Academic literature on the topic 'Komediserier i tv'

”Han talte de om som en hjälte” undersöker användningen av parodi och satir i de svenska komediserierna S*M*A*S*H (1990) och Pistvakt (1998–2000) samt långfilmen Pistvakt – En albinovästern från de vita vidderna (2005). Genom att analysera hur serierna skildrar performativ maskulinitet utifrån Judith Butlers definitioner i Gender Trouble (1990) dras slutsatser om huruvida den destabiliserar den normerade heterosexuella maskuliniteten. S*M*A*S*H skildrar två normerade idealtyper för maskulinitet, finansmannen som karaktärerna misslyckas att uppnå, och elitidrottaren som man väljer bort. Pistvakt skildrar flera olika normerande maskuliniteter, men destabiliserar samtidigt normerad maskulinitet främst genom att synliggöra det performativa i maskulinitetsskapandet genom att göra karaktären Sven-E till en parodiskt ouppnåelig superhjälteidealbild av maskulinitet.

Humor is as interesting as it is hard to define. It has travelled a long way since Hippokratestheory about body fluids and how someone, if lacking one of these, were called a humorist andwere laughed at.In this thesis we developed a new method for categorizing types of humor in Swedish comedyseries on TV. We chose six different shows (Grotesco, KvarteretSkatan, Morgonsoffan, Fredaghelaveckan, Parlamentet and Hjälp!) from the two most popular TV-channels in Sweden(SVT1 & TV4).We based or method on previous researchers’ work and came to find some categories that wererepresented in most of the previous work. Our own method came to contain seven categorieswhich we believe is enough to obtain all kinds of humor in Swedish comedy series on TV.In our study we saw that most of the humor fell under the category that we called unnormalityhumor,a category which contained incongruity which many researchers believe is afundamental part of humor.Our opinion is that the unnormality-category became too wide in our study and that we perhapsshould have divided it into two or possibly three categories to see a more distinctive result.Nonetheless, our result offers an interesting starting point for future comparative studiesfocusing on similar subjects.

Denna uppsats behandlar varför, hur och på vilket sätt fem personer - två kvinnor och tre män födda på 1980-talet - har sett på komediserien Friends; Vänner i svensk översättning. Materialet till uppsatsen utgörs av en transkriberad fokusgruppsintervju med de fem respondenterna, av vilken jag har gjort en tematisk analys. I uppsatsen söker jag även svar på vad serien har betytt för respondenterna, hur själva tittandet på serien har gått till samt huruvida detta kan ses som en medieritual såsom en sådan definieras av Nick Couldry i boken Media rituals – A critical approach (2003).

Uppsatsen tar avstamp i begreppet mediatization; medialisering i min svenska översättning, som av Johan Fornäs definieras som den process där media fyller mer och mer av vardagslivet, kulturen

(1995: 1). En följd av medialiseringen är att kulturella texter blir allt viktigare för människors identitetskonstruktion, hur vi relaterar till varandra och vår kunskap om världen omkring oss (ibid. 216). I kraft av att ha varit en ikon av sin tid (Sandell, Jillian: 1998) kan Vänner ses som en sådan betydelsebärande kulturell text och en del av medialiseringen.

Den teoretiska ramen består förutom i Fornäs och Couldry också i cultural studies, och då främst Ien Angs studie Watching Dallas (1985). Även Donald Hortons och R. Richard Wohls teorier om så kallade parasociala relationer mellan tv-tittare och tv-karaktärer (1956) visade sig vara relevanta i sammanhanget.

Resultaten av intervjun med respondenterna visade på en rad anledningar till att de tittat på Vänner samt hur de sett på serien. Sammanfattningsvis kan sägas att de fann njutning i hur serien erbjöd möjlighet till avkoppling samt på en och samma gång identifikation, parasociala relationer och en verklighetsflykt. Respondenterna uppfattade också serien som en idealiserad värld där större frågor som politik och religion var frånvarande i hög grad. Jag drog också slutsatsen att deras tittande på serien kan ses som olika typer av medieritualer, då serien fyllde funktionerna av en gemensam referenspunkt, en nostalgitripp, ett medieevenemang och en möjlighet att göra en så kallad pilgrimsfärd till en medierelaterad plats.