röd pungräka som tillkommit på lokalen. Den röda pungräkan hittades för första gången under 2021 då en enda individ registrerades, medan under 2022 hittades nästan 280 individer per artificiellt substrat. Antalet sjöfåglar i inventeringsområdet var fortsatt hög under 2022. De höga förekomsterna kan förklaras med att antalet mellanskarv i undersökningsområdet dubblerades jämfört med 2021. Den största mängden mellanskarv observerades i Biotestsjön och likt tidigare år noterades misslyckade häckningsförsök. Biotestsjön är det enskilt viktigaste området för sjöfågel i Forsmarks skärgård följt av Asphällafjärden utanför intagskanalen. Utsläppet av varmt kylvatten från kärnkraftverket in i Biotestsjön ger bra förutsättningar till hög produktion av vegetation, bottenlevande djur och fisk samt en isfri yta under vintern. Detta ger gynnsamma förhållanden för sjöfågel under hela året men särskilt under häckningstiden och vinter. Antalet viggar i Forsmarks skärgård var lägre under 2022 jämfört med föregående år, trots detta var viggen tillsammans med mellanskarven de mest vanliga förekommande arterna. Förekomsterna av knölsvan var fortsatt hög i Forsmarks skärgård, trots att antalet var något lägre än föregående år. Det finns skillnader för vilka funktionella grupper som nyttjar de olika områdena i inventeringsområdet. Fisk- och växtätande fåglar föredrar Biotestsjön året om medan bottendjursätande fåglar visar skillnader säsongsvis med en täthetstopp i Biotestsjön under hösten och i Asphällafjärden under vintern.
6
Berg, Charlotte, Rie Henriksen, Anders Herlin, Ruben Hoffman, Magdalena Jacobson, Desirée Jansson, Linda Keeling et al. Hållande av vaktel. SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd, 2023. http://dx.doi.org/10.54612/a.3hlcu79vvb.
Texto completoResumen
Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar.
7
Rodriguez, Emily, Sigrid Jansson, Alexander Olsson, Anders Hansson y Mathias Fridahl. Klimatansvar i Stockholms stad. Linköping University Electronic Press, noviembre de 2023. http://dx.doi.org/10.3384/report-199063.
Texto completoResumen
Stockholms stad står i begrepp att uppdatera stadens miljöprogram, klimathandlingsplan och klimatbudget. I revideringen ska hänsyn tas till nya vetenskapliga rön om vad som krävs för att begränsa den globala upphettningen till 1,5°C samt till vad som anses rättvist utifrån stadens historiska utsläpp. Denna rapport bidrar med underlag för bedömningar av vad som kan anses vara Stockholms stads rättvisa bidrag till det globala klimatarbetet till år 2030. Syftet studeras med utgångspunkt i de senaste vetenskapliga rönen kring utsläppsbudgetar och klimaträttvisa samt erfarenheter från jämförbara städer. Världens länder är enade i en strävan efter att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C år 2100. Anledningen är enkel, en global uppvärmning som överstiger 1,5°C anses få svåröverblickbara konsekvenser, inte minst för fattiga och sårbara befolkningar, samt öka risken för att utlösa irreversibla återkopplingsmekanismer i klimatsystemet som leder till en kraftigt förstärkt klimatuppvärmning. I rapportens första kapitel presenteras en översikt av det aktuella forskningsläget kring det förbrukade och kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C. Även om osäkerheterna är stora är slutsatsen att det kvarvarande utsläppsutrymmet är begränsat mycket robust. För att ha en 67-procentig chans att begränsa ökningen av jordens medeltemperatur till 1,5°C högre än under förindustriell tid kan mänskligheten släppa ut cirka 400 miljarder ton koldioxid, förutsatt att utsläppen av andra viktiga växthusgaser som metan och lustgas kraftigt begränsas. Med utsläpp av koldioxid på 2020 års nivå är detta utsläppsutrymme slut runt år 2030. Den globala, kollektiva ansträngning som behövs för att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet är oerhört utmanande. Målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5°C skapar rambetingelser för världssamfundets kollektiva klimatarbete men besvarar inte frågan om ansvarsfördelning för att nå målet. Parisavtalet åberopar Klimatkonventionens svårtolkade princip om gemensamt men differentierat ansvar och uppmanar länderna att beskriva hur principen väglett ambitionsnivån i deras bidrag till det globala klimatarbetet. Eftersom Sverige omfattas av EU:s gemensamma åtagande gentemot FN är det inte möjligt för Stockholms stad att luta sig mot hur Sveriges regering vägletts av principen. Rapportens andra kapitel beskriver hur Klimatkonventionens rättviseprincip har tolkats i vetenskaplig litteratur, vilket sammanfattas i en lista med exempel på viktiga indikatorer för att beräkna ett ansvarsfullt och rättvist bidrag till det globala klimatarbetet. Framförallt behöver beslut fattas kring vilken typ av fördelningsmekanism som ska ligga till grund för ansvarstagande, utifrån: 1) hävdvunna rättigheter (grandfathering), 2) historiskt ansvar (förorenaren betalar), 3) förmånstagarens betalningsansvar, 4) allas lika rätt till utsläppsutrymme och 5) kapacitet att agera. Inom ramarna för dessa fördelningsmekanismer krävs en rad detaljerade beslut. Om exempelvis historiskt ansvar ska tillämpas för att fastställa ett klimatmål krävs att beslut bland annat fattas om ansvar ska stå i proportion till historiska utsläpp, hur långt bakåt i tiden ansvaret ska sträcka sig, vilka datakällor som ska användas för att beräkna ansvar samt vilken hänsyn som ska tas till ickelinjära samband i klimatsystemet. Utöver val av fördelningsmekanism(er) – och beslut kring de med mekanismerna associerade valen – krävs också en rad beslut om systemgränser för ansvarstagande, exempelvis kring hur osäkerheter i klimatvetenskapen ska hanteras och hur stort utrymme som får ges till att kompensera utsläpp av växthusgaser till atmosfären med återtag av koldioxid från atmosfären. Indikatorerna kan användas för att bygga olika modeller för en rättvis fördelning av utsläppsbudgeten för 1,5°C. I det tredje kapitlet sammanställs hur klimatmål och klimatplaner i andra städer förhåller sig till klimaträttvisa. Denna del av rapporten är inriktad på en jämförelse av resonemang kring klimaträttvisa i Oslos och Göteborgs klimatplaner, det vill säga nordiska städer med liknande förutsättningar att agera som Stockholm. I båda fallen har städerna en högre klimatambition än nationellt. I exempelvis Göteborg ska utsläppen minska med 80 % till 2030 jämfört med 1990 i både den handlande och icke handlande sektorn, vilket kan jämföras med Sveriges nationella mål att minska utsläppen med minst 85 % till 2045 jämfört med 1990 och med 63 % i den icke handlande sektorn till 2030, också det jämfört med 1990. I Göteborg görs också bedömningen att utsläppsminskningstakten i staden bör överträffa den genomsnittliga minskningstakten som krävs globalt för att begränsa uppvärmningen till 1,5°C, annars kan Göteborg inte anses leva upp till Parisavtalet. Att Göteborg antagit mycket ambitiösa klimatmål för 2030 jämfört med Sverige och EU är tydligt, men vilka rättviseprinciper och fördelningsmekanismer som eventuellt informerat denna ambitionsnivå är otydligt. Oslos klimatplaner, som likt Göteborgs är betydligt mer ambitiösa än Norges nationella mål och med EU avtalade åtagande, präglas av likartad otydlighet i resonemang gällande klimaträttvisa. Rapportens fjärde kapitel beskriver tre scenarion baserade på genomgången av litteratur kring hur Klimatkonventionens rättviseprincip kan tolkas och omsättas i praktiken. Om beräkningarna baseras på den totala utsläppsbudgeten för mänskligheten (från år 1850 och framåt) gäller det i samtliga fall att Sveriges och Stockholms utsläppsutrymme för längesedan är slut och att det finns en stor utsläppskuld. För att utsläppsutrymmet ska vara praktiskt möjligt att basera klimatpolitik på används det globala kvarvarande utsläppsutrymmet för att begränsa upphettningen till 1,5°C, specificerat ovan, för att konstruera scenarion. Det första scenariot använder fördelningsmekanismen förmånstagarens ansvar och det andra använder principen allas lika rätt till utsläpp. I scenariot baserat på förmånstagarens ansvar tilldelas Stockholm en utsläppskvot på mellan 10,8 och 12,0 miljoner ton koldioxid om principen baseras på ackumulerad BNP, eller mellan 6,75 och 6,92 miljoner ton koldioxid om beräkningarna baseras på Världsbankens (2021) uppskattning av totalt välstånd. I scenariot baserat på allas lika rätt till utsläpp tilldelas Stockholm en utsläppskvot på cirka 45 miljoner ton koldioxid. Det tredje scenariot baseras på kapacitet att agera och utgår istället från grunden, snarare än att på principbasis fördela ett globalt utsläppsutrymme. Tillvägagångssättet utgår från politiska ambitioner och tekniska möjligheter att minska utsläpp i kombination med att identifiera de utsläpp som kommer vara svåra att minska eller helt fasa ut. Denna metod står i skarp kontrast till grandfathering-principen, där inlåsningsmekanismer antas begränsa förmågan att agera, och tar i stället en framåtsyftande ansats och ser kapacitet som en möjlighet att agera. I detta scenario tilldelas Stockholm ett utsläppsutrymme på cirka 13 miljoner ton koldioxidekvivalenter i perioden 2020–2040. Därefter följer ett kort kapitel med rekommendationer till Stockholms stad. Rekommendationerna baseras i sin tur på de slutsatser som dras i rapporten, vilka presenteras i rapportens sista kapitel. Fem rekommendationerna ges, baserade på förförståelsen att Stockholms stad, i sitt klimatarbete, vill ligga i linje med Parisavtalet: Klimaträttvisa ska vägleda fördelningen av klimatansvar. Ett rättviseperspektiv bör därför genomsyra beslut om Stockholms stads klimatmål. I avsaknad av politisk och vetenskaplig samstämmighet kring hur klimaträttvisa ska tolkas och omsättas i praktiken kan och bör Stockholms stad fatta egna beslut om hur rättviseperspektivet ska operationaliseras. I enlighet med Parisavtalets transparensramverk bör Stockholms stad redovisa hur klimaträttvisa operationaliserats med hänsyn taget till de omständigheter som präglar Stockholms förutsättningar att agera. I ansvarsutkrävande syfte bör Stockholms stad dessutom tydligt kommunicera geografiska, sektoriella och övriga systemgränser för ansvarstagandet. Även om minskning av växthusgasutsläpp är prioriterat bör Stockholms stad också verka för att främja återtag av koldioxid från atmosfären inom Stockholms kommun, bland annat för att kompensera för utsläpp inom kommunen som är svåra att reducera och för att bidra till metod- och teknikutveckling i det globala klimatarbetet.
8
Järnland, Erik, Fredrik Garcia y Elin Wihlborg. Kommunernas lägesbildsrapportering under Covid-19 pandemin: Ett medel för regional samverkan eller statlig styrning? Linköping University Electronic Press, enero de 2024. http://dx.doi.org/10.3384/dino-2023.1.
Texto completoResumen
Den globala Corona-pandemin vände upp och ner på mycket i världen och vi lärde oss att leva tillsammans på nya sätt. Hanteringen av covid-19 viruset och den påföljande pandemin var en gemensam global angelägenhet. Men alla de åtgärder som gjorts i vardagen för att bromsa spridningen och minska konsekvenserna var en lokal och regional angelägenhet. I Sverige och Norden har de lokala och regionala demokratiska sammanslutningarna stort självbestämmande och självstyre. I en kris krävs det att de självstyrande enheterna koordineras och samverkar på bra sätt. Därför är det angeläget att analysera hur sådan koordinering och samverkan gått till för att lära oss till kommande kriser. I den här rapporten beskrivs hur samordningen av kommuners pandemihantering skett genom att studera de lagstadgade styrmedlen – lägesbilder. Lägesbilder är ett sätt att beskriva vad som sker kontinuerligt och genom att dela och jämföra dessa är avsikten att skapa möjligheter till bättre styrning och samordning av krishanteringen. Rapporten är huvudsakligen empirisk och materialet samlades främst in under hösten 2022. Förste författaren Erik Järnland var under den perioden praktikant i forskargruppen och har sedan följt upp och skrivit samman rapporten under hösten 2023 då han arbetade som forskningsassistent. Dessa beskrivningar, som tyvärr tyder på att krishanteringen inte blev så samordnad och att lägesbilderna inte hade den avsedda effekten, kommer fortsatt att analyseras i vetenskapliga artiklar. Vi vill här rikta ett stort tack till alla dem som bidragit till att ta fram material och delta i intervjuer kring lägesbilderna. Främst vill vi tack de noggranna och hjälpsamma personer som håller i kommunala och regionala diarium och arkiv. Därtill uppskattar vi att de som arbetar strategiskt med krishantering har ställt upp för intervjuer och uppföljande samtal. Vi hoppas att våra sammanställningar här kan komma till nytta för er och era kollegor. Den här rapporten utgör en del av det mångvetenskapliga forskningsprojektet POLYGOV, https://www.polygov.org/. POLYGOV finansieras av Norges Forskningsråd och leds av Are Vegard Haug vid Oslo Met universitet. Projektet syftar till att kartlägga och jämföra krishantering och lokal demokrati i de nordiska länderna under Coronapandemin. I projektet medverkar forskare från nio universitet i Norge, Danmark (inkl Grönland), Sverige, Finland, Island och Färöarna. Forskargruppen vid Avdelningen för statsvetenskap på Linköpings universitet har ansvarat för de svenska delstudierna inom projektet och denna rapport är en del av det. Linköping i december 2023, Elin Wihlborg Professor och forskningsledare
9
Ahammad, Ronju y Francisco X. Aguilar. Socioekonomiska indikatorer för hållbart skogsbruk - och användning i svenska miljömålssystemet. SLU Future forests, Swedish University of Agricultural Sciences, 2024. http://dx.doi.org/10.54612/a.4s34ii4mn9.
Texto completoResumen
Sveriges miljömålssystem innehåller miljökvalitetsmål som beskriver det önskvärda tillståndet för miljön. Det innehåller också ett löfte till kommande generationer om ren luft, en hälsosam livsmiljö och rika möjligheter att njuta av naturen. I studien analyserade vi utvalda socioekonomiska indikatorer anpassade från Montrealprocessen (Montréal Process for the Conservation and Sustainable Management of Temperate and Boreal Forests) och undersökte hur indikatorer för skogssektorn kan användas i miljömålssystemet. Syftet var att öka medvetenheten om viktiga socioekonomiska dimensioner inom miljömålen, och att undersöka kopplingarna mellan miljömålen och den skogliga bioekonomin. Fokus ligger på skogssektorn på grund av dess betydelse för uppföljningen av miljömålen samt dess viktiga sociala och ekonomiska roll i det svenska samhället. Montrealprocessen valdes som ett vägledande ramverk för studien eftersom det är utvecklat för bedömning av hållbart bevarande och hållbar förvaltning av skog på nationell nivå, samt för att det införlivar viktiga ekonomiska, miljömässiga och sociala dimensioner. Analysen bygger på en blandning av litteraturstudier, genomgång av nationella och internationella databaser samt samråd med experter som har hjälpt till att identifiera och tolka de utvalda indikatorerna. Vi identifierade skogliga socioekonomiska indikatorer relevanta för miljökvalitetsmål kopplade till skogsfastigheter och ägande, ekonomiskt värde och konsumtion av trä och träprodukter, sysselsättning, bioenergi, tillgång till grönstruktur, tillgång till skog per invånare samt kulturella värden. De nationella indikatorer som analyserades för perioden 2000–2020 pekar på framsteg för såväl skyddad skog som virkesproduktion, samt att skogssektorn har bidragit med betydande ekonomiska värden genom förädling av trä och träprodukter. Skog är en viktig råvara för förnybar energi och tillhandahåller också mark för andra förnybara energikällor såsom vindkraft. Indikatorer som pekar på motgångar är att antalet skogsägare minskar, arbetsstyrkan krymper och skogsarealen per invånare minskar. Förklaringar är generationsskiften, högre effektivitet i industrin och fortsatt befolkningstillväxt. Indikatorer knutna till produktiv skogsmark, skogsenergi, skyddad skog per invånare och kulturell betydelse kan direkt stödja miljökvalitetsmålen Levande skogar, Begränsad klimatpåverkan samt Ett rikt växt- och djurliv. Genom export och utnyttjande av utländsk arbetskraft bidrar den svenska skogssektorn till konsumtion av trävaror utomlands och ekonomiskt välbefinnande i mindre utvecklade länder genom löner till anställda inom de gröna sektorerna. Informationen är begränsad för indikatorer knutna till renskötsel och kulturella värden. Tillgängliga data tyder på att skadorna på kulturlämningar i skogen minskar. Vi rekommenderar en löpande uppföljning av kultur- och bevarandevärden i de svenska skogarna för att ytterligare förbättra möjligheterna att följa upp de sociala och ekologiska hållbarhetskriterierna i miljömålssystemet.
10
Larsson, Stefan, Filip Svensson, Håkan Wennhage y Jens Olsson. Indikatorrapportering för “Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav” : bedömningsåret 2023. Department of Aquatic Resources, Swedish University of Agricultural Sciences, 2024. http://dx.doi.org/10.54612/a.1p05qqkdqa.
Texto completoResumen
Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, utformat en indikator, Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav, för uppföljning av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Indikatorn visar den övergripande statusen för svenska fisk- och skaldjursbestånd längs kusterna och i haven, och baseras på de årliga analyserna av enskilda fiskbestånds status i rapporten ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten”, vilken redovisas på webbportalen Fiskbarometern (SLU Aqua 2024). Indikatorn anger om bestånden fiskas hållbart eller ej, vilket i och med denna rapport nu har gjorts för åren 2015-2023. I denna rapport presenteras en bedömning av indikatorns status för året 2023. Metoden för bedömningarna av nationellt förvaltade fisk- och skaldjursbestånd uppdaterades under 2022, vilket har medfört att indikatorn över andelen hållbara bestånd inte längre är fullt jämförbar mellan samtliga år i tidsserien. I en jämförelse i indikatorrapporten för bedömningsåret 2022 mellan den äldre och den uppdaterade metoden var dock skillnaderna i indikatorns status generellt små. I föreliggande rapport baseras indikatorn på den nya metoden och omfattar således endast resultat för bedömningsåren 2022 och 2023. Av de totalt 76 redovisade kust- och havslevande bestånden i rapporten "Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2023” kunde en bedömning göras för 67 bestånd. Av de 76 redovisade bestånden klassades 31 (40,8 %) som ”hållbart nyttjande”, vilket är lägre än i rapporten från 2022 då andelen var 48,6 % (35 av 72). Endast bedömningsåret 2019 har visat en lägre andel av hållbart nyttjade bestånd (39,7%) än bedömningsåret 2023. Indikatorns status var högst i Bottenviken och Västerhavet (44,4 % i respektive bedömningsenhet), följt av Östersjön (29,2 %). Lägst andel bedömda bestånd klassade som ”hållbart nyttjande” noterades för i Bottenhavet (7,7 %). Motsvarande för bedömningsåret 2022 för Bottenviken, Västerhavet, Östersjön och Bottenhavet var 55,5 %, 48, 8%, 41,2 %, respektive 33,3 %. Anledningen till att den övergripande statusen försämrats beror bland annat på att europeisk skrubbskädda under 2023 har bedömts som ”ej hållbart nyttjande”, både i Västerhavet och i Östersjön, till skillnad mot 2022 då den bedömdes som ”hållbart nyttjande”. Motsvarade gäller också för sill/strömming i Bottenhavet och Bottenviken, liksom för tunga i Östersjön och kolmule i Västerhavet. Vidare har torskbeståndet i Skagerrak och Nordsjön delats upp i tre nya torskbestånd vilka samtliga har bedömts som ”ej hållbart nyttjande”. Utöver dessa förändringar har några bestånd gått från ”hållbart nyttjande” eller ”ej hållbart nyttjande” till ”bedömning ej möjlig” (till exempel braxen och piggvar i Östersjön). En högre andel bestånd med så kallad analytisk beståndsuppskattning (MSY- konceptet) ger en högre tillförlitlighet i den sammantagna bedömningen av de bestånd som redovisas i indikatorn. Sammantaget för alla fyra bedömningsenheter 2023 var andelen bestånd med analytisk beståndsuppskattning 28%. Tillförlitligheten var högst i Västerhavet där andelen bestånd bedömda enligt MSY- konceptet är 38%, följt av Östersjön (25%), Bottenhavet (15%) och Bottenviken (11%). Andelen av de totala officiella svenska kommersiella landningarna av fisk och skaldjur som indikatorn omfattar ligger över 99 %.