Dissertations / Theses on the topic 'Topoi (retorica)'

Uppsatsen syftar till att genom en analys av tre tal undersöka på vilket sätt USA:s president Barack Obama använder sig av berättelser om sin familj och sin bakgrund i sina tal för att försöka stärka sitt ethos. Uppsatsen har tre huvudsakliga frågeställningar: När i talen pratar Obama om sin familj och bakgrund? Vad i dessa berättelser kan höja Obamas ethos och skapa förtroende för honom? Vilka retoriska grepp använder Obama för att försöka få så många som möjligt att känna att de har något gemensamt med honom?   Det material som analyseras i uppsatsen är tre tal framförda av Barack Obama. Det är det presentationstal (The Keynote Speech) som han höll på Demokraternas konvent 2004 när John Kerry skulle nomineras till presidentkandidat, det tal Obama höll om sin pastor när denne uttalat sig rasistiskt om vita (A More Perfect Union) samt det segertal han höll i Grant Park i Chicago 2008 då det stod klart att han blivit vald till USA:s 44:e president. Dessa tre tal har valts ut som analysmaterial då de dels rent kronologiskt speglar olika tidpunkter och avsatser i hans karriär och dels visar på tre olika sammanhang, ett då han egentligen presenterar en annan person (Keynote Speech) men ändå lyckas göra det även till ett presentationstal av sig själv, ett där han snarare ger ett slags försvarstal (A More Perfect Union) och ett som är mer präglat av glädje och förhoppning (The Victory Speech).   Den teori som presenteras i uppsatsen rör framför allt ethos, den retoriska situationen och topikläran, men en kortare genomgång av den klassiska retorikens tre talgenrer, partesläran, publikbegreppet och presidenttal genomförs även. Vad gäller uppsatsens metod utgörs den av en kombination av olika metoder då det inte finns någon enskild metod som är ultimat för uppsatsens syfte. De metoder som använts är delar av Maria Karlberg & Brigitte Mrals analysmodell från Heder och påverkan, nämligen kontext-, stil- och dispositionsanalys, ordvalsanalys enligt Roderick P. Hart samt en narrativ analysmetod utifrån Sonja K. Foss bok Rhetorical Criticism – Exploration and Practice.   Vad gäller de slutsatser som kan dras är två tydliga retoriska grepp som Obama använder sig av de värdeladdade orden och kodorden. Det finns ett överskott av positiva termer i de analyserade delarna av talen och det är knappast konstigt med tanke på att han pratar om saker som betyder mycket för honom. Familj är något som många kan relatera till, och därför kan man skapa gemenskap genom att prata om familjen och familjerelaterade frågor. Han beskriver hela tiden sin familj och släkt mycket kärleksfullt, och sanningen i det hela kan sägas bekräftas till exempel när Michelle Obama i slutet av The Keynote Speech kommer upp på scenen och omfamnar sin make. Vad gäller kodorden i sin tur är det ett effektivt sätt att göra USA:s befolkning till en grupp. Han använder begrepp som förmodligen är självklara för de flesta amerikaner och får dem därigenom att känna sig insatta och på samma nivå som talaren. På samma sätt finns även många stilfigurer som syftar till att måla upp positiva och vackra bilder av både familjen och landet USA.  Genom att använda sig av berättelserna om sin familj och bakgrund blir han personlig med publiken vilket gör att det är lättare att ta till sig vad han säger, och även lättare att få förtroende för honom.

This study investigates the potential of a rhetorical theory of knowledge to expand beyond its own domain and into political theory, specifically theories of deliberative democracy. Despite the increasing interest in communication in democratic theory in the last decades, the majority of theorists have not turned their interest towards rhetorical science. On the contrary, theorists often regard rhetoric as dangerous and incompatible with the deliberative ideal of reason. The aim of this study is therefore to defend rhetorical science by investigating how the rhetorical theory of knowledge – as it is presented by Chaïm Perelman and Oldbrecht Tyteca, and further developed by Mats Rosengren and Maria Wolrath Söderberg – can contribute to the understanding of deliberative democracy. The study is in part a comparison between the rhetorical theory of knowledge and the academic debate about the epistemic dimension of deliberation.  The rhetorical view on knowledge provides an argument that supports the deliberative model without the need of a procedure-independent standard to measure the quality of outcomes. By using Maria Wolrath Söderberg’s understanding of topos as knowledge-producing the study shows that the rhetorical emphasis on language can contribute with a new understanding of why the deliberative ideal is preferable to other models of democracy.

Ever since the dawn of democracy, its very existence has been threatened by people whose intention has been to exploit the system to gain all power for themselves. These antagonists are called demagogues. By 2018 accusations about demagoguery and demagogic rhetoric are directed at many world leaders, not least US President Donald Trump. But what does such an allegation really mean? The existing research on demagogic rhetoric lacks a distinct framework for what is included in the concept, which undermines the meaning of these statements. This essay aims at investigating which rhetorical topics characterize demagoguery and, by doing this, expand the theory of demagogic rhetoric. A new methodology consisting of six topics is introduced, and its analytical potential is tested by an analysis of Donald Trump. The result of the analysis both shows that the president’s rhetoric repeatedly reflects the six topics, and that the new methodology works well to analyse demagogic rhetoric. This essay shows how social and political circumstances, for example political instability, can favour demagogues, and furthermore, it shines a light on the crucial consequences that demagoguery potentially can have on democratic society. Finally, the essay highlights the importance of increased understanding of demagoguery to protect and strengthen the democratic society, and suggests that this understanding can increase partly through research on demagogic rhetoric.

This research develops as an analysis of the rethoric place called ‘catalogue’ to dig up its classical and religious sources and models. The outcomes of the catalogue are considered in classical antecedents, in the precepts of ancient and medieval rethorics, in Middle Age, in Dante and the commentaries on his poem, in Petrarch and Boccaccio.

Föreliggande examensarbete behandlar det retorikdidaktiska begreppet imitatio som undervisnings- och lärandemetod. Syftet är att undersöka vad imitatio (efterbildning) kan betyda i didaktisk mening, hur det skiljer sig gentemot det svenska begreppet imitation och hur lärare tillika retorikstudenter förhåller sig till det i sin undervisning och i sin kompetensutveckling. Med utgångspunkt i syftet har två metoder använts; telefonintervjuer med fyra lärare som vidareutbildat sig i den retorikdidaktiska kursen Progymnasmata samt en litterturstudie. Telefonintervjuerna bidrar med ett praktiskt didaktiskt underlag från yrkesverksamma didaktiker, och litteraturstudien ligger till grund för undersökningen av imitatios retoriska ursprung och didaktiska relevans samt imitationsbegreppets olika tvärvetenskapliga innebörder. Resultatet visar att imitatio som retorikdidaktiskt begrepp i betydelsen medveten efterbildning har ett begränsat inflytande i samtida didaktisk forskning, trots dess över tvåtusen år långa historia med omfattande tillämpning. Imitation figurerar dock alltjämt i didaktisk forskning, men som en beskrivning av en omedveten och oreflekterad handling i lärandeprocesser. En central slutsats är att imitatiobegreppet har blivit föremål för en begreppsglidning och fått anmärkningsvärt lite utrymme i didaktisk forskning som en alternativ undervisnings- och lärandemetod.

Den här uppsatsen uppmärksammar planerna för ombyggnaden av nya Slussen i Stockholm. Fokus i undersökningen ligger på mötesplatserna och dess deltagare enligt den vision som presenteras av Stockholms stad. Genom en kvalitativ metod granskas hur modern stadsplanering är tänkt att påverka människor som passerar och vistas vid Slussen. Analysen har ett retoriskt, semiotiskt och ideologiskt perspektiv och undersöker tre olika dokument: en publik broschyr, gällande detaljplan och gestaltningsprogram. Resultatet visar på en vision om en central plats i staden som befolkas av människor vars fritid och konsumtion är det mest väsentliga. Samtidigt är det få vardagliga verksamheter framkommer. Arkitektdiskursen är iögonfallande inte bara visuellt utan även i texterna.

Kent Wisti is a new phenomenon who is successful in social media with his satire drawings. With a softly approach Wisti is questioning the opinions and reactions to current events. The aim of the research is to examine ways and means Wisti uses to form opinions. Today it is difficult to debate about sensitive topics because of the fear of not being considered politically correct, a racist or tied to the opinions that we do not want to be associated with. By examining the topos used and how Wisti speaks about racism and immigration I can thereby discern how Wisti creates enthymem. Therefore I examine the question: How is enthymem created in Kent Wistis drawings? This, in turn, I examine by studying how different topos are used to create enthymem. The research is based on Maria Wolrath Söderbergs method for topos, where I stake on the concepts of points for discussion, bases for discussion and operations for discussion to thereby examine how enthymem are created. The results clearly show that Wisti leaves much implicitly requiring the reader to become a co-creator of enthymem and hence their own convictions. This demands that the readers are well informed of the topics and have similar thought patterns to Wisti in order to fully understand the message. Wisti argues against including prejudices and racism through flaws in various doxa. There are contradictions between what we say and what we do, or between which we want to be and who we are. Doxa is simply something that binds together our decisions and actions with our thinking and reasoning. If these elements do not match, a persons overall impression ruptures.

Svenska Akademien är en ledande aktör inom det svenska språket och litteraturen och kan därför sägas vara ett slags måttstock för ”den svenska lärda”. I och med att det i denna uppsats studeras vilka egenskaper hos en akademiledamot Akademien själv framställer som viktiga meriter kan det säga oss något om det intellektuella klimatet i det nutida Sverige. För att få en förståelse för vilka dessa idealegenskaper är måste Akademiens egna offentliga kanal betraktas – Akademiens hemsida. Genom att induktivt betrakta vilka persontopiker som förekommer i presentationerna är det en metod för att få en förståelse om hur Akademien framställer sig själv och hur pass väl det lever upp till idealet av en ’lärd’. De kriterier som legat till grund för att konstruera persontopikerna är att det är ett argument för personens lämplighet i Akademien: ledamotens individuella egenskaper och tidigare erfarenheter. Resultatet av lärdhetens alla persontopiker i ledamotspresentationer är: framstående yrkesverksamhet, ärebetygelser, utbildning, den mångfasetterade lärda, ovanlighet, relationer och kön. I uppsatsen följer hur dessa är fördelade utifrån kön och yrkesgrupp och i vilken frekvens de förekommer. Resultatet av huruvida Akademien förhåller sig till lärdhetsidealet speglar hur Akademien vill se sig själv som någonting mer än en ’lärd’ och förgäves strävar efter att vara ’intellektuell’. En distinktion mellan ’lärd’ och ’intellektuell’ går det att läsa om i uppsatsen och hur det faktum att ledamöterna är en del av ett instiutionellt samfund gör dem till ”de lärdas elit”.

När vi tänker oss retorik som studieområde tänker vi oftast retorik som ett verktyg för att övertyga, men även som ett verktyg för tolkning. De områden som brukar komma på tal är främst tal, skrift eller bild. Frågan som jag ställde mig var: Finns det fler områden som retoriken är närvarande? Retoriken som brukar ses som ett brett ämne som överskrider gränserna till andra studieområden borde ju då appliceras på fler format än skrift, bild och tal? Därför kommer denna studie inkludera ett annat format, som jag sällan har sett undersökas eller problematiseras i skrift och litteratur: Instrumentell musik som ett retorisk format. Uppsatsen undersöker hur instrumentell musik fungerar som ett retoriskt i argumentationen i film. Musiken som retoriskt verktyg går många gånger obemärkt förbi och dess inflytande på argumentationen blir därför ignorerad och bortglömd. Musikens instrumentala funktion kommer analyseras genom dess intertextuella funktioner till narrativet i dokumentärfilmen Vice Special Report: A House Divided (2016). Dokumentären påvisar en förutsatt objektiv bild av 2016 års presidentval i USA och hur Donald Trump kom till makten. Studiens syfte är att bevisa den instrumentella musikens retoriska roll i dokumentären och fokus kommer ligga på musikens skildring av berättandet och det visuella i filmen. För att nå detta syfte kommer jag att påvisa att det existerar en intertextualitet mellan musik och narrativ, men också musikens symboliska värden med hjälp av Raymond Monelle och Kofi Agawus semiotiska teckenteorier. Med hjälp av musikanalysen visas en ny sida av argumentationen i dokumentären och den förutsatta neutrala hållningen som narrativet visar blir problematiserad.

When Fredrik Reinfeldt during the TV4 broadcasting of the Ice hockey World Cup final in 2013 was titled Prime Minister instead of State minister it caused a twitter storm. Denominantions are important to us because they are so closely tied to our identity. We may even get upset on behalf of others. A language reform concerning personal pronouns therefore affect many. The gender- neutral pronoun hen received much media attention in 2012. Emotions ran high among both proponents and opponents who shared their opinions on various forums. In this study, seven debate articles that appeared in Swedish metropolitan press in 2012 are being analyzed from a rhetorical perspective. The intention is to investigate whether the debate is being conducted around the same topos, if misleading arguments occur, and to understand if proponents and opponents are trying to persuade each other and readers of their opinion. The result shows that the arguments often revolve around the same topos, but rests on such different values ​​that a comprehension between the parties does not seem likely in the current situation.

Social media has changed how we the communicate, especially in the political sphere and in time of crisis. This thesis will explore this change by studying comment sections on Facebook during the spread of the disease covid-19, with the aim to understand how ideologies are spread and to who. The material used are comments on posts with links to news regarding the Swedish government’s handling of the spread of the virus published on SVT Nyheter´s Facebook page. The purpose is to answer what points, grounds and operations of discussion is to be found in the material and whom does the communication target? To do so the thesis uses a theoretical and methodological framework of Edwin Black´s the second persona and Maria Wolrath Söderberg´s topoi as meaning makers as well as her topoi analysis. The conclusion of the analysis of the material is that ideological influence and convincing is used in social media during the time of a crisis with two specific targets: to legitimize the values with and for like-minded and to convince undecided about the correct values by expressing their own and by diminishing others.

The dissertation addresses the negative consequences of the generally positive democratic ambition behind social planning: the good purpose may conceal less good actions. The aim is to study the thought-style of social planning and its most powerful topos, the denial of discrepancies. The focus of the dissertation is to exemplify how the denial of discrepancies and the consequences of denial become manifest. With emphasis on continuity and history, is shown how a Cartesian legacy shapes the thought-style of social planning, which is animated and upheld by the planning-collective: the integration of policy and science in planning. The planning-collective’s voice has become hegemonic through maintaining a harmony of illusions. The result is a lack of responsiveness to people’s varied modes of expression; voices that differ from the hegemonic thought-style are thus perceived as dissonance. Discrepancies in the form of differences of opinion and lack of consensus thus appear as sources of anxiety.  The mode of planning is based on a set of habitual thoughts and actions, topoi, that have become taken-for-granted. The result is an objectification of that which we call living, and the study shows through a number of examples, including “social economy”, how this form of objectification occurs. The epistemological frame of reference of the dissertation is constituted by Ludwik Fleck’s theory of thought-collectives, thought-styles and migrations of thought, and José Luis Ramírez’s action-theory, focused on language as action. Michel Foucault’s works on disciplining, political technologies, and discursive struggles are applied to create understanding of how the planning approach to representing people’s life activities has been shaped and how it influences them.

Uppsatsen undersöker retoriseringen av begreppet 'frihet' i svensk politik med analysfokus på Moderaternas politiska diskurs 1956-2014. Genom att synliggöra eventuella förändringar i frihetsbegreppets representationer syftar uppsatsen till att belysa hur begrepp kan fyllas med olika innebörder och visa hur de på detta sätt kan bli persuasiva som bärare av olika ideologiska föreställningar – dvs. hur till synes neutrala ord blir politiskt laddade, och med vilka medel det kan ske.
This essay discusses the concept of 'freedom' and it's rhetorization in Swedish liberal political discourse 1956-2014.

Det här är en vetenskapsteoretisk uppsats med problemformuleringen hur kan vi förstå nytänkande, mänskligt resonerande och vetenskaplig utveckling ur ett retorikvetenskapligt perspektiv? Arbetet sker utifrån temat det nya, som i ny förståelse av tillvaron. Jag motiverar retorikens relevans i uppsatsen genom att definiera retoriken som en lära om och förmågan att förstå tillvaron. Retorikvetenskapens plats och relevans för problemformuleringen tydliggörs genom att visa hur retoriken kan förstås i relation till några kända och betydelsefulla fysiska teorier och tankar från Einstein och Galileo. Jag inleder min studie med Gärdenfors kognitionsforskning och Castoriadis förståelse av skapandet av nya idéer. Därefter använder jag begreppen inventio, topos och metafor för att vidare ta mig an problemformuleringen. Slutligen visar jag hur vi genom doxologin kan söka nå bortom en förståelse av kunskap och vetande som antingen absolut objektiv eller subjektiv. Vad jag når2fram till och visar i uppsatsen är att retorikvetenskapen visar att all förståelse om tillvaron går genom människan själv, vilket innebär att människan har en roll i den vetenskapliga förändringen. Retorikvetenskapen kan ge oss hjälpmedel att se att underliggande argumentativa strukturer och andra försanthållanden reglerar eller formar det sätt på vilket vi tänker och funderar i olika frågor och därigenom hur desamma kan reglera och forma den vetenskapliga praktiken och teorin.
This is an epistemological thesis dealing with the question how can we understand innovating thinking, human reasoning, and scientific development from a rhetorical perspective? The underlying theme in the thesis is the new, as in new understanding of our world and existence. I motivate the rhetorical relevance in the thesis by defining rhetoric as a science of and the ability of understanding our world and existence. The relevance of rhetoric and its place towards the thesis’ question is clarified by showing how rhetoric could be understood in relation to some known and significant physical theories and ideas by Einstein and Galileo. I begin my study with Gärdenfors’ research of cognitive science and Castoriadis’ understanding of creation of new ideas. After that I use the concepts inventio, topos, and metaphor to further take on the question. Finally, I show how we by the use of doxology can go beyond an understanding of science and knowledge as either totally objective or totally subjective. My conclusion is that rhetoric shows that all understanding of our world and existence go through man himself, which means that humans have a significant role in the scientific development. Rhetoric can give us tools helping us see that underlying argumentative structures and other ideas we hold as true regulate and shape our thinking and understanding, and thereby how the same can regulate and shape the scientific practice and theory.

I den här uppsatsen har jag undersökt argumentationen i Katarina Frostensons K – en skönlitterär bok som skrevs i en tid (hösten 2017 till våren 2018) då #metoo-rörelsen svepte över världen och 18 kvinnor hade vittnat i DN om övergrepp av en känd kulturprofil med nära band till Svenska Akademien. Flera medier namngav mannen som Jean-Claude Arnault, make till akademiledamoten och poeten Katarina Frostenson. Händelserna ledde till en av de största kriserna i Svenska Akademiens historia och K är Frostensons första och enda offentliga yttrande rörande situationen. Boken utkom i maj 2019 och den här undersökningen väljer att tolka den som ett slags försvar mot det Arnault och hon själv har anklagats för. Då samtida retorisk teori visat på vikten av myter i argumentation (Bengtson 2012), och både juridiska och empiriska aspekter talar emot Frostensons retoriska problem, har underökningen utgått från att argumentationen använder sig av emotionella och suggestiva appeller i form av myter. Med hjälp av Brummets närläsningsmetod (2019) och Lindqvists topikteori (2016) har Frostensons argumen-tation delats in i tre övergripande topiker. Dessa har sedan analyserats och identifierat ett antal myter som Frostenson använder sig av för att stärka sin argumentation. En myt som analyseras mer djupgående är exempelvis den antika myten om megäror och kvinnor som hämndlystna monster, vilken Frostenson applicerar på kvinnorna som vittnat i DN. En annan myt handlar om kollektivets behov av syndabockar och att Arnault fått den rollen. En tredje myt hävdar att svenskar är främlingsfientliga eftersom Arnault får ta skulden på grund av sin franska och judiska härkomst. En fjärde myt argumenterar för att åtrå legitimerar våld, vilket hon försöker stärka genom den bibliska berättelsen om kung David och Batseba.  Utöver Bengtsons tolkning av Barthes mytteori (2012) som utgångspunkt har undersökningen bland annat tagit avstamp i kommunikationsprofessorn McFarlands teori om kopplingen mellan myten och det heliga (1989), genusforskaren Tassis teorier om kvinnor och hämnd (2011) samt Richard Kearneys tolkning av René Girards offermekanismer (1995). Vidare har analysen satts i relation till relevant tidigare forskning och kopplats till både historiska och samtida händelser och kontexter. Jag hävdar att min undersökning visar hur viktigt det är att söka efter mer än bara logiska premisser i argumentation. Frostenson har i princip uteslutande myter som bas i sin argumentation, och de är inte alltid helt uppenbara – dolda i suggestiva termer och ett symboliskt språk. Ett av den här uppsatsens syften var att försöka visa hur en mytisk argumentationsanalys kan gå till i praktiken, för att utöka kunskapen kring hur vi kan förstå argumentation i känslomässiga kontexter, så som i debatter om sexuella övergrepp, men också rent generellt. Resultatet som framkommit i undersökningen, det vill säga den mängd myter som identifierats och analyserats, bör inspirera till vidare forskning i ämnet. Jag menar att det finns ett uppdämt behov av just sådana här argumentationsanalyser och att retorikvetenskapen har en viktig roll i detta.Sökord: Katarina Frostenson, K, Jean-Claude Arnault, #metoo, Svenska Akademien, myter, mytisk argumentation, Roland Barthes, Erik Bengtson, Janne Lindqvist, topiker, litteratur, retorik, poesi, poet, skönlitteratur.

L'oggetto di questa tesi è il topos del 'libro-fonte' nei romanzi francesi medievali del XII e XIII secolo. Il topos è, in primo luogo, il rinvio a un modello indistinto (es. «com l'estoire dist, et il est verités»): il poeta, con lo scopo di avvalorare le proprie dichiarazioni, ricorre all'auctoritas di una fonte generica Il topos inoltre, per essere tale, deve esibire dei tratti di riconoscibilità o, meglio ancora, di formularità: il locus è communis, ossia gli elementi costitutivi sono condivisi e condivisibili alla communitas formata dall'autore e dal suo pubblico. I principali costituenti formali del topos sono: la fonte, generalmente espressa attraverso un sostantivo (escripture, estoire, leçon, ecc.) e il verbum dicendi (dit, enseigne, ecc.), introdotti da una congiunzione (com) o da un avverbio (si) o, ancora, da un pronome dimostrativo (ce). Il luogo privilegiato della dichiarazione (topica o meno) riguardante la fonte è - molto spesso, ma non esclusivamente - il limen del testo, ossia il prologo e/o l'epilogo. Le zone liminari sono infatti i segmenti testuali nevralgici per il dispiegamento dell'armamentario topico relativo al rapporto tra l'autore e il proprio testo, tra il poeta e il proprio pubblico. Per quanto riguarda l'oggetto di indagine, si è deciso di restringere opportunamente il campo di analisi, studiando il topos nei romanzi francesi del XII e XIII secolo. La scelta è dettata più da una necessità operativa che da una reale esigenza critica: è difficile, innanzitutto, stabilire per i récit antichi un confine netto e assoluto di genere. All'interno della griglia definita (romanzo / secoli XII e XIII), è stata operata un'ulteriore selezione: non sono state censite sistematicamente tutte le occorrenze del topos, ma si è operata una scelta. Un tentativo di classificazione se non sistematica, quantomeno esaustiva, è stato successivamente abbandonato: in primo luogo perché l'accumulo dei dati e materiali decontestualizzati avrebbe reso praticabile un'indagine semplicemente 'orizzontale' sui costituenti del topos, destituendo di fatto la complessità del meccanismo retorico. L'elaborato si articola, sostanzialmente, in due sezioni. Nel capitolo I, Il topos del libro-fonte: prove tecniche di classificazione, il topos è inteso nella sua definizione abituale, cioè come rinvio a un modello probabilmente inventato. Si presta una particolare attenzione ai casi di translatio: spesso infatti il topos è implicato con la (pretesa?) traduzione da una fonte. La seconda parte della tesi consta di due capitoli (II e III) e mette in campo la nozione 'problematica' del topos, quella in cui trovano spazio un'analisi 'allargata' delle dichiarazioni relative alle fonti chiamando in causa, contestualmente, la tradizione dei testi. Il capitolo II (La storia e le storie di Alessandro Magno) prende in esame la materia di Alessandro in francese antico dall'Alexandre di Auberi fino alle venjances: vengono in particolar modo analizzate le fonti dichiarate in rapporto alla divisione in branches e alle altre articolazioni interne del roman, anche in relazione ala tradizione manoscritta dell'opera. Il capitolo III (Il topos del libro-fonte nei romanzi 'antichi') costituisce una prosecuzione - anche dal punto di vista metodologico - del capitolo II. Viene infatti presa in esame quella che è stata definita la 'problematicità del concetto di fonte' in altri romanzi 'antichi', in particolare nel Roman de Thèbes, dove Stazio è sostanzialmente chiamato in causa per avvalorare le invenzioni del romanzo in volgare (§ 1); e nel Roman de Troie, dove il discorso sulle fonti acquisisce una straordinaria importanza nel prologo: al topos del libro-fonte si affianca anche quello del manoscritto ritrovato nell'armadio di biblioteca (§ 2). In un'apposita Appendice, La fonte pericolosa: Amors ke nature consent, vengono analizzate - dal punto di vista stilistico - due tessere ovidiane tradotte e condensate nel Roman d'Alexandre (si tratta delle storie di Narciso e Aracne), dove vengono presentate – attraverso il topos del libro-fonte – come di autore ignoto. La sezione 'Schede' consiste in una formalizzazione del materiale censito nei capitoli II-III. Chiudono la tesi: l''Elenco delle figure', l''Elenco delle sigle', e la 'Bibliografia'.
The purpose of this dissertation is to investigate the topos of the book intended as a model - namely the reference to a fictitious source (for example «com l’estoire dist, il est verités») - in Twelfth and Thirteenth-Centuries French romances : in order to justify his assertions, the poet refers to a generic and indefinite source as an auctoritas. The first section of the thesis (chapter I) defines the research field and establishes the methodology adopted for this survey by studying the development of this topos in a series of selected texts. This section gives also an overview of the literary gender, defines the chronological boundaries of the study and shows the evolution of the topos in Medieval French literature. The second section of the dissertation, consisting of two chapters (II and III), analyzes the problematic notion of this topos, explores in depth the declarations concerning the sources and examines the textual tradition. The second chapter studies the Old French ‘matière d’Alexandre’ from Auberi’s Alexandre to the venjeances, while the third chapter focuses on the ‘problematic notion of source’ in the Roman de Thèbes and in the Roman de Troie. The Appendix contains a stylistic study of two borrowings from Ovid translated and abridged in the Roman d’Alexandre (the stories of Narcissus and Arachnes) which are claimed to be taken from an unknown source by using the topos of the ‘model book’. The sections ‘Fiches’ and ‘Tables’ are a formalisation of materials examined in chapters II-III. The study provides two indexes and is accompanied by bibliography.