Dissertations / Theses on the topic 'Barn for illa'

Förskola och skola kan upptäcka om ett barn far illa och anmäler till socialtjänsten som utreder fallet. Studiens syfte var att med kvalitativ metod i form av intervjuer undersöka hur samarbetet mellan dessa instanser upplevs, samt vilka möjligheter och hinder som upplevs för att hjälpa barnet. Tio personer från de olika instanserna intervjuades. Studien visade att (1) möjligheter finns att hjälpa familjerna, (2) det är svårt då föräldrar inte samarbetar samt då samarbetet mellan förskola, skola och socialtjänst begränsas genom socialtjänstens tystnadsplikt och (3) samarbetet mellan instanserna är bra men kan förbättras med mer insikt i varandras arbete. Det framkom att ett behov av bättre samarbete behöver utvecklas. Åtgärder på ett tidigare stadium skulle vara resursbesparande.

Barn som far illa är ett stort problem och polisen missar ofta att uppmärksamma dem och rapportera till sociala myndigheterna om deras livssituation. Med detta arbete vill vi lyfta fram kunskap som kan vara till hjälp för polisens arbete. Med hjälp av intervjuer från sakkunniga och en mängd litteratur har vi kommit fram till en rad punkter en polisman bör tänka på när det gäller att prata med ett barn. Vi har också sammanställt inre och yttre kännetecken för hur man kan se på ett barn att han/hon far illa. Barnet använder sig av olika försvarsreaktioner för att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Dessa reaktioner kan resultera i att barnet får svårigheter i sitt sociala samspel längre fram i livet. Många av de barn som bevittnar våld i hemmet dras till våldsamma filmer eller spel för att på så sätt härda sig. Det är också vanligt att barn som vuxit upp med våld i vardagen blir våldsamma själva. De lär sig att vara skrämmande och minskar på så vis sin egen rädsla. När man som polis träffar barn som upplevt något traumatiskt är det viktigt att inte pressa barnet. Ge barnet tid och tillåt barnet att vara ledsen eller arg. Bekräfta barnets verklighet. Försök inte förminska det som hänt utan var ärlig mot honom/henne och tala om att det är helt ok att vara ledsen. Vi vill att barn som växer upp i en familj där våld och hot är en del av vardagen ska betraktas som brottoffer. Det skulle innebära att barnets skydd och rättigheter ökar.

Polisen är en instans som ofta kommer i kontakt med barn i ett akut skede där missförhållanden som annars ofta inte syns, framstår tydligt. Barn som far illa är en fråga som allmänt väcker starka känslor och det är en fråga som är viktig att uppmärksamma. Den här rapporten ger svar på vad socialtjänsten i Umeå och Luleå tycker polisen håller för kvalité på anmälningarna enligt SoL 14:1, vad som händer med en dåligt skriven anmälan samt hur anmälningsbenägenheten ser ut hos polisen.I den här rapporten har vi intervjuat Anders Wallenberg på socialtjänsten i Umeå, Carina Lindblom på socialtjänsten i Luleå och sex anonyma poliser, tre från vardera orter. Den här rapporten har kommit fram till att det skiljer mycket på socialtjänstens uppfattning i Umeå och Luleå om hur polisen sköter sin anmälningsskyldighet. Anders Wallenberg på socialtjänsten i Umeå är mycket nöjd med polisens anmälningar i det stora hela och en bidragande orsak till det enligt honom kan vara att de arbetar på samma arbetsplats. Carina Lindblom på socialtjänsten i Luleå är av en helt annan uppfattning när det gäller kvalitén på polisens anmälningar då det gäller barn i riskzon. Carina berättar att anmälningarna är mycket korta och har ett väldigt tunt innehåll. Poliserna som vi pratat med från de två berörda orterna hade också skilda uppfattningar. Vi anser att systemet som Umeå använder sig av där polisen och socialjouren delar arbetsplats är mycket effektivt om man vill höja kvalitén på samverkan och kvalitén på anmälningarna. Vi anser att polisen och socialtjänsten i Luleå borde strukturera upp ett bättre samarbete, som det har gjorts i Umeå och lösningen på problemet kan vara så enkelt som att flytta in i samma lokaler, börja prata med varandra och därigenom få bättre förståelse för varandras verksamheter.

SAMMANFATTNING

Växjö universitet

Institutionen för pedagogik

Pedagogik med inriktning mot ungdoms-

och missbrukarvård, C- uppsats 10p

Titel: Barn som far illa ur ett lärarperspektiv.

Engelsk titel: Children who suffer of negligence -from teachers point of view.

Författare: Camilla Israelsson och Anne Olofsson.

Handledare: Ylva Benderix.

Datum: Mars 2007.

Antal sidor: 30

Nyckelord: Barn som far illa, lärarrollen, pedagogik, psykologi, anknytning.

SAMMANFATTNING:

Studiens syfte är att belysa lärares erfarenheter av barn som far illa, hur lärare uppmärksammar barnet och vilka insatser som görs i skolan när ett barn far illa. Vi har använt hermeneutisk vetenskapstradition, kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjufrågor. Bowlby och von Wright har använts som teoretiska utgångspunkter. Deltagare i studien var sju låg- och mellanstadielärare, med olika lång yrkeserfarenhet inom skolan. Resultaten visar vidden av barn som far illa ur ett lärarperspektiv, samt att omsorgssvikt och föräldrarnas brister oftast var den största orsaken. Insatserna som utfördes varierade från fall till fall, med olika utfall, anmälan eller inte. Lärarna efterlyser mer utbildning kring området i lärarutbildning och fortbildning. Avsaknaden av utbildning om barn som far illa för lärare, gör att vi anser att framtida forskning är högst relevant för att minimera risken att dessa barn inte uppmärksammas av skolans personal.

Det här examensarbetet handlar om barn som far illa, hur man kan upptäcka det och vilka skyldigheter lärare har i dessa fall. För att avgränsa detta stora område har jag valt att koncentrera innehållet till följande kategorier: barnmisshandel, sexuella övergrepp, barn till missbrukare, vanvård och anmälningsplikt. Mitt syfte har varit att visa hur man som lärare kan se och upptäcka om ett barn far illa och vad man kan göra för att hjälpa barnet till en tryggare tillvaro. Arbetet bygger på en litteraturstudie som behandlar var och en av de ovan nämnda kategorierna. För att ge en mer levande bild av verkligheten består arbetet även av en intervjuundersökning. Det visar sig i arbetet att teori och empiri överensstämmer mycket bra. Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att det kan vara svårt att upptäcka barn som far illa, men att man alltid ska vara uppmärksam och varsamt hantera den information man får ta del av.

Syftet med studien har varit att se till förskolepersonalens anmälningsbenägenhet gällande barn som de misstänker far illa. Tanken med undersökningen var att få en ökad kunskap och förståelse för skälen till att man inte anmäler trots att man lyder under anmälningsskyldigheten. Frågeställningarna inför undersökningen var: Hur hög är anmälningsbenägenheten hos förskolepersonal när det gäller barn som far illa? Av vilka skäl anmäler personalen inte vid misstanke att ett barn far illa? Är det skillnader i anmälningsfrekvensen om personalen inte anser att barnets situation är av allvarligare grad? För att besvara mitt syfte och mina frågeställningar valde jag ut ett antal kommuner spridda i landet, Malmö, Ekerö och Avesta. I dessa kommuner valdes nio förskolor ut, tre i respektive kommun. Därefter sändes ett antal enkäter (vinjetter) ut till förskolorna. Totalt blev det 104 enkäter som sändes ut. Av dessa var det 17 enkäter som återsändes besvarade. Resultatet visar att anmälningsbenägenheten hos förskolepersonalen var relativt hög. Resultaten tydde på att det var större anmälningsbenägenhet när det handlade om sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Även då man tycktes ha starka misstankar att ett barn for illa så var det vissa som valde att inte anmäla direkt till socialtjänsten. Det fanns en mängd skäl till att man inte anmälde omedelbart, men ett av de starkare skälen var att de först ville tala med föräldrarna. Andra skäl som angavs var att diskutera med förskole- chefen eller psykologen, eller att de i första hand ville rådgöra med socialtjänsten anonymt.

Abstract

In 1998 the Swedish legislation was sharpened, and active educationalists were legally bound to report any suspicion of child maltreatment. Nevertheless, there are a number of unrecorded cases of maltreated children, and research reveals that less than half of these children are reported to social services (Olsson, 2001). The purpose of the present study was to illustrate the problems with the mandatory reports in schools, as well as to study how educationalists proceed when they suspect that a child is maltreated. The method consisted of semi-structured interviews with five educationalists. The results revealed complex problems regarding educationalists mandatory reports. The procedures and routines varied and seem to be dependent on the educationalists, schools, and situations. The results also exposed the lack of official support in form of policy procedure manuals. Conclusion was that educationalists defined maltreated children in different ways, and in addition educationalists were not aware of the full significance of the mandatory reporting, even though they were aware of that they had a duty to report.

Syftet var med denna studie att undersöka skolkuratorernas anmälningsbenägenhet till socialtjänsten, när misstanke finns att barn far illa. Som utgångspunkt användes Socialstyrelsens handbok om anmälningsskyldighet, samt studier avseende kuratorers anmälningsbenägenhet inom skolverksamheter i Australien och USA. Därefter gjordes intervjuer med fem yrkesverksamma skolkuratorer från fem olika skolor. Intervjuerna belyste deras resonemang kring anmälningsbenägenheten, och vilka faktorer som påverkade dem i sina bedömningar vid en anmälan. I stort sätt gör alla skolkuratorer anmälningar. Det finns en klar medvetenhet om anmälningsskyldigheten, och kunskaper om att genomföra en anmälan. De har även bra kunskaper om det övergripande begreppet ”barn som far illa”. Den individuella psykologiska faktorn har stor betydelse för tre av dem, när det handlar om att de avstår från att göra en anmälan. Samtliga anser dock att vid misstanke om att barn far illa ska detta anmälas. Enligt Brottsförebyggande rådet kan det fortfarande finnas ett stort mörkertal, när det gäller anmälningar om att barn far illa och det är viktigt att anmälningsskyldigheten efterlevs genom att det är en bra förebyggande metod.

The purpose of this study was to investigate how directors of preschool apply the mandatory reporting and what information they say is important in the decision to report child maltreat-ment. The study was built on five semi-structure interviews with five directors of preschool working in Greater Stockholm. The perspective of this paper is sociology of law theory. This means to study how out of law information makes sense when director of preschool applies the mandatory reporting. The result was analysed with three different analytic tools: action plan, consulting social services and the considerations of the directors of preschool them-selves. The result showed that the information from the preschool teachers is very important the decision to report child maltreatment. None of the directors referred to an action plan that was written down. Clear signs of maltreatment, as physical and psychological signs, were information that directly was reported. When anxiety was explained to lack clear physical and psychological signs the directors were left alone with their own subjective feelings. The pos-sibility to consult with social services was told to be a very important support.

Under utbildningen till hälsopedagoger har vi utvecklat ett intresse för hur samhällsorgan påverkar barn och ungdomars hälsa. Eftersom det finns en allmän skyldighet för myndigheter att samverka kring barn som far illa (SFS 1985:1100; SFS 1984:387; SFS 2001:453), väcktes en nyfikenhet att söka svar på hur samverkan kan se ut. Syftet med denna studie är att beskriva hur några personer inom skola, polis och socialtjänst tänker och arbetar i samverkan kring barn som far illa. Halvstrukturerade intervjuer användes som metod och det empiriska materialet bearbetades till olika teman. Resultatet visar att det finns former av samverkan mellan dessa tre instanser men att det saknas ett kontinuerligt samverkansarbete som involverar alla tre samtidigt. Vidare framkom en gemensam önskan om att utöka och utveckla den samverkan som finns i dagsläget. Några faktorer som anses påverka samverkansarbeten kring barn som far illa är kommunikation och arbetsrutiner.

2015-06-18