Academic literature on the topic 'Pactum turpe'

Rätten att ingå avtal, att välja avtalspart, att bestämma avtalets innehåll och att avstå från att ingå avtal kallas avtalsfrihet. Avtalsfriheten är en grundläggande rättsprincip i Sverige. En annan viktig rättsprincip är pacta sunt servanda, dvs. att avtal ska hållas. Dessa två principer bidrar till förutsebarhet genom vetskapen om att man är fri att ingå avtal med vem och om vad man vill samt att man kan förutse att avtalet kommer att hållas alternativt att man får ersättning för avtalsbrott. Förutsebarhet är viktigt i ett rättssäkert samhälle. En rättsprincip som strider mot avtalsfriheten och pacta sunt servanda är pactum turpe. Pactum turpe innebär avtal som strider mot lag eller goda seder. Finner en domstol att ett avtal omfattas av principen pactum turpe innebär det att talan som grundas på avtalet ska avvisas och parterna kan därmed inte genom domstolsbeslut kräva att motparten fullgör avtalet. På så sätt erhåller man inte rättsordningens skydd. Ett exempel där det är uppenbart att pactum turpe föreligger är avtal om mord. En talan om fullgörelse av ett sådant avtal skulle givetvis en domstol avvisa. Så enkelt är det dock inte alltid. Antag att en gravid kvinna sluter ett avtal med en man. Enligt avtalet ska kvinnan erhålla 25 miljoner kr från mannen efter utförd abort, men när kvinnan har utfört aborten får hon inga pengar av mannen. Frågan som uppstår nu är om kvinnan med hjälp av domstol kan kräva betalning enligt avtalet. Enligt avtalsfriheten är detta ett godtagbart avtal som ska hållas enligt pacta sunt servanda, men man kan dock fråga sig om det är i enlighet med goda seder att träffa avtal om abort på detta sätt. Det finns inga lagregler i Sverige, till skillnad från i exempelvis Norge och Danmark, för när avtal ska avvisas av domstol, utan det måste bedömas i varje enskilt fall. En svårighet som uppstår är hur man ska gå tillväga vid bedömningen när det inte finns någon tydlig lag som förklarar rättsläget vid avtal som strider mot lag eller goda seder.

Det är fastställt att stöld av kontanter utgör en sakskada och att en sådan skall ersättas avvållaren till skadan enligt 2 kap 1 § skadeståndslagen1 (SkL). Men vad gäller om pengarnasom stulits från en person, har intjänats av denne genom ett kriminellt förfarande? Skall densom blivit bestulen fortfarande åtnjuta en rätt att erhålla skadestånd som ersättning för sinförlust?

I ett relativt nyligen avgjort fall, NJA 2008 s 861, hade en man blivit bestulen på en ansenligsumma pengar som han inbringat från ett narkotikabrott. Han krävde då tjuven på skadeståndför sin förlust, varvid tjuven invände att någon skadeståndsskyldighet ej förelåg på grund avatt pengarna som stulits direkt härrörde från ett narkotikabrott. Den huvudsakliga frågan imålet rörde således huruvida den omständighet att pengarna härrörde från ett brott skulle ledatill att mannens talan avvisades alternativt ogillandes.

Av allmänna rättsgrundsatser inom svensk avtalsrätt framgår att en talan kan avvisas på grundav att ett avtal strider mot lag eller god sed. Den som tecknat det osedliga avtalet, pactumturpe, bedöms då ej förtjäna rättsordningens skydd. Man kan säga att samhället på så sättvisar att det inte vill beblanda sig med eller stödja kriminalitet. Frågan är dock om dennarättsgrundsats kan sägas ha ett vidare tillämpningsområde än just avtalsrättsliga situationer? Schultz har uttryckt att principen om pactum turpe ej kan överföras på skadeståndsrättensområde, enär principen nära sammanhänger med dess avtalsrättsliga kontext.4 Pactum turpebetyder just osedliga avtal, vilket kan sägas indikera på att det rör sig om en avtalsrättsligprincip. Principen rör situationer då avtalsparter medvetet ingått ett avtal med ett otillbörligtsyfte. Det har vidare uttryckts att principen, i vart fall inte utan argumentation, kan överförastill ett utomobligatoriskt sammanhang.

I det ovan nämnda målet, NJA 2008 s 861, ogillade tingsrätten den aktuella skadeståndstalaneftersom den ej ansåg att rättsordningen borde medverka till att den som blivit frånstulenpengar, som utgjorde utbyte av brott, skulle återfå det stulna. I hovrätten konstaterades attprincipen om pactum turpe ej var tillämplig på det utomobligatoriska skadeståndsanspråket,utan att principens tillämplighet var begränsad till avtalsrätten. I HD konstaterades dock attprincipen ej begränsade sig till avtalsrätten, utan att den var tillämplig även på otillbörligautomobligatoriska skadeståndskrav. Någon uttrycklig motivering till detta stadgande angavsdock inte. I målet bedömdes, att omständigheten att pengarna som stulits härrörde från ettbrott, ej utgjorde skäl att avvisa eller ogilla talan med hänsyn till principen om pactum turpe.

I det förevarande fallet hade de båda förövarna dömts för sina brott men de överkomnapengarna hade trots allt inte förverkats, och enligt HD kunde något förverkande i efterhandsåledes ej vara aktuellt. Vidare framkom inte heller i målet att någon annan person än denbestulne mannen skulle ha ett bättre anspråk på pengarna. HD kom således fram till att denbestulne mannen trots allt torde vara berättigad till skadeståndsersättning. Den utgång somHD valde väcker en hel del frågor enär ett bifallande till den kriminellas skadeståndstalan kanses som att rättsordningen bidrar till att en denne får tillbaka utbytet av brottet. Är dettaverkligen någonting som rättsordningen vill eller bör beblanda sig med? Frågan kan ävenställas vilken grunden var till HD:s stadgande om att principen om pactum turpe fastslogsvara tillämplig på utomobligatorisk skadeståndsrätt. Detta då tidigare rätt eller rättspraxis ejhar gett uttryck för något liknande.

HD uttryckte vidare i sina domskäl att det saknades stöd för att uppställa en generellundantagsregel, i vilken det skulle stadgas att otillbörliga skadeståndskrav skall undantasrättsordingens skydd. Frågor av detta slag skulle kunna uppstå i mycket olikartade situationeroch det kunde enligt HD ej ses som lämpligt att frånkänna alla dessa tvister rättsordningensskydd. I exempelvis nu förevarande fall bedömdes det ej lämpligt att frånkänna den bestulnenarkotikahandlaren rättsordningens skydd. Således kan man fråga sig vart gränsen går förbedömningen av när ett skadeståndskrav, som har samband med osedlighet, skall avvisas ellerogillas på grund utav detta osedliga syfte, och när det inte skall göra det.

Möjligheten att få en tvist prövad i domstol är en rättighet många ser som självklar. Vissa typer av tvister anses emellertid så främmande för rättsordningen att de inte förtjänar dess skydd. Hit hör fall av pactum turpe, det vill säga ett avtal vars innehåll står i strid med lag eller goda seder. Huruvida en talan grundad på ett sådant avtal skall avvisas av en domstol eller ej har varit denna uppsats syfte att utreda. I utländsk lagstiftning förekommer lagbestämmelser, enligt vilka avtal i strid med lag eller goda seder är ogiltiga. I Sverige har emellertid lagstiftaren inte ansett en sådan bestämmelse lämplig. Avtal i strid med lag eller goda seder anses däremot ogiltiga enligt allmänna rättsgrundsatser. Det är inte möjligt att ge ett generellt svar på frågan huruvida en avvisning i fall av pactum turpe skall ske. Det enda fall där en avvisning säkert bör ske är när en talan grundar sig på ett avtal med ett uppenbart brottsligt syfte och innehåll, exempelvis ett avtal om att begå ett mord. Av praxis har framkommit att en avvisning däremot inte är det självklara tillvägagångssättet när det är fråga om en talangrundad på ett avtal vars huvudsyfte är fullt legitimt, exempelvis avtal om köp av städtjänster, men där vissa moment i avtalsinnehållet är brottsliga, exempelvis att ersättningen består av"svart"betalning. Vad gäller avtal i strid med goda seder gäller först och främst att utröna vilka dessa seder är. Det kan konstateras att goda seder är ett föränderligt begrepp och avgörs efter ett samhälles moraluppfattning. Begreppet är inte bara föränderligt över tiden, utan även mellan olika kulturer. I Sverige är avtal om prostitution ett klassiskt exempel på avtal i strid med goda seder. Även avtal om spel och vad anges i doktrinen som exempel. Att döma av praxis skall allmänna domstolar vara än mer restriktiva med avvisningar av talan grundade på avtal i strid med goda seder. En avvisning av en talan grundad på ett pactum turpe innebär att avtalet inte får några som helst rättsverkningar. Det kan varken bli fråga om påföljder för kontraktsbrott eller om fullgörelse av avtalet. Därför är det nödvändigt med en ytterst restriktiv tillämning av regeln om pactum turpe. En generell regel huruvida en talan grundad på ett avtal i strid med lag eller goda seder skall avvisas eller ej kan emellertid inte uppställas, utan en bedömning måste ske i varje enskilt fall.

The doctrine of illegality and immorality, pactum turpe, has been questioned by several scholars lately. The fundamental problem is that we live in an increasingly multicultural society governed by a postmodernist paradigm where no objective or universal values can or should be taken for granted. Within the framework of such a societal structure it can, on the face of it, seem hard to establish any moral values that can constitute the basis of pactum turpe. The purpose of this thesis is to analyse the conflict of interest between the principle of freedom of con- tract and pactum turpe. This essentially entails answering how such an antique legal principle as pactum turpe can be used in a postmodern context. More concretely, the following questions will be examined: Is pactum turpe an obsolete doctrine? With which methods can one deduce immorality? Which typical cases does pactum turpe cover? What method has primacy when deducing immorality? The first question was answered in the following way. Pactum turpe is not an obsolete doctrine, on the contrary, it fills many important functions. A historical inquiry shows that there has always been a need for pactum turpe since the roman times. Furthermore, all modern legal systems have a doctrine of illegality and immorality in order to declare certain immoral contracts void or to dismiss actions founded upon such contracts. The commodification tendencies, the shift of emphasis in the freedom and rights discourse and the expanding multicultural society all point to the fact that more cases regarding the (im)morality of contracts will have to be solved by the courts. As of now there is no legal mechanism that can replace the procedural functions of pactum turpe; neither its substantial scope of application. The second question was answered in the following way. Four different methods with which immorality can be established have been found: the intuitive method, the reductionist method, the holistic method and the pragmatic method. The third question was answered in the following way. The typical cases covered by pactum turpe are contracts in breach of law; contracts regarding family relations or personal integrity; agreements on tax evasion; gambling contracts; and agreements on circumvention of law. This is not a closed categorisation which the application of pactum turpe is limited to. New situations may become commonalities as the society evolves and new problems become relevant. The fourth question was answered in the following way. An analysis of the typical cases shows that the Supreme Court favours the pragmatic method in order to deduce immorality. Case law – especially NJA 1955 s. 544, NJA 1989 s. 768, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322, NJA 2008 s. 861 and NJA 2019 s. 504 – suggests that a nuanced approach has primacy. The holistic method has only been applied in occasional cases, for example RH 2004:41. It seems like the intuitive method was common in earlier times, especially in the lower courts. The reductionist method has not been used by courts at all; this is because it is not practical for courts to use questionnaires and statistics in order to de- cide the immorality of a contract.