Academic literature on the topic '1960-1988'

En esta nota se refieren tres etapas en la dinámica industrial de la ZMCM entre 1940 y 1988: La primera, de expansión industrial acelerada, de 1940 a 1960. El lapso entre 1960 y 1980 se caracteriza por la consolidación y diversificación industrial. Finalmente, la década de los ochenta se distingue por la crisis y el declive industrial.

Kuroda (1960) noted that his new species, Vertigo shimochii Kuroda & Amano, 1960, was distinct from other members of the genus in Japan by possessing a “relatively large and long shell with deep suture and much inflated whorls” (p. 77). While shell shape was noted to be similar to a Gastrocopta, they assigned the species to Vertigo based on its “shell color and lamella characteristics” (p. 77). Vertigo shimochii has since been considered endemic to the southern parts of Japan (The Environment Agency 1988; Minato 1988; Azuma 1995; Biodiversity Center of Japan 2002), and of near threatened status in the Kagoshima Prefecture Red Data Book (Kagoshima Prefectural Government 2003).

Darbo tikslas - išskirti pagrindinius dailės cenzorių veiklos metodus t.y. didžiausias dailininkų "nuodėmes" sistemai. Apžvelgti asmenybes, tiesiogiai cenzūravusias dailės kūrinius, trumpai aptarti kodėl nebuvo didesnio pasipriešinimo ideologiniam spaudimui ir koks santykis su cenzoriais buvo Baltijos valstybėse (pavyzdžiu paimta Estija). Taip pat išskirti pagrindiniai cenzorių "apžaidimo" metodai. Darbas suskirstytas į 6 skyrius: 1. Įžanga 2. Cenzoriai ir jų veiklos metodai 3. "Nuodėmių" tipologija 4. Cenzorių apžaidimo metodai 5. Išeivijos dailininkai ir jų ryšiai su sovietų Lietuva. 6. Išvados. Dėstymo pradžioje pateikiama bendra situacija 7' dešimtmečio pradžioje, prisimenamas Kisarauskų atvejis (dėl to ir darbo pradžios data yra simbolinė, žyminti 1960m. pradėtą puolimą prieš V.Kisarauską). Toliau aprašomi asmenys, cenzūravę dailės kūrinius. Į šią kategoriją patenka ir už dailės parodų politiką atsakingi asmenys pvz:. Pranas Gudynas ir aukštuose postuose buvę funkcionieriai pvz:. Genrikas Zimanas. Toliau aiškinamasi, kokias pagrindines "nuodėmes" darydavo dailininkai. Išskirti 6 pagrindiniai nusižengimai : 1. Abstrakcionizmas / Formalizmas 2. Religiniai motyvai 3. Neveiksnumas (nepageidaujamas pasyvumas) 4. Žanrų hierarchijos nepaisymas 5.Nesaikingas deformavimas 6. "Neteisingas" partijos narių vaizdavimas. Besiaiškinant pagrindinius "nukrypimus" analizuojama ir socrealizmo sąvoka, padaromas trumpas ekskursas į Estijos dailininkų situaciją sovietmečiu, aiškinamasi, ar... [toliau žr. visą tekstą]
The goal of my thesis - to emphasise the main methods of art censorship, for instance the biggest "sins" of the greatest artist for the system. Furthermore ,to overlook personalities directly responsable for art cenzorship and to discuss why there were no bigger resistance for ideological pressure and what kind of relation was there with the censors in the Baltic states ( e. c. Estonia). Here i also distinguish the main overcoming methods used by censors. The thesis is divided into six chapters: 1. Introduction. 2. Censors and their action methods. 3. Typology of "sins"/ Features of censorship. 4. Censors' overcoming methods. 5. Emigration and its connections with abroad 6 .Conclusion. Main body of the thesis starts with overlooking the general situation in the early 70's and the case of Kisarauskai ( 1960 date is symbolic due to the beginning of confrontation between Kisarauskas and the government ). Then the censors are described. People responsible for the exhibitions' policy , for instance, Pranas Gudynas and those in high government positions , like Genrikas Zimanas, are also included in this category. Later the main "sins" of the artists' are being overlooked. Six major "faults" are emphasised : 1. Abstractionism / Formalism 2. Religious motifs. 3. Social parasitism 4. Disregarding hierarchy of genres. 5. Imoderate deformation. 6. "Wrong" depiction of party members. While inrpreting the main "deviations" the concept of socialrealism is being discussed, a short... [to full text]

The theory of public finance can help to guide policy makers on the appropriate price and tax policies. In Chapter 1 we show how this theory can structure an analysis of the reform of taxes and prices. The appropriate pricing policies depend sensitively on the policy instruments available to the government and on the nature of relationships between economic agents. A central topic of this thesis is the examination of how standard pricing policy analysis and prescriptions need to be adapted for developing countries where agriculture plays a dominant role and where government control over transactions is far from complete. Since the nature of transactions plays a crucial role, in Chapter 2 we give a brief discussion of the diversity of agricultural organization and practices in Pakistan, and highlight some of the important topics in the economics of agriculture in developing countries. We stress the importance of decision making in the presence of uncertainty and the existence of market imperfections in understanding agriculture in LDCs. A characteristic of agriculture in developing countries is that households are both consumers and producers of foodgrains and that the pattern of marketed surplus varies across households. In Chapter 3 we show how cross-section data can be used to explain this variation in the marketed surplus for wheat. The need to allow for sample selection, influential observations and heteroskedasticity in analyses which use similar models and data is highlighted. The behaviour of marketed surplus is a crucial input into price and tax analysis. In Chapter 4 we use a 'double hurdle' model to explain the variation in fertilizer levels applied to wheat in Pakistan. We show that attitudes to uncertainty and how these vary with wealth, along with varying productivity levels and credit constraints, can help to explain this variation. The prevalence of distortions in developing countries is well documented. In Chapter 1 we show how the use of shadow prices in reform analysis can incorporate these distortions. Moreover, shadow prices have a number of further useful applications. Using input-output tables and data on revenue collections and price distortions we show, in Chapter 5, how one can calculate a set of shadow prices (accounting ratios) for Pakistan. These are then used to analyse how social profitability varies across industries and to comment on trade and industrialization policies. In Chapter 6 we present a model which is intended to allow normative analysis of the policy instruments which were available to the government in Pakistan in the mid 1970s for raising revenue. Together with the theory presented in Chapter 1 this is then used to identify welfare-improving reforms of pricing policy and also to focus on the issues that need to be addressed when formulating pricing policy. We argue that there were large efficiency gains to be had from higher prices for major agricultural commodities. We also argue that in the absence of more direct income-transfer mechanisms subsidised rations and low procurement prices for foodgrains may be desirable when one is concerned with income distribution. Chapter 7 provides a summary and some conclusions. Although our analysis uses data for the mid 1970s our results also carry lessons for policies beyond this period and we use them to comment on policies followed in the 1980s and to set out recommendations for future policies.

This thesis aims to contribute to the debate surrounding the underlying medical, social, economic and political determinants of health status improvement. The Hashemite Kingdom of Jordan was chosen as the case study because of its exceptional performance as evidenced from various international comparative data studies. An added dimension which contributes to the benefit of studying a country like Jordan, is its status as an Arab society and a middle-income country. The processes affecting health in countries that fall in these categories have not been sufficiently assessed. The primary measure of health status used is the infant mortality rate, which had fallen to 35/1000 by 1987. A review of the theoretical literature and of previous case studies on the inter-sectoral determinants of health is presented. Economic performance, national and international politics, urbanization, housing, water and sanitation, nutrition, education, fertility and the availability of health services are examined to ascertain their relative impact on the overall health status of the Jordanian population. Particular emphasis is accorded to the way in which these factors affect Jordanian women and their roles in society and the economy. Separate sections of the study are allocated to each of the above-mentioned variables. In a separate section of the thesis, the same variables are examined for the Palestinian refugee population. The refugees comprise a significant proportion of the population and their needs are met almost entirely by UNRWA. The multi-sectoral elements which have led to the success of the Jordanian experience in health development are examined closely in the concluding chapter. These include regional and international favourable conditions, strong government commitment and a high level of awareness among the population. Policy recommendations for future health sector planning in Jordan and other Arab and middle income countries are outlined.

This thesis examines the regulation of the Nigerian life insurance industry during the 1960-1988 period. The role and nature of regulatory policy, the extent of industry compliance with regulatory rules, and the degree to which policy formulation is subject to industry influence are examined. The changes in life industry structure, behaviour and performance are also examined in relation to the regulatory developments over the period. In this context, the effects of protectionist and other regulatory policies implemented in the industry are examined within the political economical framework of Nigeria. Three types of analytical methods are employed in the study; the historical method, the descriptive survey method and the empirical method. Chapter one contains an introduction to the thesis and in chapters two and three, the literature on the theory of regulation, the characteristics of developing country insurance markets and the arguments in favour of and against the implementation of protectionist policy in these markets are reviewed. Chapter four places the study in context by briefly examining the political economy of Nigeria. This discussion forms the basis for the analysis of regulation and regulatory developments in chapter five. Chapter six contains the descriptive and empirical analyses of the impact of policy on market structure, behaviour and perrormance. In the last chapter conclusions are made and policy recommendations presented. Although the stated objectives of regulation are a concern with the consumer and national economic interest, the results of the analyses lead to the conclusions that, among other things, (1) the development, implementation and supervision of policy has been impeded by an underresourced and understaffed regulatory agency (2) the implementation of protectionist policies in the Nigerian life market has not been successful in terms of the stated policy objectives (3) the consumer interest is in fact not being adequately protected and (4) the lack of cooperation between life offices has contributed to the industry's inability to influence regulatory policy in it's favour. It is recommended, among other things, that (1) the Government should withdraw from intensive participation in the life market and should channel it's resources towards maintaining an effective regulatory mechanism and (2) the implementation of protectionist policies in the market should be made with respect to the prevailing socio-economic and political conditions for maximum effectiveness.

The purposes of this study were (a) to determine the significant events leading to the relocation of Bishop College, (b) to describe the programs offered at the college, (c) to identify a president and describe his impact on policy and programs in the college, (d) to describe the student population that attended the college during the period studied, and (e) to identify the causes and subsequent events which led to the closing of the college.

L'augmentation rapide de la dette exterieure du nigeria qui s'est produite vers la fin des annees 70, etait due essentiellement au fait que ce pays a entame son ouverture massive au financement externe prive au moment ou l'economie mondiale subissait une profonde mutation. C'est-a-dire, le passage d'une periode caracterisee par une surliquidite a celle caracterisee par une sous-liquidite. Cependant, l'ampleur de la crise de l'endettement qui a suivi cette ouverture est le reflet de la faiblesse structurelle de l'economie nigeriane. Ceci evidemment, traduit l'echec du modele de developpement herite de l'epoque coloniale et intensifie depuis l'independance (1960). Le modele de developpement (que nous qualifions de "modele dualiste pur") est caracterise par la mise a l'ecart systematique de la paysannerie d'une part, et l'extreme concentration des depenses publiques sur un nombre restreint de centres urbains d'autre part. Ces doubles orientations de developpement du nigeria, se traduisent par le declin agricole et le blocage du processus d'industrialisation du pays et par consequent entrainent des crises de balances des paiements et des crises budgetaires perpetuelles. D'ou la difficulte croissante du nigeria a faire face a ses engagements exterieurs et a financer son developpement futur
The rapid growth of nigeria's external debt which commenced towards the end of 1970's was due mainly to the country's massive opening up to private external finance at a time when the world economy was passing from a period characterised by excess liquidity to one characterised by liquidity squeeze. Howewer, the magnitude of the external debt crisis which closely followed this opening up, is a reflection of the serious structural deficiencies in the nigerian economy ; deficiencies which in turn are a manifestation of the failure of the development model inherited from the colonial era and intensified since independance (1960). The development model (which we call "pure dualistic model") is characterised by the marginalisation of the peasantry on the one hand, and an extreme concentration of public expenditure on selected urban centres on the other hand. These double orientations of nigeria's development continously lead to agricultural declin, frustrate the country's industrialisation process and consequently lead to perpetual balance of payment and budget crises. The combination of these factors explains nigeria's growing difficulty to honour its external debt obligations and to finance its future development

Those who enter into graduate study bring with them a diverse array of needs and interests. Graduate programmes are called upon to meet these needs and in endeavoring to do so,institutions providing training must look at the increasing diversity of the field. One way to do this is to determine what graduates of professional training do as practicing adult educators. This study was designed to answer some of the questions regarding the impact of a degree for men and women in adult education on their career paths, job mobility, income levels, and so on. In this study, current patterns in career development of adult educators and trends in the field of adult education were profiled by surveying 1960 through 1988 graduates of the Adult Education Programme at the University of British Columbia. The study examined occupational placement of graduates and the factors determining their mobility. As well, the relationship between training and work activities was explored. Further, graduates described their learning needs which were examined in terms of their work activities. The nature and degree of their participation in continuing professional education were examined. In addition, the reasons for initial enrollment in the programme were investigated. One of the major facets of the study was to discover the differences, if any, between men and women in many areas of career development. The following general research questions were pursued: 1) What reasons do graduates give for their participation in the adult education programme? 2) Do men and women share a similar education and occupation profile? 3) In what way has self-assessed occupational prestige changed over time? 4) Do graduates of the five Adult Education Programmes (Diploma, M.Ed., M.Sc., M.A., and Ed.D.) perform different occupational functions in their present work? 5) What factors influence occupational mobility? and 6) Are there relationships between present occupational activities, self-perceived quality of training in specified occupational activities and self-reported need to continue learning in these activities? Respondents (approximately half of all graduates) were typically female (59.2%), age 39 on graduation. She had worked four and a half years in adult education prior to entry in the programme and was motivated to participate in the programme to increase her chances of professional advancement. She took less than three years to complete her degree and has held three jobs since graduation. She works full-time in a position where administration or management is the primary function and considers her opportunities for occupational mobility as average or high. She earns $46,000 per year (1988). In general, respondents cited reasons related to professional advancement as their motivation for participation in the programme. Women and men tended to be similar in their educational and occupational profile, which was unanticipated in examining previous research. However, a significant discrepancy was found in the annual income earned by women and men working in adult education positions. This discrepancy was not evident between men and women working outside of the field. Generally, self-assessed occupational prestige increased over time, though the biggest jump was seen in the period since graduation. Graduates of the five departmental programmes weighed similarly, though not identically, the amount of time spent in fourteen specified occupational activities. Very few occupational, educational, or demographic factors seemed to influence occupational mobility, except age at graduation. There seemed to be a weak relationship between occupational functions performed by graduates at the time of the survey, their assessment of the programme in preparing them to perform these functions, and the self-reported need to continue their education in these specified functions.
Education, Faculty of
Educational Studies (EDST), Department of
Graduate

AbstractThis chapter outlines an International Symposium held at Frankfurt on 1–5 September 2019. It marked the centennial of quantitative experiments with molecular beams, pioneered by Otto Stern. The European Physical Society declared Stern’s original laboratory a Historic Site, the fifth in Germany. As a graduate student in 1955, I learned about Otto Stern (1888–1969) and the impact of his molecular beams on quantum physics. I was intrigued and undertook crossed-beam experiments at Berkeley. In 1960 Otto came to a seminar that I gave. Later I met him, and heard some of his stories. The rest of the chapter describes his Nobel Prize and other Fests. In 1958 his long-term colleague, Immanuel Estermann, organized a celebration and Festschrift for Otto’s 70th birthday. In 1988, as a guest editor, I organized a Festschift for the centennial of Otto’s birth. That year, the German Physical Society established the Stern-Gerlach Prize as its highest award for experimental physics. Bretislav Friedrich and I wrote three papers about Stern. Since 2000, Horst Schmidt-Böcking at Frankfurt and colleagues have produced historical articles, along with a book about Otto, edited and bound all of his research papers into books, and diligently pursued letters to and from Otto, collecting them into large volumes.

Abstract Relatively little attention was paid to gastropod higher classification for much of the 1900s, in marked contrast to the considerable literature that flowered last century. During that time there were several studies based on single organ systems, those of Troschel [(and Thiele) (1856-1893) on radulae and Bouvier (1887) on nervous systems, being particularly influential examples. Such speculation virtually ended following the publication of Thiele’s (1929-1931) Handbuch. His scheme of gastropod classification was adopted, essentially unchanged, by the synoptic works of Wenz (1938-1944), the Treatise (Knight, et al., 1960; Moore, 1960) and Boss (1982). Few alternative schemes were proposed prior to the mid 1980’s, the most notable being that of Golikov and Starobogatov (1975). However, in the last 15 years there has been a surge of new interest in gastropod phylogeny (e.g. Graham, 1985; Haszprunar 1988; Ponder, 1988; Bieler, 1992), largely as a result of the stimulus provided by L. v. Salvini-Plawen and G. Haszprunar (e.g. Salvini-Plawen, 1980; Salvini-Plawen and Haszprunar, 1987; Haszprunar, 1985a, b, 1988).

Abstract Claims that campaigns aren’t doing what they ought are often mistaken for dissatisfaction with the person elected. If voters ultimately do vote in what they and political scientists perceive as their best interest, what difference does the process that got them to that point make? When the structural theories of political scientists are borne out year after year in the vote-with peace and prosperity, for example, producing a majority for the incumbent-why worry about the process? An alternative position holds that how we elect is as important as who we elect. The process of election, goes this line of reasoning, either provides or denies citizens the opportunity to ratify their own futures by participating in a discussion of the challenges facing the country and the ways and means of addressing them. Out of open discussion of the ends and means of national policy, a campaign can forge a consensus. In the clash of alternatives will emerge a stronger final plan and a better president. And one to whom even those who voted for the loser can pledge allegiance.

Abstract Many species of the Ploceus weaverbirds of Africa and Asia exhibit a dramatic degree of intraspecific egg-color variability (Mackworth-Praed and Grant 1955; Moreau 1960; Freeman 1988; W. Jackson, pers. obs.). Within a species, eggs can range from white to blue to brown and can be immaculate or have various types of speckling. Freeman (1988) reported variable eggs in 16 of the 34 Ploceus species whose eggs he examined in collections. These species differ from most species of birds, in which one egg looks very much like any other egg of that species and which typically show variability only in the speckling pattern. Even those birds that have been noted for their variable eggs, such as the common murre (Uria aalge), arguably do not compare with the weaverbirds in this regard.

Abstract The Family Giraffidae comprises medium to largesized ruminant artiodactyls of the Infraorder Pecora. Like other pecorans, giraffids possess paired cornual protuberances on the cranium which are diagnostic at the family level. In giraffids such structures have been called ossicones (e.g. Arambourg 1960), horns (e.g. Singer and Bone 1960), and vellericorns (Lankester 1902). The term horn is inappropriate and ossicone is the most widely accepted term. Giraffid paired ossicones are epiphyseal structures (Solounias 1988) and differ from bovid horns by lacking a keratinous sheath, from tragulid horns by being unbranched, and from cervid antlers by being permanently retained on the cranium. In the extant representatives — the giraffe, Giraffa camelopardalis (Linnaeus, 1758), and okapi, Okapia johnstoni (Sclater, 1901)—the paired ossicones are covered with skin throughout life and, at least in Giraffa, are present as cartilaginous precursors in the fetus (Spinage 1968). One or more median ossicones, which constitute secondary bone growth over a frontonasal boss (Solounias and Tang in press), occur in extant representatives of Giraffa.

Abstract Professional occupations are in the midst of an unprecedented demographic transition. The ratio of men to women in professional schools was 23.4 in 1960 but 0.9 in 1988 (Goldin, 1992). This influx of women is not limited to traditionally female occupations. In 1979, women constituted only 10% of doctors, 13% lawyers, and 33% of accountants. Twelve years later in 1991, the comparable figures were: 20% for doctors, 18% for lawyers, and 52% for accountants. These numbers are likely to understate the ultimate change in gender composition. For example, roughly 40% of students in law schools today are female (Rosen, 1992, p. 222).

Abstract Most of those who study the impact of public opinion on public policy believe that the more salient the issue, the greater the impact of public opinion (Jones 1994; Page and Shapiro 1983). If this is true, groups with public support would want to increase the salience of issues on which they want action, whereas their opponents would want the issues decided as quietly as possible (Schattschneider 1960 ). Because salience appears so important to the outcome of political conflict, those who study democratic politics (Hilgartner and Bosk 1988; Jones 1994) have devoted their attention to determining why some issues become the object of intense public concern yet others do not.

Exhaust emissions from heavy-duty diesel engines have been legislated since the 1960’s and continue until 2010. Smoke emissions continue to be controlled but exhaust odor regulations were never promulgated. Gaseous emissions (oxides of nitrogen, carbon monoxide, hydrocarbons) were not regulated until 1973 and particulate matter first regulated in 1988. Emission regulations have been through several periods of cooperation between regulators and manufacturers but there have also been periods of conflict and lawsuits. The most recent issues are with the October 2002 requirements of the Consent Decrees signed by seven diesel engine manufacturers and USEPA/US DOJ/CARB. Also the 2007/2010 regulations are under review.

Urban form in special geographical conditions: a case study in Kenting National Park. Chih-Hung Chen¹, Chun-Ya Chuang¹ ¹Department of Urban Planning, National Cheng Kung University E-mail: chihhungchen@mail.ncku.edu.tw Keywords: Kenting National Park, special geographical conditions, Historico-Geographical approach, morphotope Conference topics and scale: City transformations Since the land surface is heterogeneous, the natural landscape as an essential element in contemporary morphological studies becomes the initial factor in the formation of a settlement. Moreover, the interaction with natural landscape, built form and the boundary matrix can illuminate ecological perspective on the form of the city. (Scheer, 2016) To understand the urban form under special geographical conditions, a case study is conducted in Kenting National Park, which is a tropical area with rich landscape such as moutains, lakes and rivers, plains, basins, and surrounded by seas. An analytical approach based on Historico-Geographical approach (Kropf, 2009; Oliveira, 2016) is applied in this paper. After identifying the scope of 42 settlements, there are three outer shape types such as compact, scattered, linear. Then, three kinds of morphotopes (Conzen, 1988) can mainly be figured out by comparing the combination between streets, buildings and plots: i) Detached, duplex houses on small plots along the access road; ii) Attached buildings on small plots along the main road; iii) Villas or hotels on large plots along the main road. Finally, the relationship between the larger plan units (Conzen, 1960) and the geographical conditions shows that the homogeneous configuration of plan units corresponds to the certain landscape. On the other hand, this article seeks to find out the impacts and changes caused by special geographical conditions in consequence of the landscape affects not only the formation of urban form but the evolution because its influence on socio-economic conditions. References Conzen, M. R. G. (1960) Alnwick, Northumberland: A study in Town-plan Analysis (Institute of British Geographers, London). Conzen, M.R.G. (1988) ‘Morphogenesis, morphological regions, and secular human agency in the historic townscape, as exemplified by Ludlow’, in Urban Historical Geography. Recent progress in Britain and Germany, 253-272. Kropf, K. (2009) ‘Aspects of urban form’, Urban morphology 13(2), 105-20. Oliveira, V. (2016) Urban Morphology (Springer International Publishing, Switzerland), 102-111. Scheer, B. C. (2016) ‘The epistemology of urban morphology’, Urban Morphology 20, 5-17.

Demand for power in the United States is projected to increase between 2 and 4 percent per year for the next 10 years based on various studies. At the same time, the rise in environmental regulatory restrictions has made it increasingly difficult and expensive for utilities to meet these growing power demands with traditional power sources. During the 1960’s and 70’s hundreds of gas turbine electric generating units were installed in the United States. Many are now approaching the end of their useful economic lives owing to increased maintenance and fuel costs. With the major advances in both fuel efficiency and exhaust gas emission quality power producers are looking toward the repowering of existing plants with modern gas turbines such as the FT8. (Day and Koehler, 1988) This paper describes the design of Turbo Power and Marine Systems’ (Turbo Power) FT8® repowering package for the present FT4 powered plant at Public Service Electric and Gas Company’s (PSE&G) Burlington Generating Station. Given the objectives of minimum design effort and minimum field construction time, the retrofit package provides an optimal blending of existing FT4 and standard FT8 equipment. Performance, impact on operation, reliability, and availability of the FT8 industrial gas turbine were also important considerations in the retrofit design.

The main concern of this article is to elaborate on the magic of Pa’issangang Baine 'knowledge about women’ within ‘Pakkado’ (people who speak I) in West Sulawesi, Indonesia. More specifically, the article focuses on this spell in individual ritual contexts, not in ordinary activity. The spell is performed by certain actors, and focuses on the characteristics of the utterances. The type of knowledge is categorized as a spell and is practiced by men who want to attract beloved women. Albeit, it also used by women to gain beloved men. The techniques used are recordings and field notes. The utterances are taken from a single informant. The rationale of the research is to give a better understanding of spells within the society who speak I. Nowadays, this spell lives only within the heads of aged populatons. Some people are worried about the death of this magic language, but only some attention has been directed at its preservation. The research also contributes in two ways; practice and academic. Practically, it is one way for revitalizing the magic word into written text; academically, it shows fascinating language use from semantic and pragmatic points of view. The writer applies some linguistic tools to analyze the utterances and the activity of performers in producing words such as in the poetic function of language use (Jakobson 1960), and in the deictic field (Hank, 2005). The features of this spell show the act of using parallelism and sentences repeated many times (Fox, 1988). In addition, it also shows the variety within a deictic system. Mandar is an ethnicity located in West Sulawesi—on the island of Sulawesi.

Ion beam sputtering has emerged as a viable means of removing material from an optical surface. Ion beam sputtering was first used as an optical figuring technique in the mid 1960’s [1,2]. Since that time, a number of investigators have applied ion beam sputtering as a fabrication technique, with some degree of success. However, these early efforts were severely limited by the availability of suitable ion sources. The ion sources were typically low correct (fraction of a milliampere), high energy (20KeV to a fraction of an MeV) ion sources, with a very narrow beam, usually a millimeter or less in diameter. The low beam current produced low material removal rate, while the high beam energy was often found to induce mechanical, radiation, or chemical damage in the surface.

Denna rapport presenterar en studie av Vilhelmina Södra samebys erfarenheter av de konsekvenser som gruvan på Stihken fört med sig, en gruva som drevs av Boliden Mineral AB 1976–1988. Det finns i dag ett stort kunskapsglapp angående vilka de faktiska konsekvenserna är av gruvindustri på samisk markanvändning, inklusive renskötseln. Detta är så vitt vi vet första gången som forskningen empiriskt belyser konsekvenserna av gruvindustrin, och de faktiska utfallen av försöken till efterbehandling, utifrån en samebys egna erfarenheter och kunskap. Studien genomfördes 2019–2020 i ett samarbete mellan samebyn, Svenska Samernas Riksförbund och Stockholm Environment Institute. Datainsamlingen har bestått av arbetsmöten, intervjuer, workshops, dokumentanalys och kartering med stöd av RenGIS och forskning om störningszoner. Fokus i denna rapport ligger på just Vilhelmina Södra samebys erfarenheter och gruvans konsekvenser för andra samebyar eller icke-renskötande samer i området har därför inte inkluderats. Resultaten visar den omfattande påverkan som gruvan haft på samebyn, dels under driftperioden men i högsta grad också efteråt. Under drifttiden förorsakade gruvan stora direkta och indirekta markförluster, med störningar från brytningen och trafiken, damning på betet, blockering av det naturliga flyttstråket och förlust av stora delar av samebyns renar in i Norge eller in på grannbyarnas mark på svensk sida. I nutid handlar de största konsekvenserna om en omfattande störning från besöksnäringen på grund av vägen som drogs i tidigare väglöst land. Detta föranleder i sin tur stort betesbortfall; försämrad djurhälsa och kondition för renen; förhöjd arbetsbelastning, fysiska påfrestningar, och arbetsmiljörisker för renskötarna; ökade kostnader för renskötselaktiviteter; samt förlust av samiska kulturminnen, ökad psykisk påfrestning, försämrade möjligheter för samebyns unga att satsa på renskötseln, och förlust av traditionell kunskap. Dessa forskningsresultat är viktiga för att korrigera vanligt förekommande missuppfattningar i den politiska och offentliga debatten kring gruvindustrin: nämligen att gruvindustrin och renskötseln kan samexistera utan någon större påverkan på renskötseln. De visar också tydligt vem som har bäst kunskap att bedöma riskerna vid en gruvetablering: samebyn identifierade redan på 1960-talet, och det ganska så exakt, de risker som denna studie nu kunnat visa blivit verklighet medan försöken från statens representanter var långt mindre precisa. Exempelvis antog statens experter en total störningszon på 500 meter runt gruvområdet och 100 meter på bägge sidor om vägen. Detta står i stark kontrast till de störningszoner som samebyn faktiskt har upplevt, nämligen upp mot 10 kilometer för gruvan och 1,5 kilometer för vägen. Problemen härrör främst från det faktum att svensk lagstiftning inte ger tillräckligt skydd för samiska rättigheter. De hänger även ihop med statens tvetydiga roll i hanteringen av de intressekonflikter som uppstår när man både har en skyldighet att skydda samiska rättigheter och ska tillgodose olika samhälls- och företagsekonomiska intressen i utvinningen av mineraler. Denna brist på ansvarstagande, som samebyn upplever från statens sida, visar med all tydlighet att den koloniala exploateringen av naturresurserna i Sápmi inte är ett historiskt fenomen utan något som i allra högsta grad fortgår än i dag. Som ett exempel har inga ansträngningar som helst gjorts för att se över huruvida den begränsade ekonomiska ersättningen som staten genomförde under 1960–70 talet verkligen motsvarar de faktiska skador som samebyn fått uthärda. Det finns flera sätt att åtgärda problemen i området vid Stihken. Exempelvis skulle regeringen kunna ge SGU i uppdrag att återställa området från tidigare prospekteringsverksamhet och kommun och länsstyrelse skulle i sin tur kunna ingripa för att hantera besöksnäringen och friluftslivet. Vad denna studie främst belyser är dock behovet av en genomgripande strategi från statens sida för att komma till rätta med konsekvenserna av Bolidens gruvprojekt och dess följdeffekter. Utifrån senaste årens rättsutveckling torde det numera finnas goda möjligheter för staten att se över sitt ansvar för de skador som framkommit på området vid Stihken.

Ilmatieteen laitoksen Nurmijärven geofysiikan observatorio aloitti toimintansa syksyllä 1952. Observatorion päätehtävä oli ylläpitää jatkuvia magneettisia rekisteröintejä muualla Suomessa tehtävien magneettisten kartoitustöiden tueksi. Ilmatieteen laitoksen johdolla tehty magneettinen kartoitustyö saatiin päätökseen vuonna 1930, mutta yli kaksikymmentä vuotta myöhemmin tarvittiin magneettisen kartta-aineiston päivitys. Työhön saatiin Sodankylän geofysiikan observatorion johtaja Eyvind Sucksdorff (1899–1955) vuonna 1945. Sucksdorff oli jättänyt Sodankylän observatorion sen tuhouduttua Lapin sodassa 1944. Hänet nimitettiin Ilmatieteen laitoksen geofyysikon virkaan. Eyvind Sucksdorff aloitti kartoitustyöhön tarvittavat magneettiset maastomittaukset vuonna 1946 ja samaan alkoi myös Nurmijärven observatorion suunnittelu. Observatorion havaintorakennukset saatiin valmiiksi 1951 ja ensimmäinen kokonainen havaintovuosi oli 1953. Magneettisten rekisteröintien ohella observatorio oli Ilmatieteen laitoksen sääasema. Eyvind Sucksdorffin työt magnetismin alalla jäivät kesken, kun hän kuoli yllättäen vuonna 1955. Töiden jatkajaksi tuli Eyvindin poika Christian (1928–2016). Nurmijärven observatorion havaintojen ylläpito saatiin vakinaisemmalle kannalle, kun observatorioon saatiin pysyvää henkilökuntaa ja päärakennus toimisto- ja asuintilaksi. Observatorion paikallisjohtajaksi nimitettiin FM Matti Kivinen (1924–2010) vuonna 1957. Hänen johtajakautensa kesti vuoteen 1988 saakka. Kivisen jälkeen observatorion johtajuutta hoiti FT Kari Pajunpää (1956–2022) vuoteen 2018 saakka. Kansainvälisen Geofysiikan vuoden (IGY, 1957–1958) aikana Nurmijärven observatorion havaintotoiminta laajeni, kun sinne perustettiin Posti- ja lennätinhallituksen ionosondi ionosfäärin luotauksiin kaukomaille suunnattujen radiolähetyksien tueksi. Luotaukset jatkuivat vuoteen 1987 saakka. Vuonna 1961 Helsingin yliopisto perusti observatorion alueelle seismologisen havaintoaseman osana maailmanlaajuista maanjäristyksien havaintoverkkoa. IGY:n aikana Ilmatieteen laitos käynnisti revontulien valokuvausrekisteröinnit usealla asemalla Lapissa. Revontulikuvaukset jatkuvat edelleen uudemman sukupolven kameroilla. Vuonna 1959 observatoriossa aloitettiin ilma- ja sadevesinäytteiden radioaktiivisuuksien analysointi, kun ilmakehässä suurvaltojen toimesta tehtyjen ydinräjähteiden jäljiltä radioaktiivisen säteilyn määrä oli kohoamassa maassammekin selvästi yli luonnollisen tason. Ilmatieteen laitos piti osaltaan yllä säteilyn valvontaan liittyviä mittauksia ja tutkimusta. Toiminnan alkuaikoina pääosan radioaktiivisuuteen liittyvistä töistä teki FM Rolf Mattsson (1933–). 1960- ja 1970-luvuilla Nurmijärven observatorion operatiiviselle vastuulle perustettiin useita eri maiden rahoittamia havaintolaitteita. Tärkeitä toimijoita olivat Saksan Max-Planck-Instituutti ja Alaskan yliopisto. Edellinen ionosfääriluotaimen kautta ja jälkimmäinen magneettisten pulsaatioiden osalta. Yhteistyö Oulun yliopiston ja Sodankylän geofysiikan observatorion kanssa oli tiivistä. 1970-luvulta lähtien käynnistyi havainto- ja rekisteröintijärjestelmien automatisointi ja siirtyminen digitaalisiin laitteisiin. Observatorion alkuajoista lähtien toimineet analogiset magneettiset rekisteröinnit uusittiin moderneilla digitaalisilla laitteilla 1990-luvulla, jolloin valokuvausperiaatteella toimineet rekisteröinnit voitiin lopettaa. Magneettiset absoluutti-instrumentit korvattiin samoihin aikoihin uusilla ajanmukaisilla laitteilla. Samoja magnetometrejä hankittiin myös magnetometriverkon IMAGE käyttöön eri puolilla Suomea. Nurmijärven magneettiset rekisteröinnit liitettiin vuonna 1991 kansainväliseen INTERMAGNET-verkkoon, jolloin observatorion magneettiset datat ovat reaaliajassa käytettävissä maailmalla esimerkiksi avaruussään monitorointiin. Magnetismin alalla uutena toimintamuotona käynnistyi 1990-luvulla magneettinen testilaboratorio, missä voitiin kalibroida erilaisia magneettikenttää mittavia laitteita. Laboratorio erikoistui myös avaruuteen lähetettävien mittalaitteiden magneettisen puhtauden määrityksiin. Työtä tehtiin muun muassa yhdessä ukrainalaisen avaruustutkimuslaitoksen kanssa. Magneettinen testilaboratorio akkreditoitiin (MIKES) vuonna 2007, mutta sen toiminta on keskeytynyt. Kaikkiaan Nurmijärven observatoriossa on ollut toiminnassa 15 erilaista geofysikaalista rekisteröintijärjestelmää. Niistä osa on ollut ulkomaisten yhteistyötahojen havaintolaitteistoja, mutta merkittävä yhteistyökumppani havaintojen alalla on ollut Sodankylän geofysiikan observatorio. Nurmijärven observatorion rekisteröintien automatisointi ja havaintojen liittäminen tietoliikenneverkkoihin vähensi tarvetta ylläpitää observatoriolla vakinaista henkilökuntaa, koska tarvittavat huoltotoimet ja mittaukset voidaan pääasiassa tehdä Helsingistä käsin. Samalla tarpeettomiksi käyneet asuinrakennukset ja käytöstä poistuneet vanhentuneet mittauskopit voitiin purkaa.

Denna rapport presenterar en studie av Voernese samebys erfarenheter av de konsekvenser som gruvan i Stihkeområdet fört med sig, en gruva som drevs av Boliden Mineral AB mellan år 1976–1988. Det finns i dag ett stort kunskapsglapp angående vilka de faktiska konsekvenserna är av gruvindustri på renskötsel och annan samisk markanvändning. Detta är så vitt vi vet första gången som forskningen empiriskt belyser konsekvenserna av gruvindustrin och försöken till efterbehandling av gruvområdet utifrån en samebys egna erfarenheter och kunskap. Studien genomfördes 2019–2020 i ett samarbete mellan samebyn, Svenska Samernas Riksförbund och SEI. Datainsamlingen har bestått av arbetsmöten, intervjuer, workshops, dokumentanalys och kartering med stöd av RenGIS och forskning om störningszoner. Fokus i denna rapport är på just Voernese samebys erfarenheter, gruvans konsekvenser för andra samebyar eller icke-renskötande samer i området har därför inte inkluderats. Resultaten visar den omfattande påverkan som gruvan haft på samebyn, dels under driftperioden men i högsta grad också efteråt. Eftersom samebyn bedriver samrenskötsel i Stihkeområdet med Vilhelmina Södra sameby, på vars mark gruvverksamheten bedrevs, har samebyn påverkats både av direkta markförluster och betesskador från gruvområdet liksom andra störningarna under drifttiden. I nutid handlar de största konsekvenserna om påverkan från vägen som drogs i tidigare väglöst land och störningarna på renen från besöksnäringen. Detta har försvårat för renen att finna betesro, inneburit omfattande merarbete och ökade kostnader för samebyn vid samling och flytt, samt medfört stress och oro för samebyns medlemmar liksom även förlust av traditionell kunskap. Renskötseln försvåras även av kvarlämnade borrör och järnskrot från SGU:s provborrningar. Studien visar också hur samebyn exkluderades från beslutsfattandet när Bolidens gruva etablerades på 1970-talet och nu återigen har marginaliserats i samband med tillståndsprövningen för Vilhelmina Minerals planer för återupptagning av brytningen. Dessa forskningsresultat är viktiga för att korrigera en vanlig missuppfattning i den politiska och offentliga debatten kring gruvindustrin: att gruvindustri och renskötsel skulle kunna samexistera utan någon större påverkan på renskötseln. De bidrar också till en ökad förståelse för den omfattande påverkan som ett gruvprojekt, samt dess följdeffekter, kan ha på en grannsameby trots det att själva gruvområdet ligger utanför samebygränsen. I ett vidare perspektiv bidrar studien med ytterligare ett empiriskt baserat exempel på hur gruvbolag och stat marginaliserar samisk kunskap och missbrukar samebyars deltagande i miljöbedömningar. Dessa problem härrör främst från det faktum att svensk lagstiftning inte ger tillräckligt skydd för samiska rättigheter. Det hänger även ihop med statens tvetydiga roll i hanteringen av de intressekonflikter som uppstår när man både har en skyldighet att skydda samiska rättigheter och ska tillgodose olika samhälls- och företagsekonomiska intressen i utvinningen av mineraler. Denna brist på ansvarstagande, som samebyn upplever från statens sida, visar med all tydlighet att den koloniala exploateringen av naturresurserna i Sápmi inte är ett historiskt fenomen utan något som i högsta grad fortgår än i dag. Som ett exempel har inga ansträngningar gjorts för att se över om den begränsade ekonomiska ersättningen som staten genomförde under 1960–70 talet verkligen motsvarar de faktiska skador som samebyn fått uthärda. På kortare sikt skulle många förbättringar troligen kunna åstadkommas genom enskilda insatser för att adressera de problem som samebyn har i Stihkeområdet. Exempelvis skulle kommun och länsstyrelse kunna ingripa för att hantera de problem som besöksnäringen och friluftslivet orsakar och regeringen skulle kunna ge SGU i uppdrag att återställa tidigare prospekteringsverksamhet i Stihkeområdet. Vad denna studie främst belyser är dock behovet av en mer genomgripande strategi från statens sida för att komma till rätta med konsekvenserna av Bolidens gruvprojekt och dess följdeffekter. Utifrån senaste årens rättsutveckling torde det numera finnas goda möjligheter för staten att se över sitt ansvar för de skador som framkommit i Stihkeområdet.

8+fjordar-området är topografiskt väldigt varierande. Vattenutbytet är långsamt och tillförseln av näringsämnen stor. Största delen av näringsämnen stannar kvar i fjordarna. Mest i Havstens- och Hakefjordar där 40-50 % av den lokala näringstillförseln stannar kvar. Utsläppen från jordbruk och skogsbruk är stora i 8+fjordar-området. T.ex. står dessa för 62 % av kvävetillförseln och 69 % av fosfortillförseln till Byfjorden. Men utsläpp från punktkällor direkt till havet är också betydande (21 % av kvävetillförseln och 19 % av fosfortillförseln till Byfjorden). Man har genom en mängd olika tilltag de senaste decennierna försökt sänka utsläppen av kväve och fosfor och även om koncentrationerna av kväve och fosfor fortsatt är höga har halterna av främst kväve sjunkit i 8+fjordar-området. De stora utsläppen av näringsämnen ökar växtplanktonproduktionen och när denna sjunker till botten och bryts ner av bakterier orsakar det syrebrist och höga koncentrationer av giftigt svavelväte i de djupare delarna av fjordarna. I de grundare delarna av fjordsystemet finns grunda vikar med ålgräsängar, blåmusselbankar och klippkuster med tångskogar. Dessa biotoper har förändrats under de senaste decennierna med en ökande påväxt av fintrådiga alger. Den pelagiska miljön (de fria vattenmassorna) är främst påverkad av avrinning av sötvatten från älvar och åar och av inflöde av salthaltigt vatten från Skagerrak genom Marstrandsfjorden och norrut i fjordsystemet. Närsaltkoncentrationen är hög i hela vattenpelaren vilket ses speciellt för nitrat. Detta ger förhöjda klorofyllkoncentrationer även om dessa alltså har minskat betydligt under de senaste decennierna. 8+fjordar-området har länge haft höga koncentrationer av giftiga dinoflagellater, men de senaste decennierna har giftalgsblomningarna minskat betydligt. De flesta områden uppnår nu minst god ekologisk status avseende vinterkoncentrationer av totalt kväve med undantag för By-, Havstens-, Askerö- och Älgöfjordar. Status för växtplankton klassas som hög i nästan hela området. År 2006 kom den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi till svenska västkusten. Den är en effektiv predator på djurplankton och kan vissa år minska djurplanktonbiomassan avsevärt under hösten. Detta kan ha allvarliga konsekvenser för överlevnad av fisk och fisklarver som livnär sig på djurplankton. De allra flesta fiskarter livnär sig på djurplankton i larvstadiet. Den bentiska miljön innefattar livsmiljön från de djupa mjukbottnarna till tångskogarnas och ålgräsängarnas topp. 8+fjordar-områdets bentiska miljö kännetecknas av klippstränder med hårdbottnar beväxta med bland annat snärjtång, blåstång, sågtång, sockertång och fintrådiga alger, där blåmusslor och andra evertebrater lever och de djupare delarna täcks av fastsittande bentiska evertebrater som till exempel havsanemoner och havsnejlikor. De djupare sedimentbottnarna hyser grävande evertebrater som livnär sig på den biomassa som sjunker ner från pelagialen. Här dominerar havsborstmasken Scalibregma inflatum, slätbukig Sammanfattning trådormstjärna och pepparmussla. Vatten från Skagerrak strömmar in i 8+fjordarområdet söderifrån och de södra bassängerna inklusive Hake- och Askeröfjordar är normalt syresatta under hela året även i sina djupaste delar, medan de djupa delarna av de nordligare Kalvö-, Borgile-, Koljö- och Byfjordar samt även Havstensfjorden ofta präglas av långvarig syrebrist. I dessa områden försvinner bottenfaunan ofta helt eller befinner sig i någon fas av återkolonisering efter vattenutbyten. Den bentiska miljön hade bättre ekologisk status under 1980- och 90-talet än under det tidiga 2000-talet. De flesta åren därefter visar måttlig status i Hake-, Halse- och Havstensfjordar. I de grunda vikarna har mängden fintrådiga alger ökat betydligt sedan slutet på 1990-talet. Dessa alger bildar påväxt på ålgräs och tång och täta mattor av ruttnande alger på botten vilket försvagar ålgräs och tång och orsaker lokal syrebrist i ängarna. Dessa alger har ökat i biomassa delvis på grund av avsaknaden av betande evertebrater (t.ex. märlkräftor) som i sin tur har minskat i antal eftersom mesopredatorer som t.ex. strandkrabba och läppfiskar har ökat när deras predatorer, som t.ex. torsk, har fiskats bort. Utbredningen av ålgräs i 8+fjordar-området har minskat ganska dramatiskt de senaste decennier, speciellt kring Kungälv och Uddevalla där 80–85% av arean har försvunnit. Status för ålgräs och tång är otillfredsställande eller måttlig i nästan hela 8+fjordar-området. Fiskbestånden i 8+fjordar-området har varit överfiskade under lång tid och liksom i Västerhavets övriga kuststområden är förekomsten av större bottenlevande fisk, främst torskfiskar, mycket reducerad i 8+fjordar-området. Det fanns ett betydande fiske av torsk, näbbgädda, rödspotta, sill och skarpsill i området på 1960- talet men 2004–2008 hade de flesta fisken kollapsat med undantag av fisket på sill och skarpsill som fortfarande fiskas även on mängden landad sill har minskat betydligt från 2014 till 2021. Av alla fångster av sill och skarpsill fiskades i genomsnitt 14 % av sillen och 87 % av skarpsillen med lysfiske. SLU:s undersökningar visar dessvärre inte på någon återhämtning av fiskbestånden under de senaste 20 åren, trots att det riktade fisket efter flera av dessa arter stoppats och det införts ett fiskefritt område i Havstensfjorden. Genetiska studier visar dock att det fortfarande finns ett lokalt lekande bestånd av torsk i området och det har observerats bättre rekryteringar 2016 och 2019. Sportfisket efter havsöring är betydande, men störst är fisket efter makrill både med spö och med dörj. Det finns ingen officiell statistik på landningar men i Fiskeriverkets rapport från 1999 angavs att fritidsfiskets sammanlagda fångster översteg yrkesfiskets för lax och havsöring och vissa arter av plattfisk. Det finns en del vattenbruk i 8+fjordar-området. Företaget Scanfjord är störst, med blåmusselodlingar i yttre Stigfjorden, Havstensfjorden och Koljöfjorden. En rad andra aktörer har odlingar främst i norra delen av 8+fjordar-området och företaget Marine Taste odlar sjöpungar nära Stenungsund. Sjöfåglar är viktiga länkar mellan näringsvävar i havet och på land och de kan vara bra indikatorer på förändringar i de marina ekosystemen. Efter mitten av 1990- talet har ejderpopulationen minskat till hälften och arten är numera (2020) rödlistad som ”starkt hotad” (EN) i både Sverige och Europa. Strandskatan har minskat med omkring 40 % i Sverige de senaste 30 åren och är sedan 2020 rödlistad som "nära hotad" (NT). Troliga faktorer för dessa två arters minskning är minskad mängd och/eller kvalitet, inklusive vitaminbrist, på bytesdjur, ökad utbredning av syrefria bottnar, klimatförändringar, predation och sjukdom. Stora förändringar har också ägt rum hos många måsfågelbestånd de senaste 20–30 åren. Fisktärna och silltrut (på västkusten) har klarat sig bra, medan övriga måsfåglar minskat så kraftigt att de blivit rödlistade. Bestånden av grågås, kanadagås och vitkindad gås har ökat kraftigt de senaste 30 åren. Tillgången på höst- och vintergröna grödor har ökat genom ändrat jordbruk och varmare och snöfattigare vintrar vilket har gynnat gässen. Storskarven var tidigare utdöd i Sverige men under 1980- och 1990-talet spred sig skarven längs den svenska kusten och i 8+fjordar-området etablerades de första kolonier i början av 2000-talet. Det finns ingen regelbunden inventering av storskarv i Sverige men år 2021 räknades 1300 bon i 7 kolonier från Nordre Älvs mynning i söder till Havstensfjord i norr, absoluta majoriteten väster om OrustTjörn. I 8+fjordar-området är storskarvens vanligaste byten smörbult och plattfisk, men även andelen torskfisk och sötvattensfisk är betydande. Knubbsäl, gråsäl och tumlare förekommer i 8+fjordar-området. Knubbsäl och tumlare är de överlägset vanligaste marina däggdjuren medan antalet gråsälar är betydligt färre. Efter att jakten förbjöds och sälarna skyddades, samtidigt som mängden miljögifter minskade, började sälpopulationen längs västkusten återhämta sig under 1980-talet. Knubbsälpopulationen har ökat sedan dess även om virussjukdom (Phocine Distemper Virus, PDV) reducerade antalet betydligt år 1988 och 2002. Under 2010-talets senare hälft uppskattades antalet knubbsälar i Västerhavet till över 20 000 djur. I 8+fjordar-området vistas de flesta sälar på utsidan Orust och Tjörn med mycket färre sälar i själva 8+fjordar-området. Prover insamlade 2015-2016 visade att knubbsälens födoval är helt dominerat av plattfisk (viktandel >70 %) följt av sill, rötsimpa och vitling. Miljögifter finns i stora koncentrationer i vissa delar av 8+fjordar-området, främst i Byfjorden där föroreningar från hamnen länge har varit stora och kring Stenungsund där utsläpp från den kemiska industrin dominerar. Men inom 8+fjordar-området finns även ett stort antal mindre båtvarv och marinor som genom åren har bidragit till giftiga utsläpp främst från båtbottenfärg. I Byfjorden har bottensedimenten höga eller mycket höga koncentrationer av olja, polycykliska aromatiska kolväten (PAH) och PCB. Där är koncentrationerna av TBT, som tidigare användes i båtbottenfärg, och dess två nerbrytningsprodukter DBT och MBT mycket höga. Flera metaller så som zink, kadmium, koppar och nickel finns också i höga koncentrationer. Kvicksilver- och PBDE-halten i blåmusslor överskrider Vattendirektivets gränsvärde för fisk. Dessa föroreningar finns också i Havstensfjorden och Halsefjorden men i lägre koncentrationer. Kring Stenungsund är bottensedimentens halter av hexaklorbensen (HCB) höga eller mycket höga men det avspeglas dock inte i förhöjda HCB-halter i blåmusslor från samma område. Halterna av DBT och MBT är också höga här, medan halterna av TBT inte är förhöjda. Kopparhalten i sediment från Stenungsundsområdet är förhöjda och på en lokal är de långt över Vattendirektivets gränsvärde. Även koncentrationen av PBDE i blåmussla överstiger vattendirektivets gränsvärde. Blåstång från en lokal vid nordvästra Stenungsön har höga eller mycket höga koncentrationer av kadmium, arsenik och koppar. I syrefria bottnar förekommer ingen omblandning av sedimentet av infauna såsom havsborstmaskar vilket gör att lagrade ämnen inte i så hög utsträckning frigörs till vattnet och miljögifter koncentreras som mest i dessa områden. Nedbrytningshastigheten av organiska miljögifter är också betydligt långsammare i en syrefattig miljö än i en syrerik och det kan ta många decennier att bryta ned gifterna. Om syrefria bottnar innehållande miljögifter åter syresätts och omblandningen sätts igång, är det därför risk för kontaminering av kringliggande vatten. Mikroplast som härstammar från den lokala plastindustrin finns i större mängder i bottensedimenten kring Stenungsund. En studie visade att minst 3 miljoner och i värsta fall 36 miljoner polyetylenpellets större än 2 mm, motsvarande 73–730 kg, släpps ut via Stenunge å årligen. När mindre fraktioner ner till 300 µm inkluderades i mätningarna var det totala partikelantalet hundrafaldigt högre. Dessa partiklar har direkt effekt på djur och växter i fjorden. Elfiskeundersökningar visade att 62 % av öring fångade i Stenunge å hade plastpartiklar i magen. Flera invasiva arter har etablerat sig i 8+fjordar-området de senaste decennierna. Den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi finns i stora mängder sensommar och höst under de flesta år. Under år med dessa maneter kan de äta upp största delen av djurplanktonbiomassan vilket skapar problem för fisklarver som livnär sig på detta plankton. Stillahavsostronet eller det japanska jätteostronet har observerats på stränder i hela 8+fjordar-området. Dessa ostron kan tränga undan blåmussla när det bildas stora ostronbankar och de europeiska ostronen kan smittas av nya typer av parasiter. Ostronens skal är också vassa och kan orsaka skador på människor som går på bottnen i grunda områden. Mellan 20 och 40 % av 8+fjordar-områdets kustlinje är bebyggd inom 100 meters avstånd till vattenlinjen. I Kungälv och på Tjörn och Orust har bebyggd kustlinje fördubblats på bara 10 år trots förbud mot uppförande av nya byggnader närmre än 100 meter från strandlinjen enligt strandskyddslagstiftningen. 20–25 % av kusten i dessa kommuner är nu bebyggd. Friluftslivet till sjöss har också ökat kraftigt under senare år. Intervjuundersökningar visar att det under 2004 uppskattningsvis fanns totalt 26 600 båtar på svenska västkusten men att antalet har fyrdubblats fram till 2010. Denna ökning av mänsklig närvaro stör på många olika sätt. Pirar eller bryggor kan störa djurs naturliga migrationsrutter längs kusten, speciellt i topografiskt komplexa områden som 8+fjordar-området och större strukturer som t.ex. brofästen eller bortsprängningar och utgrävningar kan ändra vattengenomströmningen. I 8+fjordar-området kan det ha extra stor effekt eftersom vattenutbytet är naturligt långsamt. Fåglar störs kraftigt av snabbgående båtar. Många fåglar undviker ofta platser med mycket trafik under ruggningen och på rastoch övervintringslokaler kan störningar från båtar leda till att de oftare tar till flykt med energiförluster som följd. Marint skräp är ett särskilt stort problem i Bohuslän där stora mängder makroskräp driver i land på grund av havsströmmarna (Jutska strömmen). Detta är faktiskt ett av Europas mest nedskräpade marina områden. 96 % av det marina skräpet längs stränderna i Bohuslän utgörs av plastartiklar, och det vanligaste är snören och linor som till allra största del kommer från fisket. Effekter av skräp på det marina djurlivet är väldokumenterade, t ex insnärjning av marina djur och intag av skräpföremål av fåglar, fiskar och evertebrater. Förlorade tinor, garn och ryssjor utgör också en betydande del av skräpet. Efter intervjuundersökningar uppskattades antalet förlorade hummertinor till 3900 per år på västkusten bara från fritidsfisket. Förlorade fiskredskap fiskar vidare och studier har visat att så mycket som 163 800 humrar och krabbtaskor fångas per år på västkusten i detta spökfiske. Klimatförändringarna leder till att haven runt Sverige blir allt varmare, att kustnära vatten utsötas när nederbörden ändras och att haven försuras när ökade mängder koldioxid tas upp i havet. Varmare vatten tar upp mer plats så havsnivån stiger med stigande temperatur och detta förvärras när polernas fastlandsisar smälter. I 8+fjordar-området ökar ytvattentemperaturen fyra gångar så snabbt som den globala medeluppvärmningen och enligt SMHI har temperaturen ökat med 3,5 °C sedan 1960. Salthalt och skiktning förändras i kustnära miljöer när nederbörden varierar. I svenska kustnära marina miljöer har saliniteten minskat under perioden från 1992, då mätningarna började, fram till ca 2010, men under de senare åren har den ökat så mycket att den nu är tillbaka på samma nivå som 1990. En tredjedel av den koldioxid som släpps ut absorberas av världens hav där den bildar kolsyra. Under industrialiseringen har det globala medel-pH minskat från cirka 8,11 till 8,06, en minskning som motsvarar en ökning i surhet med 30 %. Det finns ingen marin övervakning av pH i 8+fjordar-området men data från danska fjordar visar en försurning som är dubbel så snabb som globala medelvärdet. Av alla belastningar relaterade till klimatförändringarna är det temperaturökningen som har störst effekt på djur och växter i havet. Först och främst förflyttas utbredningsområden för djur och växter mot norr. Torsken i Skagerrak/Kattegatt föredrar temperaturer som är låga jämfört med de medeltemperaturer de upplever i området i dag och den temperaturökningen vi ser i 8+fjordar-området minskar därför torskens lekmöjlighet i området. Ålgräs påverkas också av ökande temperaturer och studier visar att en 5 °C ökning minskar ålgräsets skottäthet. Havsförsurning påverkar främst bottnens kalcifierande arter som kräftdjur, blötdjur och tagghudingar. Till exempel har det visat sig att sjöborrelarvers utveckling försämras av även mycket små minskningar i pH och bottensamhällen påverkas så att både artrikedom och antal individer minskar under försurning.