Academic literature on the topic 'Regeringsformen (1974)'

Rapporten är en förstudie till ett planerat projekt om författningsfrågans utveckling i Sverige 1950-1980. Ett under 1950-talet påbörjat arbete med att reformera 1809 års regeringsform övergick efterhand i allt mer radikala krav från delar av det politiska etablissemanget på en total nyskrivning av hela den svenska författningen. Detta ledde bland annat fram till införandet av 1974 års regeringsform som gjorde Sverige till republik i allt utom till namnet trots ett omvittnat folkligt ointresse för hela författningsfrågan. Här undersöks huvuddragen i den politiska process inom framförallt det socialdemokratiska partiet som gjorde denna utveckling möjlig. Resultaten indikerar att socialdemokraternas omsvängning i författningsfrågan skedde relativt hastigt, att det inom partiet främst var unga intellektuella som drev frågan samtidigt som partiledaren Tage Erlander gjorde vad han kunde för att minimera det politiska inflytandet från den republikanska falangen, delvis i samverkan med de borgerliga partierna.

Rapporten är en empirisk studie av den pressdebatt som föregick riksdagsbeslutet om det vilande förslaget till ny regeringsform i februari 1974. Mot företrädare för de fyra största riksdagspartierna stod representanter för ideella organisationer, allmänheten och enstaka politiker. Medan de förra hävdade att författningsreformen i huvudsak var en kodifiering av praxis, hävdade motståndarna att reformen gav regeringen verktyg att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna samt att den försvagade monarkin eftersom den lämnade statschefen nästan helt utan lagfästa arbetsuppgifter. Medan flera av reformens motståndare ville ha en folkomröstning om grundlagsförslaget, hävdade reformens anhängare att förslaget var alltför komplicerat för allmänheten att ta ställning till i en folkomröstning och att resultatet av en sådan skulle vara svårt att tolka. Debatten röjer tydliga skillnader i synen på den representativa demokratin i de båda lägren. De motståndare som kom till uttryck i debatten argumenterade konsekvent från en naturrättsligt grundad rättsuppfattning medan reformens anhängare från ett rättsrealistiskt perspektiv hävdade att demokratiskt valda politiker hade mandat att fatta vilka beslut som helst och att kritik av den uppfattningen var angrepp på den representativa demokratin. Skälet till att att författningsfrågan alls aktualiserades och hölls vid liv under så många år förefaller vara att den socialdemokratiska partiledningen med hjälp av de tre borgerliga partierna under lång tid försökte balansera de radikala partiaktivisterna inom det egna partiet.