Academic literature on the topic 'Överbelastningsskador'

At workplaces where physical work is performed, there are usually tasks where suitable aids are absent, this can lead to strain or wear and tear injuries for personnel. Every year, deficient work environments cause thousands of strain injuries, many of these injuries could have been avoided if appropriate aids or tools had been available and used.  The purpose of this study has been to design a lifting tool that will enable heavy lifting in a safe manner while at the same time satisfy strict requirements of easy usage. The study has been carried out at Dustcontrol AB in Norsborg. The tasks that are to be facilitated are replacements of filters in filter cyclones where the filters can become heavy, and the working positions are far from optimal.  The work has followed the product development process until a finished design was decided. The steps that were used for structuring the work was: planning, concept development, system design and detailed design. These steps have since been supplemented with methods such as interviews, literature searches and matrices to enable substantiated decision-making that led the work forward.   A conclusion that could be established from the study is that the purpose of the study has theoretically been fulfilled. A need for a prototype can also be determined, along with thorough testing of the prototype to ensure that every part of the requirements specification has been fulfilled. A prototype could also be used to find weak points in the design and approve upon them. By using the designed lifting tool, future work injuries can hopefully be avoided.

Problemområdet som det här examensarbetet undersöker är frekvensen av överbelastningsskador inom ishockey genom en casestudie med ishockeyklubben ’Malmö Redhawks’. Tidigare forskning har visat att det finns en samband mellan asymmetrisk effektutveckling och överbelastningsskador i andra sporter och den nuvarande studien avser att förtydliga dess roll inom ishockey. Syftet med studien är att undersöka om det finns ett samband mellan asymmetrisk effektutveckling vid tävlingsprestation och frekvensen av överbelastningsskador inom ishockey, och föreslå strategier gällande hur man kan minska skadefrekvensen genom preventivt arbete. Forskningsfrågorna som ligger till grund för studien är: ”Hur har asymmetrisk effektutveckling påverkat de överbelastningsskador som inträffat under säsongen?”; och ”Vilka fysiologiska faktorer är relevanta när man utvecklar riktlinjer för skadepreventivt arbetet med överbelastningsskador inom ishockey?”. För att undersöka syftet genomfördes en sammanställning av tillgänglig empiri från säsongens matcher genom kvantitativ metod som sedan analyserades statistiskt i SPSS genom variansanalysen ’ANOVA’. Resultaten visar att det på gruppnivå inte finns en signifikant korrelation mellan effektutveckling (F=2,554, sig.=0,11), asymmetri (F=0,003, sig.=0,96) och överbelastningsskador. Det finns inte heller någon påvisbar trend när man undersöker skadetillfällena på matchnivå, och en mer komplett förklaringsmodell behöver undersökas i framtida forskningsprojekt med större omfattning. Slutsatsen är att det inte går att använda de generella riktlinjerna för att uppskatta atleters risk för överbelastningsskador. Det finns dock underlag i den tidigare forskningen för att anta att individuella riktlinjer har en relevans vid skadepreventivt arbete inom ishockey som en atlets nuläge kan jämföras med för att belysa avvikelser. Mer forskning krävs för att fastställa vilka fysiologiska faktorer som är relevanta för ishockey och hur idrotten förhåller sig till den tidigare forskningen inom området.
There has been speculations in the scientific community that the frequency of overuse injuries in ice hockey can be attributed in part to asymmetrical power development. Research has shown a correlation between more than ten percent asymmetrical power development and increased injury frequency in several other sports. This phenomenon will be examined through a case study with the elite ice hockey team ‘Malmö Redhawks’. The purpose of this study is to examine if there is a significant correlation between the occurrence of asymmetrical differences and the frequency of overuse injuries in ice hockey, and propose strategies for injury prevention. A quantitative method was used to summarize the empirical data from the previous season, which was then analysed through an ‘ANOVA’ test of variance. The results of the study shows that there is no significant correlation between power development (F=2,554, sig.=0,11), asymmetry (F=0,003, sig.=0,96) and injury frequency at the group level. There is no clear tendencies when examining the individual games either. The conclusion is that general guidelines are rough instruments for assessing an athletes risk of overuse injury in ice hockey. There is some basis in the scientific community for assuming that individual guidelines could be effective as injury prevention, but more research is needed to determine its correlations and which physiological variables that are relevant.

Bakgrund: Axelskador är vanligt förekommande inom idrott. Det finns ett tydligt samband mellan axelskador och idrotter som innefattar hand- och armrörelser ovanför huvudhöjd, som till exempel handboll. Axellederna utsätts för såväl hård fysisk kontakt som hög belastning vid repetitiva kaströrelser vilket ställer stora krav på axelledens strukturer. Prevalensen av aktuell eller tidigare axelskada rapporteras vara mellan 58 till 75 % hos spelarna. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur ett preventivt träningsprogram riktat mot riskfaktorer för skada i axelleden, utfört under åtta veckor i slutskedet av tävlingssäsong, påverkade prevalensen av överbelastningsskador i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige. Hur påverkas prevalensen av överbelastningskador och av allvarliga överbelastningsskador i axelleden under åtta veckor med samtidigt genomförande av ett preventivt träningsprogram för axelleden på elithandbollsspelare i Sverige? Metod: Studien var av kvasi-experimentell design vilken bestod av sex mättillfällen under åtta veckor. Nio elithandbollslag aktiva i Mellansverige rekryterades, varav 110 av 162 tillgängliga spelare inkluderades vid studiestart. Exkludering under och efter studieperioden gjorde att analysen utfördes på ett färre antal spelare. Lagen delades in i interventions- (n = 48) eller kontrollgrupp (n = 32) genom stratifierat urval, medelålder (± SD) 22.0 (3.3) respektive 21.9 (4.0). Interventionsgruppen tilldelades ett preventivt träningsprogram bestående av tre övningar i syfte att förbättra riskfaktorer för axelskador hos ”overhead athletes”. Kontrollgruppen tilldelades ingen intervention. Träningsprogrammet utvärderades genom att analysera prevalensen av överbelastningsskada och allvarlig överbelastningsskada i axelleden mätt med en modifierad version av The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Resultat: Totalt 455 överbelastningssymtom rapporterades hos 42 spelare (53 %) varav 95 symtom var allvarliga hos 18 spelare (23 %). Prevalensen av överbelastningsskada minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 42 % (95 % CI 28-56 %) till 25 % (95 % CI 13-37 %) respektive 53 % (95 % CI 36-70 %) till 31 % (95 % CI 15-47 %). Prevalensen av allvarliga överbelastningsskador minskade för både interventions- och kontrollgruppen från 15 % (95 % CI 5-25 %) till 6 % (95 % CI -1-13 %) respektive 19 % (95 % CI 5-32 %) till 13 % (95 % CI 1-24 %). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna gällande prevalensen efter åtta veckors intervention. Allvarlighetspoängen minskade genomgående med en signifikant skillnad (p = 0.001) över tid för båda grupperna där kontrollgruppen förbättrades något mer. Det fanns en tendens till skillnad mellan grupperna (p = 0.064) gällande allvarlighetspoäng. Slutsats: Resultaten av denna studie visar på att prevalensen av allvarlig överbelastningsskada i axelleden hos elithandbollsspelare i Sverige möjligtvis kan reduceras till viss del genom utförande av ett preventivt träningsprogram två eller fler gånger per vecka under åtta veckor. Prevalensen av allvarliga symtom för överbelastningsskada minskade till ett något lägre värde för interventionsgruppen. Skillnaden för prevalens av överbelastningsskada inom interventionsgruppen, undergrupperade på antal utförda förebyggande träningspass, var signifikant (p = 0.044). Allvarlighetspoängen minskade i båda grupperna under studien. Det fanns en tendens till signifikant skillnad mellan grupperna (p = 0,.064), där kontrollgruppen förbättrades något mer trots ett högre värde vid mätning vecka 8. Axelskada och dysfunktioner hos ”overhead athletes” kan orsakas av olika faktorer vilket innebär att även riskfaktorerna bakom var och en av dessa tillstånd kan variera. Det är därför viktigt att upplysa om att träningsprogrammets påverkan på individnivå kan se annorlunda ut jämfört med resultatet på gruppnivå i den större populationen.
Background: Shoulder injuries are common in sport. In particular there is a clear relationship between shoulder injuries and sports that includes hand- and arm movements over the head, for example handball. In handball, the shoulder joints are exposed to hard physical contact as well as high loads during repetitive throwing which puts high demands on the structures inside and surrounding the shoulder joint. The prevalence of current or previous shoulder injuries is reported to be between 58 to 75 % in studies of handball players. Aim: The purpose of this study was to investigate how a preventive training program aimed at risk factors for shoulder injuries in the shoulder joint, performed during eight weeks in the final stage of competitive season, affected the prevalence of overuse injuries in the shoulder joint for elite handball players in Sweden.  How is the prevalence of overuse injuries and severe overuse injuries in the shoulder joints of elite Swedish handball players affected by the implementation of an eight-week preventive training program? Method: The study was of a quasi-experimental design which consisted of six measurements taken during eight weeks. Nine elite handball teams active in the middle regions of Sweden were recruited, from which 110 of the 162 available players were included. Exclusions during and after the study period reduced the number of players. The teams were divided into an intervention (n = 48) or control group (n = 32) through stratified sampling, with mean age (± SD) 22.0 (3.3) and 21.9 (4.0), respectively. The intervention group was assigned a preventive exercise program consisting of three exercises with the purpose of improving riskfactors for shoulder injuries for overhead athletes. The control group was not assigned any intervention. The training program was evaluated by analyzing the prevalence of overuse and severe overuse symptoms in the shoulder measured with a modified version of The Oslo Sports Trauma Research Centre Overuse Injury Questionnaire. Results: A total of 455 overuse symptoms were reported by 42 players (53 %) of which 95 symptoms in 18 players (23 %) were severe. The prevalence of overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 42 % (95 % CI 28-56 %) to 25 % (95 % CI 13-37 %) and 53 % (95 % CI 36-70 %) to 31 % (95 % CI 15-47 %), respectively. The prevalence of severe overuse injuries decreased in both the intervention and the control group from 15 % (95 % CI 5-25 %) to 6 % (95 % CI -1-13 %) and 19 % (95 % CI 5-32 %) to 13 % (95 % CI 1-24 %), respectively. There was no significant difference between the groups regarding prevalence after the intervention of eight weeks. Severity score consistently decreased with a significant difference over time (p = 0.001) for both groups, with a slightly greater improvement in the control group. There was a tendency towarda difference between the groups (p = 0.064) regarding the severity score. Conclusions: The results of this study show that the prevalence of severe overuse injuries in the shoulder joint of elite handball players in Sweden might be reduced to some extent by performing a preventive exercise program two or more times per week for eight weeks. The prevalence of severe symptoms of overload injury decreased to a slightly lower value for the intervention group. The difference of prevalence of overuse injuries within the intervention group, stratified by the number of executed preventive exercise programs (<2 and ≥2), was significant (p = 0.044). Severity score decreased in both groups during the study. However, there was a tendency to a significant difference between the groups (p = 0.064), where the control group improved slightly more in spite of a higher value when measured at week 8. Shoulder injury and dysfunctions of overhead athletes can be caused by various factors, which means that the riskfactors for each of these conditions may vary. It is therefore important to highlight that the effects of a training program may be different at the individual level compared with the results at group level.

Bakgrund: Det finns begränsat med forskning genomförd på sprintkanotister. De studier som genomförts rapporterade att ländrygg, bröstrygg och skuldra är de vanligaste skadelokalisationerna. Hittills har inte rapporterats hur skadorna påverkar träningsmängd och prestation. Syfte: Syftet var att kartlägga förekomsten av överbelastningsskador och dess påverkan på prestationsförmåga och träning för svenska elitsatsande sprintkanotister. Metod: En kvantitativ enkät användes för att genomföra en tvärsnittsstudie. Enkäter delades ut till 30 kvinnor och 42 män på en tävling som var uttagningsgrundande för landslaget. Enkäten som användes var en modifierad version av den svenska översättningen av OSTRC Overuse Injury Questionnaire. Datan analyserades med hjälp av statistikprogrammet SPSS där analysmetoderna Mann-whitney och Kruskall-wallis användes. Resultat: Totalt delades 75 enkäter ut och 72 svar kom in. Femtio (69%) kanotister rapporterade att de hade en överbelastningsskada. Den vanligaste skadelokalisationen var hand/underarm följt av skuldra, ländrygg och bröstrygg. Åtskilliga kanotister tränade trots överbelastningsskada och detta var mer vanligt bland kvinnor än män. Det fanns ett samband mellan mindre träningsmängd och mer smärta. Konklusion: En hög andel av kanotisterna rapporterade överbelastningsskador. Hand/underarm var den skadelokalisation som var vanligast bland kanotister medan ländrygg och skuldra var de som hade störst påverkan på träning och prestation.
Introduction: There is limited research on injury prevalence among sprint kayakers. The previous studies reported a high prevalence of overuse injuries located in the lumbar and thoracic spine and the shoulders. The injury impact on performance and training has not yet been reported. Purpose: The aim of this study was to investigate the prevalence of overuse injuries among elite sprint kayakers in Sweden and the impact of these on performance and training. Method: A quantitative questionnaire was used to perform a cross-sectional study. Questionnaires were distributed to 30 women and 42 men during a sprint kayak competition during wich the national team was to be selected. A modified version of the Swedish translated questionnaire OSTRC Overuse Injury Questionnaire was used. The statistic program SPSS was used for data analysis, and Mann-Whitney and Kruskall-Wallis were perfomed. Results: Seventy-five questionnaires were distributed and 72 kayakers responded. Fifty (69%) kayakers reported an overuse injury. The most common reported injury location was hand/forearm followed by shoulder, lumbar and thoracic spine. Several kayakers participated despite overuse injury, something which is more common among women than men. There was a correlation between less training hours and more pain among the kayakers. Conclusion: There is a high prevalence of overuse injuries reported among the sprint kayakers. Hand/forearm was the most common location of injury among the sprint kayakers, while the lumbar spine and shoulders had the biggest impact on performance and training.

Introduktion: Idag klassificeras akuta skador generellt som allvarligare än överbelastningsskador då akuta skador ofta leder till längre tid borta från idrotten. Denna form av kategorisering av allvarlighetsgrad inom forskning har dock påvisats vara problematisk då det ofta exkluderar överbelastningsskador. Detta trots att dem med överbelastningsskador ofta lider av långa perioder med smärta, nedsatt funktion och försämrad prestation. Viktigt oavsett vilken skada en person har drabbats av är följsamhet till rehabilitering. Följsamhet till rehabilitering har visats vara beroende av ett flertal olika faktorer bland annat upplevelsen av skadan och smärta. Syfte: Undersöka ifall det finns signifikanta skillnader mellan följsamhet till rehabiliteringsträning, upplevelse av skadan och högst upplevd nivå av smärta beroende på om en idrottsskada uppstått akut eller av överbelastning. Deltagare: 51 personer besvarade enkäten varav 39 stycken (14 kvinnor och 25 män) inkluderades i studien. De inkluderade var mellan 16 och 35 år gamla, led av en idrottsskada samt hade ett rehabiliteringsprogram för att behandla skadan. Baserat på deltagarnas diagnos samt beskrivning av skadan grupperades dem antingen in i kategorin akuta skador eller överbelastningsskador. Metod: Ett frågeformulär baserat på två validerade enkäter, Rehabilitation Adherence Questionnaire och Cognitive Appraisal Health Scale samt skattning av högst upplevd smärta distribuerades till föreningar och på sociala medier. För att undersöka ifall det fanns signifikanta gruppskillnader mellan dem med akuta skador och överbelastningsskador genomfördes t-test och MANOVA. Resultat: Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna på någon av de undersökta variablerna. Kategorin hot närmade sig signifikansnivå (p=0,071) där dem med akuta skador värderade sin skada som mer hotfull än dem med överbelastningsskador. Konklusion: Endast beroende på om en skada uppstått akut eller på grund av överbelastning verkar inte vara avgörande för en persons följsamhet till rehabilitering, upplevelse av skada eller högst skattad nivå av smärta.
Introduction: Acute injuries are generally classified as more severe than overuse injuries due to the fact that they often lead to longer time away from sport. This type of classification of severity in research is not deemed appropriate since it often excludes people suffering from overuse injuries. People with overuse injuries usually stay in their sport but participates with pain, reduced function and performance. Purpose: The purpose of this study was to examine significant differences between adherence to rehabilitation, cognitive appraisal and perceived pain depending on if a sport injury has occurred acute or due to overuse.   Participants: 51 participants answered the questionnaire and 39 (14 women and 25 men) of these were included in the study. The participants were between 16 and 35 years old, suffered from a sport injury and had a rehabilitation program to treat their injury. Based on the diagnosis and description of the injury the participants were separated into two groups, either acute injury or overuse injury. Method: A questionnaire including two validated questionnaires, the Rehabilitation Adherence Questionnaire and Cognitive Appraisal Health Scale and an estimation of highest experienced pain were distributed among different sport teams and social media. To investigate if there were any significant differences between the two groups on the examined variables several t-tests and one ANOVA was completed. Results: No significant differences were found between the two groups on any of the examined variables. The category threat on the Cognitive Appraisal Health Scale were close to significance (p=0,071) and suggests that people who suffer from an acute injury found their injury to be more threatful. Conclusion: If a sport injury has occurred acute or because of overuse doesn't seem to be a singular determinant factor that affects adherence to rehabilitation, cognitive appraisal or perceived pain

Inledning Triathlon är en uthållighetsidrott där momenten simning, cykel och löpning utförs i en följd. Svensk triathlon har vuxit beträffande antal utövare och tävlingar sedan år 2005. Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka hur de tidigare outforskade svenska triathleter är fördelade beträffande kön, ålder och huvudsaklig tävlingsdistans, samt vilka skador som förekommer Hur ser fördelningen ut mellan män och kvinnor som tränar/tävlar mot viss distans? Hur ser fördelningen ut mellan olika kategorier av erfarenhet (år av idrottsutövande) mellan dem som tränar/tävlar mot viss distans? Hur är prevalensen för olika skador och hur ser skadepanoramat ut? Hur är prevalensen för skadeproblematik i förhållande till huvudsaklig tävlingsdistans? Metod En enkätundersökning baserad på tidigare internationell forskning bestående av tolv flervalsfrågor skapades beträffande den svenske triathletens bakgrund, erfarenheter, tränings- och/eller tävlingsdistans och skadeproblematik. Totalt inkom 614 varav 564 (92 %) kompletta svar. Studiens resultat visar på att triathleter som tränar och/eller tävlar i sprintdistans är de som är mest skadefria (30 %). Ökad distans ger ökad risk för skador och/eller överbelastningsproblematik, nästan 18 % av de som tränar/tävlar i längre distans än sprint har drabbats av akut muskelbristning. Flest andel (49,3 %) triathleter påträffas i olympisk och/eller halv Ironman-distans. Något fler kvinnor (24 %) än män (15 %) är aktiva inom sprint och färre kvinnor (27 %) än män (36 %) i ultradistans. Slutsats Svensk triathlon och triathleter är i denna studie snarlik fördelade likt tidigare internationell forskning. Manliga triathleter tränar och/eller tävlar i längre distans än sprint i större utsträckning (85 %) än kvinnliga (76 %). Det är marginellt fler triathleter som är 40 år eller äldre och flertalet av triathleterna (85 %) tränar och/eller tävlar i olympisk distans eller längre. Överbelastningsproblematik är det som svenska triathleter drabbas av i störst utsträckning (60 %), oavsett tävlingsdistans, och vanligen (64 %) drabbas de nedre extremiteterna.
Introduction Triathlon is the sport in which the athlete compete in the order swimming, cycling and running. Swedish triathlon has since year 2005 grown in numbers of practitioners and events. The aim of this study was to investigate how the previously non-examined Swedish triathlon have developed regarding numbers of events, practitioners, common injuries for the triathletes and at what distances the Swedish triathletes train and compete? The issues to be resolved were: How is the distribution between the sexes and race distance? How is the distribution between different categories of experiences (years as athlete) and different race distances? What is the prevalence for triathlon injuries and what injuries are there? What is the prevalence of injuries among the triathletes in different primary race distances? The method involved previous international research done in the field to serve as a basis for the creation of a questionnaire containing twelve multiple choice questions regarding the Swedish triathletes previous experiences within the sport and previous (if any) injuries sustained during either practice or race. 614 answers were collected of which 562 (92 %) were complete. Results from this study shows that the triathletes which are active at the sprint distance are those who have the highest rate (30 %) of answers with "no injury". Longer race distances means an increased risk for overuse injury, almost 18 % of the triathletes which train and/or compete at the longer distances have suffered from an acute muscle rupture. Most of the triathletes (49,3 %) in this study were active in the Olympic and/or half-Ironman distance. The conclusions of this study are that Swedish triathlon and triathletes are comparable to previous international studies. There is a slight difference between the sexes in race distance; there are slightly more (24 %) women active in sprint than men (15 %) and there are slightly less women (27 %) who are active in the Ironman distance than men (36 %). Among the Swedish triathletes there are marginally more of them who are 40 years of age or more and 85 % of all the triathletes train and/or race in Olympic distance or longer. The Swedish triathletes suffers commonly from overuse injury, regardless of race distance, in the lower extremities. This was the case for 64 % of the triathletes of which who completed the questionnaire.

Bakgrund: Idag finns en begränsad vetskap hur svenska elitsatsande barn och ungdomar som klättrar upplever smärta i fingrarna eller vilka träningsvanor de har. Detta kan leda till ökad risk av överbelastningsskador. En ökning av stressfrakturer på fingrarnas tillväxtzoner i de yngre åldrarna visar en felaktig utveckling. Fingerträning bör inte förekomma hos barn och ungdomar under 18 år. Syfte: Att kartlägga barn och ungdomars upplevda smärta i fingrarna och deras träningsvanor samt att undersöka samband mellan smärtupplevelse och träningsvanor. Material och metod: Utövarna har fyllt i en enkät gällande smärtupplevelse i fingrarna under 2016. Vidare undersöktes specifik fingerträning och övriga träningsvanor. Deltagarna delades in i ålderskategorier 9-13 år samt 14-19 år och kön. Resultat: Utav 86 deltagare genomförde 63 enkätundersökningen. Majoriteten 68.3 % använde specifika fingerträningsmetoder. Hos pojkar och den äldre ålderskategorin hade 30 % upplevt så mycket smärta i fingrarna att det påverkat deras träning negativt. 79.4 % av deltagarna tar hjälp av tränare. Det fanns ett starkt signifikant positivt samband (r = 0.355) mellan antalpass per vecka och upplevelse av smärta i fingrarna. Det var även en starkt signifikant negativ korrelation (r =-0.450) mellan att ta hjälp av tränare och ålder. Konklusion: Majoriteten av deltagarna använder sig av specifik fingerträning trots rekommendationerna att inte använda detta. Hälften upplever någon forma av smärta i fingrarna. Majoriteten har en tränare, vilken har ansvar för träningen. Tränaren behöver bli bättre på att övervaka individernas träningsvanor och deras fysiska status. Föräldrar, individ och tränaren behöver samarbeta bättre för säkrare träningsformer.
Background: There is limited knowledge of Swedish young elite level climbers and their experienced pain in the fingers and training habits. An increased expose of an overload injuries is at risk. Epiphyseal fractures of fingers growth zones reveals that the sport is developing in an unwanted way. Despite recommendations of specific finger training should not be a part of the training it is still common. Objective: To identify experience of pain in the fingers and training habits and to analyze the relationship between pain perception and exercise habits. Materials and Methods: The examined group filled out a questionnaire retrospective of their experience of pain in the fingers and exercise habits during 2016. The participants were divided into age categories (9-13 years and 14-19 years) and sex. Results: Out of a total 86 participants 63 completed the questionnaire. The majority 68.3 % used specific finger training methods. The boys and the older age group, 30 %, experienced so much pain in the fingers that it affected their training negatively. 79.4 % of participant’s took help from a coach in their training. There was a highly significant positive correlation (r=0.355) between the number of workouts per week and the experience of pain in the fingers. There was also a highly significant negative correlation between the use of trainers and age (r=-0.450). Conclusion: The majority of participants use specific finger exercise despite recommendations not to use it. Furthermore the majority have a coach. The coach is responsible for the training and need to be better of monitoring the individual's exercise habits and their physical status (injuries, strengths, weaknesses). Parents, the climber and their coach need to work better and closer together to increase safer training methods.

Syfte Syftet med studien är att undersöka fotbollsutövande gymnasieelevers uppfattningar av skaderisk på konstgräs respektive naturgräs. Metod En kvantitativ enkätundersökning med 46 stycken (st) deltagande gymnasieelever som läser lokal (LIU) eller nationell (NIU) godkänd idrottsutbildning inom fotboll. Wilcoxon Signed Rank Test användes för beräkning av medelvärde och för att urskilja statistiska signifikanta skillnader mellan de olika grupperna, match och träning på respektive spelunderlag. Chi- Square crosstabs post-hoc test användes för att urskilja statistiska signifikanta skillnader mellan de olika skadetyperna på respektive spelunderlag. Resultat Resultaten i denna studie visade att de deltagande fotbollsutövande gymnasieeleverna uppfattade att skaderisken för akuta- överbelastningsskador var högre på konstgräs än naturgräs, både under träning och match. Skillnaden mellan de olika grupperna, akuta- och överbelastningsskador under träning och match på respektive spelunderlag, var statistiskt signifikanta då signifikans nivån var mindre än p<0,05. De skadetyperna som de deltagande fotbollsutövande gymnasieeleverna uppfattade vara mest förekommande på konstgräs var rivsår/ skrapsår. De skadetyperna som de deltagande fotbollsutövande gymnasieeleverna uppfattade vara mest förekommande på naturgräs var muskelsträckning/ muskelbristning. Skillnaden mellan de olika grupperna, muskelbristning/ muskelsträckning samt rivsår/ skrapsår på konstgräs och naturgräs, var statistiskt signifikanta då signifikans nivån var mindre än p<0,05. Slutsatser Denna studie bekräftar att de deltagande fotbollsutövande gymnasieelevernas uppfattningar stämmer överens med vad tidigare studier har visat om elitfotbollsspelares uppfattningar om skaderisk på konstgräs i jämförelse med naturgräs. Att skaderisken för akuta- och överbelastningsskador uppfattas öka vid spel på konstgräs i jämförelse med naturgräs. Kvalitativa forskningsmetoder skulle kunna bidra till djupare förståelse av själva ämnet, samt upplevelser av uppfattningar av skaderisk och skadetyper på respektive spelunderlag. För att fler slutsatser ska kunna dras bör framtida studier även inkludera fler deltagare.
Purpose The aim with this study is investigate football practicing high school students’ perceptions of risk of injury on artificial turf and natural grass. Methods A quantitative questionnaire survey including 46 participating football practicing high school students. The Wilcoxon Signed Rank Test was used to calculate the mean and to distinguish statistically significant differences between the different groups, match and training on artificial turf and natural grass. The Chi-Square crosstab post-hoc test was used to distinguish statistically significant differences between the different types of injury on the respective game grounds Results The results in this study showed that the participating football practicing high school students’ perceived that the injury risk of acute- and overload injuries was higher on artificial turf than on natural grass, both during training and match. The difference between the different groups, acute and overload injuries during training and match on articial turf and natural grass was statistically significant as the level of significancewas less than p <0.05. The injury types that the participating football practicing high school students perceived to be the most common on artificial turf was abrasion/ laceration. The injury types that the participating football practicing high school students perceived to be the most common on natural grass were musclesprain/ strain. The difference between the different groups, musclesprain/ strain as well as abrasion/ laceration on artificial turf and natural grass was statistically significant as the level of significance was less than p <0.05. Conclusions This study confirms that the participating football practicing high school students’ perceptions concur with what previous studies have shown about elite football players' perceptions of injury risk on artificial turf in comparison with natural grass. The risk of acute and overload injuries is perceived to increase when playing on artificial turf in comparison to natural grass. Qualitative research methods could contribute to deeper understanding of the subject itself, as well as experiences of perceptions of injuries and types of injury on respective turfs. In order to draw further conclusions, should future studies include more participants.

Sammanfattning Syftet med studien var att skapa en deskriptiv bild över de tre utvalda sårbarhetsfaktorer (tävlingsoro, sömnsvårigheter och fysiska skador) samt undersöka eventuella samband och skillnader mellan dessa gällande elever som läser specialidrott på Riksidrottsgymnasium (RIG). Studiens frågeställningar var: 1) Vilken fysisk skadefrekvens (överbelastning respektive traumatisk skada) har RIG-elever haft under det senaste året? 2) I vilken grad upplever RIG-elever tävlingsoro inför och under tävling/match? 3) I vilken grad upplever RIG-elever sömnsvårigheter? 4) Vilka samband eller skillnader finns mellan de tre valda sårbarhetsfaktorerna? 5) Vilka skillnader i skadefrekvens, skadetyp, sömnsvårigheter och tävlingsoro finns mellan årskurserna? Metod Elektronisk enkätundersökning användes som verktyg för mätbara data genom slutna enkätfrågor. De formulär som använts för den elektroniska enkätundersökningen var CSAI-2 (tävlingsoro), ISI (Sömnsvårigheter) samt fysisk skadefrånvaro enligt definition av Tranæus (2013). Inbjudan till att delta i studien skickades ut till samtliga RIG i Sverige, totalt 40 skolor. Av dessa tackade 18 skolor ja till deltagande, 8 tackade nej och 14 svarade inte på inbjudan. Av den totala populationen deltog 336 riksidrottsgymnasieelever från 24 olika idrotter. Svaren från enkäten presenteras dels i deskriptiv kvantitativ karaktär och dels i en analytisk del. Resultat Inom populationen hade 70 procent varit frånvarande på grund av fysiska skador under året (48 procent på grund av en överbelastnings- och 22 procent på grund av en traumatisk skada), varav 41 procent var frånvarande från träning, tävling eller match längre än en vecka.  Markanta sömnbesvär rapporterades hos 15 procent av eleverna. På CSAI-2 skalan hade självförtroende ett medelvärde på 22,3 ± 5,9 poäng, somatisk oro 18,6 ± 5,6 poäng, kognitiv oro 17,6 ± 4,8 poäng. Statistiska analysen visade signifikanta samband mellan skadefrånvaro, ISI och CSAI-2, förutom mellan somatisk oro och skadefrånvaro. Inga signifikanta skillnader i någon aspekt fanns mellan årskurserna. Slutsats Studiens slutsats är att fysiska skador har ett samband med sömnstörningar och att tävlingsoro korrelerar med både fysiska skador och sömnen negativt. Resultatet kan hjälpa lärare och tränare att få förståelse för dessa faktorer kan behöva uppmärksammas i starten av unga elitidrottares uppväxt.
Abstract The aim of this study was to get a descriptive view of the area and to investigate possible relationships/differences between the three selected vulnerability factors for students who study sports at a Riksidrottsgymnasium (RIG). The study aimed to answer the following questions: 1) To what physical injury rate (overload or traumatic injury) have RIG students had in the past year? 2) To what extent do RIG students experience anxiety before and during competition / match? 3) To what extent do RIG students experience sleep difficulties? 4) What are the relationships or differences between the three selected vulnerabilities? 5) What differences in rate of injury, type of injury, insomnia and anxiety are between grades? Method Electronic survey was used as a tool for measurable data through closed questionnaires. The form that the study used for the electronic survey was CSAI-2 (Anxiety), ISI (Injury) and physical injury severity according to the same definition as Tranæus (2013). The invitation to participate in the study was sent to all RIGs in Sweden, a total of 40 schools. Out of these 40 schools 18 schools accepted to participate in the study, 8 schools voted to not participate and 14 did not respond. Of the total population, 336 high school athletics students participated in 24 different sports. The answers from the questionnaire are presented in a descriptive quantitative character and an analytical part. Results In the population, 70 percent were absent due to physical injuries, of which 41 percent were absent from training, competition or match longer than one week. 48 percent of all students had an overload injury and 22 percent traumatic injury in the past year. 15 percent showed significant sleep disorders. Self-confidence had an average of 22.3 ± 5.9 points, somatic concern, 18.6 ± 5.6 points, cognitive concern, 17.6 ± 4.8 points. Statistical analysis showed significant results between injury absence, ISI and CSAI-2 aside from somatic concern and injuries. Regarding differences between grades, the results showed no diferences in any aspects. Conclusion The conclusion of this study is that physical injuries are associated with sleep disorders and that anxiety is correlated negatively with both physical injuries and sleep. The result can help teachers and coaches to understand these factors may need to be noted at the start of young elite athletes.

Sammanfattning Syfte: Syftet med den här studien var att undersöka den upplevda effekten av upprepad behandling med kinesiotejp under 2 veckor, sett till smärta och besvär hos idrottare med medialt tibiasyndrom (MTS). Frågeställningarna som ställdes var: vilken effekt har behandling med kinesiotejp på smärta vid MTS samt vilken effekt har behandling med kinesiotejp på besvär och symtom vid medialt MTS? Metod: Femton personer med diagnosen MTS deltog i studien (10 kvinnor och 5 män). Samtliga deltagare var aktiva inom friidrott alternativt löpning. Deltagarna skattade sin smärta i båda benen, men endast ett ben tejpades. En lottning utfördes för att fastställa vilket ben som skulle behandlas med kinesiotejp. De med smärta i enbart ett ben tejpades på det benet som var symtomgivande. Deltagarna tejpades vid 2 tillfällen, de tejpades vid det första mötet och tejpen fick sedan sitta kvar i 6 dagar. Den sjätte dagen tog deltagarna själva bort tejpen och dagen efter utfördes samma tejpning igen. Sex dagar senare togs tejpen bort och efter 2 veckor utan tejp skickades en uppföljningsenkät ut. Deltagarna skattade upplevd smärta och besvär i båda benen på en visuell analog skala (VAS) vid första mötet och en uppföljning av smärta och besvär gjordes efter 1, 2 och 4 veckor. De fick också uppge upplevd symtomförändring efter 1, 2 och 4 veckor. Resultat: Upplevd smärta och besvär mätt på VAS-skalan visade ingen signifikant förändring över tid mellan det tejpade benet och det otejpade benet. Vid första uppföljning upplevde dock 12 av 15 (80 %) en symtomförbättring i sitt tejpade ben, medan 2 av 12 (16,7 %) upplevde en förbättring i sitt otejpade ben (p<0,05). En tendens till upplevd förbättring fanns vid uppföljning vid vecka 2: 9 av 15 (60 %) upplevde en förbättring på sitt tejpade ben medan 3 av 12 (25 %) upplevde en förbättring på sitt otejpade ben (p=0,57). Slutsats: Resultatet i denna studie visade att behandling med kinesiotejp kunde minska upplevda symtom hos idrottare med MTS den första veckan efter applicering. En tendens till minskning av upplevda symtom kunde även ses vid uppföljning efter 2 veckor med behandling av kinesiotejp. Ingen ytterligare effekt kunde ses efter borttagning av tejpen. Denna omedelbara effekt visar att kinesiotejp kan vara en möjlig behandlingsmetod för idrottare med MTS. Nyckelord: medialt tibiasyndrom, MTS, kinesiotejp, idrottare, överbelastningsskada
Abstract Aim: The purpose of this study was to examine the perceived effect of repeated treatment with kinesiotape during 2 weeks, in terms of pain and symptoms in athletes with medial tibial stress syndrome (MTSS). The research questions were: what effect does treatment with kinesiotape has in pain of MTSS and what effect does treatment with kinesiotape has in pains and symptoms of MTSS? Method: Fifteen people diagnosed with MTSS participated in the study (10 women and 5 men). All participants were track- and-field athletes or runners. The participants estimated their pain in both legs, but only one leg was taped. A lottery was conducted to determine which leg was to be treated with kinesiotape. Those with pain in only one leg were taped to the leg that was symptomatic. Participants were taped on 2 occasions, they were taped in the first meeting and the tape was then left for 6 days. On the sixth day the participants took the tape off and the following day they were taped again. Six days later, the tape was removed and after 2 weeks without tape a follow-up survey was sent. Participants estimated perceived pain and symptoms in both legs on a visual analogue scale (VAS) at the first meeting and follow-ups of pain and symptoms were made after 1, 2 and 4 weeks. They also estimated perceived change in symptoms after 1, 2 and 4 weeks. Results: Perceived pain and symptoms as measured on VAS revealed no significant change over time between the taped leg and the non-taped leg. At the first follow-up however, 12 of 15 (80%) experienced an improvement in symptoms in the taped leg, while 2 of 12 (16.7%) experienced improvement in their non-taped legs (p<0.05). A tendency to perceived improvement was found at follow-up in week 2: 9 of 15 (60%) experienced an improvement in their taped legs while, 3 of 12 (25%) experienced an improvement in their non-taped leg (p=0.57). Conclusions: The result of this study showed that treatment with kinesiotape decreased perceived symptoms in athletes with MTSS in the first week after application. A trend for reduction of perceived symptoms could also be seen at follow-up after 2 weeks of treatment with kinesiotape. No further effect was seen after removal of the tape. This immediate effect showed that kinesiotape may be a possible treatment for athletes with MTSS. Key words: medial tibial syndrome, MTSS, athletes, overuse injury.