Academic literature on the topic 'Religion och film'

There existed a great ambivalence concerning masculinity and its relationship to religion in the decades around the last turn of the century. The historical encoding process of religion, from gender neutral to feminine, has in general been interpreted as something solely negative for the constitution of masculinity during this period. Consequently, religious encoded masculinities have been deemed as deviations from the norm; as a negative feminisation. This assumption does not consider secularisation as an ongoing process, instead taking secularisation for granted when in fact Christianity and religiousness were still very much alive throughout Western societies. The focus of this article is to examine images of Christ and Christ-like characters in Swedish and American films, and also how ordinary religious male characters were received, and what functions these images of religious manhood performed in these films, and society at large. The clear tendency was that a modern, more active masculinity was on its way to oust an older, more passive masculinity based on spiritual values – manifested, for example, in that films with clear religious themes were enacted in a distant past. However, the contemporary reception clearly shows that the images of these religious male characters were not feminised due to religion. Instead, spiritualised forms of masculinities functioned as a legitimate alternative alongside modern masculinity. This indicates that religion was not yet essentially encoded as ‘feminine’. Although some forms of masculine encoded emotions were controlled in the public, this did not at all include softer expressions of emotions that in earlier research have been explained as signs of femininity in relation to an ideal masculinity. Conversely, the predicament for spiritualised masculinities occurred when narratives included a woman (the love story), which unavoidably tilted the focus from the soul to the masculine body, thereby (hetero)sexualising the male character in a way that often worked as a feminisation.

Denna uppsats undersöker om populärkulturen påverkar framställningen av religiösa myter på film. Studien utfördes för att ta reda på vilka likheter och skillnader det finns i filmernas händelseförlopp och hur hjälten gestaltas i filmerna. Studien genomfördes som en kvalitativ undersökning med hjälp av en komparativ närläsning av materialet. Empirin som användes i studien var Disneys Moana och Hercules som båda baseras på religiösa myter. Efter den komparativa närläsningen användes Campbells teoretiska hjälteresa som teori. Undersökningens resultat var att de två filmerna har ett mycket liknande händelseförlopp och struktur trots myternas olikheter. Undersökningen identifierade att hjältarna framställs mycket olika trots ett liknande händelseförlopp och hjälteresa.

Genom 2000-talets teknologiska framåtskridande finns förhoppningen om att en dag kunna skapa ett artificiellt medvetande, ett objekt med förmågan att tänka på att den tänker och med en egen fri vilja. Om eller när detta blir verklighet ställs frågorna vad exakt det är som människan har skapat och hur vi ska förhålla oss till det skapade. Dessa frågor ligger till grund för vad denna uppsats, genom ett innehållsanalytiskt tillvägagångssätt, undersöker, med syftet att analysera hur gestaltningen på film av artificiell intelligens (A.I.) kan förstås i relation till en kristen mytologi. Utifrån filmmanusen till The Imitation Game (2014) och Blade Runner 2049 (2017) analyseras de filmiska representationerna av A.I. med ett teologiskt avbildsbegrepp som dialogiskt förstoringsglas. Uppsatsen finner att fiktionen i detta sammanhang lyfter fram att strävan efter att skapa A.I. som avbild pekar på ett mänskligt sökande efter både närhet och kärlek.

Detta arbete går ut på att vi som studenter ska skriva en kunskapsöversikt. Besitter man kunskapen att kunna analysera hur och på vilket sätt religioner framställs i film så kan man även använda sig av spelfilm i undervisningen. Utgångspunkten för de valda frågeställningarna är att filmen är ett vanligt förekommande läromedel i grundskolans religionsundervisning. Hur används denna läranderesurs? Vilka för- och nackdelar finns det? Detta är frågor som är centrala och som vi lyft under vår lärarutbildning. Vi kommer med stor säkerhet att nyttja mediet film som verktyg för elevernas inlärning. Vet vi om vilka fördelar det finns kan vi således nyttja filmens dragningskraft för att ge eleverna chansen till så mycket inlärning som möjligt.

The purpose in this paper is to examine in which extent students in the Swedish gymnasium use film and tv (with a special focus on the Norwegian youth series SKAM) as a resource to create religious meaning and interpretation of life in the aspects of their view on e.g. knowledge, society, cosmology and theology. To examine this I have used a web survey which were completed by 139 pupils from different programs in the grades 1 to 3. As goes for theory I have used Stig Hjarvards thoughts about meditiazation and banal religion. This study has shown that students, whatever they are male, female, “traditional” believers or non-believers, uses film and tv in a high degree when it comes to create religious meaning and interpretation of life. I have also been able to prove that popular culture in the form of film and television has a much greater presence in the students’ life than many kinds of “traditional” religious practices. Quite interesting is that both women and believers seems to rely on film and tv in a higher frequency than the other two groups when it comes to these kinds of questions. This is interesting because the result is somewhat different from earlier research. All in all, the result of this study confirms e.g. Mia Lövheim’s thoughts that young people are not less religious today than they were before, but instead have developed a more “detraditionalized” form of religiosity. And also that “traditional” religious authorities today have lost its monopoly on the religious minds of the youth through mediatization and that media and popular culture now must be seen as a religious authority by itself.

Syftet med denna studie är att undersöka på vilket sätt Jesus beskrivs på film. Mer specifikt är syftet att beskriva hur Jesus gudomliga och mänskliga egenskaper gestaltas i fyra olika filmer. Film är ett växande medium och det är också ett medium för att behandla livsåskådning, både explicit och implicit. Det kristologiska grundproblemet kring Jesus natur aktualiseras på film ibland utifrån en teologisk medvetenhet, men ibland också omedvetet. Syftet med denna studie är alltså att undersöka hur Jesus gudomliga och mänskliga natur gestaltas på film. Genom att gestaltas på film, beskrivs och betonas alltid vissa egenskaper hos Jesus. Ibland framstår Jesus som nästan helt en människa och ibland som en helt gudomlig gestalt. Det förekommer ofta gestaltningar när Jesus är både mänsklig och gudomlig. Det är just detta som denna studie tar upp, hur Jesus gestaltas i de filmer som valts ut. Filmerna har valts utifrån kriterierna att filmen skall handla om Jesus explicit. Ett annat kriterium har varit att filmerna skall vara spridda i tid och genrer. Utifrån dessa kriterier har följande filmer valts ut: Matteusevangeliet (1964), Monty Pythons Life of Brian (1979), Kristi sista frestelse (1988) och The Passion of the Christ (2004). Med en hermeneutisk tolkningsansats och filmvetenskapliga teorier har filmerna analyserats utifrån frågeställningen kring hur Jesus mänskliga och gudomliga egenskaper gestaltats. I analyserna har främst David Bordwell och Tomas Axelsons filmvetenskapliga utgångspunkter använts.

In what ways and under what circumstances can a movie be a resource for individuals and their thoughts about existential matters? This central research question has been investigated using a both quantitative and qualitative approach. First, a questionnaire was distributed amongst 179 Swedish students to provide a preliminary overview of film habits. The questionnaire was also used as a tool for selecting respondents to individual interviews. Second, thirteen interviews were conducted, with viewers choosing their favourite movie of all time. In the study socio-cognitive theory and a schema-based theoretical tool is adopted to analyze how different viewers make use of movies as cultural products in an interplay between culture and cognition in three contexts; a socio-historic process, a socio-cultural interaction with the world and inner psychological processes. Summarizing the interviews some existential matters dominated. Matters of immanent orientation were in the foreground. Transcendental questions received much less attention. Summarizing the schema-based theoretical question, assessing which cognitive schema structures the narratives were processed through, the study found an emphasis on a combination of two main cognitive structures, person schema and self schema. Detailed person schematic cognitive processes about fictitious characters on the screen and their role model behaviour were combined by the respondents with dynamic cross-references to detailed self schematic introspections about their own characteristics, related to existential matters at some very specific moments in their lives. The viewers in the study seem to be inspired by movies as a mediated cultural resource, promoting the development of a personal moral framework with references to values deeply fostered by a humanistic tradition. It is argued that these findings support theories discussing individualised meaning making, developing ‘self-expression values’ and ‘altruistic individualism’ in contemporary western society.

Filmer är fulla av dolda värden samt religiösa och anti-religiösa budskap. Det blir mer och mer vanligt att man tar vara på detta i religionsstudier. Detta examensarbete syftar till att belysa frågan om och i så fall vad som gör att film och TV kan vara användbara pedagogiska redskap i religionskunskapsundervisning. Detta görs genom att undersöka tidigare forsknings syn på att använda film och TV i undervisning. Metoden som används är en systematisk litteraturstudie. Examensarbetet undersöker närmre vad är det som gör film och TV till användbara pedagogiska redskap samt vilka negativa effekter användandet av film och TV i undervisning kan leda till. Dessutom berör examensarbetet förutsättningarna för att film och TV ska kunna ses som användbara pedagogiska redskap. Resultaten visar att film och TV kan ses som en resurs från elevernas värld som förknippas med känslomässiga upplevelser, att film och TV formar elevers liv och identitet och kan väcka samtal som förändrar elevers synsätt samt att användandet av film och TV kan ge elever en mer kritisk blick. Samtliga fördelaktiga aspekter riskerar dock att medföra negativa effekter om inte förutsättningarna är de rätta. Olika sätt att studera film på diskuteras. En slutsats som dras är att film och TV inte automatiskt kan ses som användbara pedagogiska redskap, utan den avgörande förutsättningen för att film och TV ska kunna ses som användbara är att elever lär sig se film och TV med en kritisk blick. För att uppnå detta behövs en kunnig lärare som kan leda in diskussionerna på rätt spår.

De flesta media- och kommunikationsforskarna är överens om att nyheter, media och även reklam hjälper till att sprida agendor och stereotyper. Det är nästintill omöjligt att idag öppna en dagstidning, besöka sociala medier eller titta på vissa genrer inom film och tv utan att se eller höra ordet ”terrorist”; ofta i relation till skäggbeklädda män från Mellanöstern. Jag har uppmärksammat mönstret inom vilket personer som begår våldshandlingar kategoriseras baserat på etnicitet; vita personer är psykiskt sjuka, medan personer som härstammar från Mellanöstern är terrorister. Den islamofobiska retoriken är uppenbar i en stor del av alla nyhetsartiklar jag har läst. Var börjar stereotypen och var slutar den? I denna uppsats har jag analyserat om och hur kommersiella nyhets- och underhållningsmedier förstärker den stereotypa bilden av vad en terrorist är genom att granska två filmer – The East och Zero Dark Thirty – vilka båda illustrerar ämnet där den ena är en independent och den andra en mainstream produktion. I min analys har jag använt mig av en modifierad semiotisk analysmodell samt Jungs arketyplära där fokus ligger på karaktärsarketyper, i syfte att fastställa om eller hur filmerna utmanar eller förstärker den stereotypa föreställningen av terrorister. Den modifierade semiotiska modellen fördjupar analysen genom att tillföra fler sätt att analysera filmerna utöver endast vad som sägs och görs; den ger även möjlighet att analysera subtext, bildspråk, symbolism samt både visuella och verbala metaforer. Arketyperna av protagonister och antagonister bidrar även till att illustrera hur pass generaliserande en karaktär är skriven. Det jag fann var både upprörande och informativt i förhållande till min forskning; The East bidrar med en mycket homogen representation, medan dito representation i Zero Dark Thirty är mycket heterogen. Det är tydligt att vidare forskning inom detta område behöver utföras i syfte att granska ämnet på ett djupare plan.
Most media- and communication experts agree on the fact that news, media and even commercials help to spread agendas and stereotypes. Today I cannot open a newspaper, go onto social media or watch certain genres of film and television without seeing or hearing the word ”terrorist”; often in relation to bearded men from the Middle East. I have seen the pattern where people who commit acts of violence are pigeon-holed depending on their ethnicity; whites are mentally ill and people of Middle Eastern are descent terrorists. The islamophobic rhetoric is real in so many news articles I have read. Where does the stereotype begin and where does it end? In this essay I wanted to analyze if and how mainstream news- and entertainment media reinforce the stereotypical image of what a terrorist is by dissecting two films – The East and Zero Dark Thirty – which both breach the subject, whereas one is an independent and the other a mainstream film. Through a modified semiotic analytical model and film related Jungian archetypes, I conducted an analysis to see how and if the movies challenge or strengthen the stereotypical view of terrorists. The modified semiotic model enables the analysis by opening up more ways to analyze the films than merely to what is said and done; but also the subtext, imagery, symbolism and both visual and verbal metaphors. The archetypes of protagonists and antagonists are also helpful in being able to see how pigeon-holed a character is written. What I found was both disturbing and informative in relation to my study; where The East is a very homogeneous in its representation whereas Zero Dark Thirty is extremely heterogeneous. It is clear that more research in the field needs to be conducted so that it can be reviewed properly.

In what ways and under what circumstances can a movie be a resource for individuals and their thoughts about existential matters? This central research question has been investigated using a both quantitative and qualitative approach. First, a questionnaire was distributed amongst 179 Swedish students to provide a preliminary overview of film habits. The questionnaire was also used as a tool for selecting respondents to individual interviews. Second, thirteen interviews were conducted, with viewers choosing their favourite movie of all time. In the study socio-cognitive theory and a schema-based theoretical tool is adopted to analyze how different viewers make use of movies as cultural products in an interplay between culture and cognition in three contexts; a socio-historic process, a socio-cultural interaction with the world and inner psychological processes. Summarizing the interviews some existential matters dominated. Matters of immanent orientation were in the foreground. Transcendental questions received much less attention. Summarizing the schema-based theoretical question, assessing which cognitive schema structures the narratives were processed through, the study found an emphasis on a combination of two main cognitive structures, person schema and self schema. Detailed person schematic cognitive processes about fictitious characters on the screen and their role model behaviour were combined by the respondents with dynamic cross-references to detailed self schematic introspections about their own characteristics, related to existential matters at some very specific moments in their lives. The viewers in the study seem to be inspired by movies as a mediated cultural resource, promoting the development of a personal moral framework with references to values deeply fostered by a humanistic tradition. It is argued that these findings support theories discussing individualised meaning making, developing ‘self-expression values’ and ‘altruistic individualism’ in contemporary western society.

Vårt mål med uppsatsen är att ge en bild av vad användandet av film i klassrummet kan ha för effekter på elevers lärande i SO-undervisning, med fokus på religion. Vi vill även försöka fylla det tomrum som vi upplever finns i forskningsfältet kring filmens praktiska användning i SO-undervisning. Hur digitala redskap kan användas på ett effektivt sätt har det inte lyfts fram tillräckligt om genom lärarprogrammets gång. Detta tycker vi är beklagligt eftersom film och digitala medier tar allt större plats i skolan samt i klassrummet. Ett andra mål är att få en bättre förståelse kring filmens fördelar och nackdelar i SO-undervisning. Syftet med vår uppsats är därför att undersöka hur SO-lärare förhåller sig till film som didaktiskt verktyg i SO-undervisning. Vi vill ta reda på hur lärare använder eller kan använda filmen som didaktiskt verktyg i sin undervisning, för att ta del av verksamma lärares åsikter kring ämnet.För att besvara vårt syfte och frågeställningar valde vi att genomföra kvalitativa intervjuer med fyra verksamma SO-lärare i årskurs 4–6. Till våra intervjuer utformades en intervjuguide med frågor till lärarna. Vi valde att lägga fokus på hur film praktiskt används i SO-klassrummet, för- och nackdelar med att använda film i SO-undervisning samt vilka effekter användandet av film kan ha på elevers lärande. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades sedan med hjälp av hermeneutisk tolkningsmetod.Resultatet av undersökningen visar att alla lärare i studien använder någon typ av film i sin SO-undervisning. Alla lärare lyfter såväl fördelar som nackdelar med filmens användning samt deras egna erfarenheter kring filmens effekter på elevers lärande i klassrummet. Däremot har alla lärare olika tankar och idéer om hur filmen kan användas i undervisningssyfte.