Auswahl der wissenschaftlichen Literatur zum Thema „Teologisk forskning“

Erhard S. Gerstenbergers sociologiske model for et antal gammeltestamentlige teologier er et godt eksempel på en bibelsk eksegese, der er sig selv bevidst som teologisk eksegese. Som videnskabelig disciplin er eksegese et led i teologiens videnskabelighed: forskningen i de pågældende tekster har til formål at forstå og fortolke teksternes teologiske betydning

Dei siste åra har det blitt forska ein heil del på trusopplæringsfeltet. Det er ikkje sjølvsagt. For det som har med born å gjere, har lenge vore tillagt lite vekt. Ikkje berre innanfor teologien, men i samfunnet generelt. I dag er også forsking på barnehage eit veksande fagfelt. For arbeid med barn og unge treng også fagleg forankring. I ein refleksjonsartikkel med utgangspunkt i Dagny Kauls forsking, skildrar Tveito Johnsen korleis barneteologi fekk halde på i utkanten av vaksenteologien. Kauls kontroversielle teologi vekte slik sett lite oppsikt. Fordi den handla om born. Men, som Tveito skriv, bildet ser annleis ut i dag. Teologien er ikkje lenger barnlaus. Trusopplæringsreforma har bana veg for utforsking, fagutvikling og forsking, som handlar om born. Eg tør våge å påstå at dette er unikt for Norge, i alle fall i ein skandinavisk samanheng. For midlar frå kyrkjerådet har stimulert til utviklinga av større og mindre prosjekt som har involvert breidda i religionspedagogiske og teologiske fagmiljø. Fleire av desse prosjekta har blitt til bokutgjevingar og artiklar. Og mange av dei i Prismet tidsskrift og Prismet bok. Den siste var Tone Stangeland Kaufman (Red.), Forkynnelse for barn og voksne, som kom ut heilt i slutten av 2021. I eit oversiktskapittel om tidlegare forsking, listar Kaufman opp ei rekkje ulike forskingsprosjekt med vekt på gudstenester, forkynning og bibelbruk. Det er mange som har blitt engasjert i trusopplærings­relatert forsking. Kva no? Er ein glansperiode over? Eit utval har evaluert trusopplæringa i Den norske kyrkja, og hatt i oppdrag å anbefale ein veg for det pedagogiske arbeidet framover. Rapporten slår fast: «Det bør fortsatt satses på forskning på kirkelig undervisning og læring, i rammen av en helhetlig kirkelig FOUI-strategi.» I denne anbefalinga ligg det også ei namneendring til grunn, og ei utviding av målgruppa til også å gjelde vaksne. Det er mange fordeler med ei slik inkludering av alle. Samtidig er det verdt å merke seg det breie engasjementet rundt barn og unge som er etablert i kraft av reforma. Korleis vil dette sjå ut framover? Vil teologien behalda sin «barnlegheit»? I dette opne nummeret, handlar det om undervising og læring, i både skule og kyrkje, og om å tørre å vere forkynnande –overfor born– i kyrkja. Med utgangspunkt i evalueringsrapporten, drøftar Gunhild Tomter Alstad og Harald Hegstad det teologiske og pedagogiske grunnlaget for kyrkja si pedagogiske verksemd. Føremålet med denne tverrfaglege drøftinga er å skissere ei «heilskapleg forståing av kyrkja si pedagogiske verksemd». Premissa for den pedagogiske verksemda er endra, og difor må kyrkja tenke gjennom og tilpasse seg den nye konteksten. Linn Sæbø Rystad har undersøkt forholdet mellom forkynning og undervisning i trusopplæringa frå eit homiletisk perspektiv. Kva når forkynninga er så prega av pedagogikken at den mistar si eigenart, problematiserer Sæbø Rystad. Kirsten Margrethe Andersen og Lakshimi Sigurdsson skriv om religionsundervisning i skole og kyrkje, frå eit dansk aksjonsforskingsprosjekt. Med utgangpunkt i praksiserfaringar frå prestar og lærarar, spør dei: kva er skilnader og fellestrekk mellom dei to undervisningsformene, og på kva måte bidrar dei to til danning? Som nemnt, kan du lese Elisabeth Tveito Johnsen sine refleksjonar rundt barneteologi, og til slutt ei bokmelding av Samarbeid mellom skole og kirke i et livssynsåpent samfunn, meldt Eileen Beate Ulseth. God lesnad! Ingunn AadlandRedaktør

Denne artikel er baseret på ph.d.-afhandlingen Herrens Stridsmand. Retorisk kritikaf N.F.S. Grundtvigs teologiske polemik i perioden 1810-1825. Afhandlingen eren undersøgelse af Grundtvigs polemiske retorik i den såkaldt ‘bibelkristne’ periodeaf forfatterskabet, særligt årene 1810-1815. Undersøgelsen angår både denpolemik, der findes på tværs af genrer, og den egentlig polemiske genre stridsskriftet,som har været noget overset i forskningen. Jeg har valgt at udformeundersøgelsen som en retorisk analyse og kritik, fordi det moderne retorikfag haret stort og udviklet begrebsapparat, som er velegnet til at analysere de elementer,der er på spil i polemiske tekster: forfatterens selvfremstilling, publikumskonstruktion,argumentation og stil.1

I stedet for et abstract er her artiklens første side:I dette forskningshistoriske rids vil jeg introducere til dansk islamforsknings sine qua non og evergreen, koranforskningen. Til trods for denne unikke og prominente status er det også en forskning, der alt andet lige har været nichepræget og i stigende grad været bagatelliseret eller, i bedste fald, relativeret. Det er ikke desto mindre min hypotese eller påstand, at dette forskningsfelts status og relevans er stigende.Artiklen vil falde i tre afsnit: allerførst et vue over dansk koranforskning før årtusindskiftet, fra reformationstiden til moderniteten. Dernæst følger et afsnit om koranforskningen i det nye millennium – med inddragelse af denne signaturs egen rolle. Herefter opstiller jeg nogle betragtninger over feltets mulige opblomstring for endelig at afslutte med nogle argumenter for koranforskningens frugtbare parløb med univer- sitetsteologien. Som et appendiks til dette historiske vue har redaktionen indvilget i at trykke min 2013-tiltrædelsesforelæsning som professor mso (med særligt område) i koran- og islamstudier ved Det Teologiske Fakultet. Denne forelæsning komplementerer så at sige essayets bagudskuende og historiske blik ved at pege på nogle mulige samfundsmæssige potentialer og fordringer for Koranen og koranforskningen.

Språket har fleire oppgåver. Ei av dei viktigaste er kanskje å beskriva. For det er slik vi hugsar. Den som maktar å ordsetje eiga erfaring, eksisterer utover seg sjølv. Den som ikkje er i posisjon til å fortelje eller beskrive, risikerer å gå til grunne. Men lar alt seg beskrive? Og maktar språket å setje ord på røynsla i all si gru? I haust har vi markert 80 år sidan skipet Donau gjekk ut frå kaien i Oslo. Vi har høyrt livsvitne fortelje si eiga historie, dei som erfarte at klassekameratar forsvann, og overlevande som greidde å flykta til Sverige. Gjennom desse forteljingane har enkeltmenneske som vart henta i heimane sine den 26. november, kome nærare i haust. Vi har høyrt, fordi nokon har fortalt. Forskingsprosjektet MEMOROBIA (MF) tar sikte på å fortelje ei gløymt forteljing: det romske slaveriet i moderne tid. Ifølge stipendiat Maria Dumitru er historien om slaveriet berre heilt nyleg blitt inkludert i nokre rumenske lærebøker. Og arbeidet med å forstå konsekvensane av slaveriet, nemleg systematisk stigmatisering av romer i dag, står att. Gjennom skjermen har også arbeidarane i Qatar fått eit ansikt. Deira livsvilkår er slaveri. Når det som ikkje toler dagens lys, kjem fram i lyset, kan også endringar tvinga seg fram. Slik kan språket medverka til endring. Men berre der ein brukar språk til å beskriva røynda. Språk og røynd heng unekteleg saman, og det er nettopp difor at den som ikkje ynskjer endring, må utøve sensur. Nokre gonger har språket makt til å skape røynd, men andre gonger er det røynda som skal endra språket. Ny teknologi og ny kunnskap gjev endra livsvilkår. Og språket skal beskriva nye erfaringar. Ja, sjølv bibelspråket er i kontinuerleg endring. Bibelselskapet reviderer bibelomsetjinga, og har fått reaksjonar på ei rekkje endringsforslag. Er det vi kjente som «å gå fortapt» det same som «å gå til grunne»? Og tåler vi at bibelteksten bruker metaforen «Guds slave»? Både røynda og språket er i spel. Korleis kan vi så beskriva erfaringar som ikkje er våre? Korleis skal vi omtale røynda, ved grensa av det vi kjenner? Korleis snakkar vi om død? Og korleis tematiserer vi Gud som treeinig i samtale med unge menneske? Disse er blant spørsmålene som diskuteres i det åpne nummeret du nå leser. I en refleksjonsartikkel drøfter Camilla Jørgensen betydningen av treenighetslæren i konfirmantundervisningen og i hvilken grad den kan ha relevans i unge menneskers liv. Hvordan kan treenigheten, et i seg selv komplekst og komplisert teologisk felt, gjøres forståelig for unge konfirmanter? Trenger de å forstå den? Dette nummeret har tre vitenskapelige artikler. Lars Unstad har undersøkt hvordan vi kan forstå og anvende de relativt nye kjerneelementene i skolen og i lærerutdanningen, blant annet gjennom en dokumentanalyse av forarbeidene til Læreplanverket for Kunnskapsløftet 2020. Videre drøfter Unstad ulike muligheter og utfordringer ved hvert enkelt kjerneelement i lys av fagspesifikk literacyteori. I nummerets andre forskningsartikkel diskuteres også et tema som vi foreløpig har lite erfaring med konsekvensene av, men som er en del av manges virkelighet og hverdag, nemlig barns skjermbruk. Margunn S. Dahle, Hans-Olav Hodøl, Trude Kyrkjebø og Øyvind Økland har undersøkt foreldres holdninger til bruk av skjerm i barnehagen og samarbeid mellom hjem og barnehage knyttet til dette. De understreker at det er behov for økt oppmerksomhet og kompetanse rundt temaet, både i forskningen og blant barnehagepedagoger. I den tredje forskningsartikkelen ser Anne Brit Lauvsnes på hvordan døden kan tematiseres under kjerneelementet ‘livsmestring’ i undervisningen. Dette er et tema som både store og små berøres av, men som kan være krevende å snakke om i undervisningen. Til slutt kan vi by på to bokmeldinger. Sturla Sagberg har anmeldt boken Det er her det skjer! Møter med etikk, region og filosofi i barnehagen, redigert av Teresa K. Aslanian. Her drøftes barnehagepedagogers tilnærminger til vanskelige spørsmål, etikk, religion og spiritualitet gjennom blant annet lek, fortellinger og samtale. Her er det også mye upløyd mark, og redaktøren selv beskriver bokprosjektet som å «bevitne det ukjennelige i pedagogisk praksis» (s. 23). Gunnfrid Ljones Øierud har lest Fordommer i skolen: Gruppekonstruksjoner, utenforskap og inkludering redigert av Marie von der Lippe. Boken drøfter svært aktuelle og viktige problemstillinger og bidrar til å belyse hva fordommer, rasisme, mobbing og utenforskap gjør med unge mennesker, samt hvordan vi kan bidra til å bekjempe det. Endring skjer. Den oppmerksomme leser har kanskje merket at denne lederartikkelen har skiftet fra nynorsk til bokmål underveis. Dette målskiftet markerer også nye tider – for Prismet. For nå takker Ingunn Aadland for seg og gir stafettpinnen videre til Cathinka Dahl Hambro. Tusen takk for strålende innsats, Ingunn, og velkommen Cathinka! God lesning! Ingunn Aadland og Cathinka Dahl HambroRedaktører

Som forskare i skärningspunkten mellan teologi och barndomsstudier delar vi upplevelsen av att när vi presenterar vår forskning i olika sammanhang mötas av vad vi tolkar som en okritisk teologisk barnsyn, som inte tar hänsyn till enskilda barns erfarenheter. I den här artikeln undersöker vi hur teologi och teologiska praktiker utmanas av att lyssna till barn som själva deltar i dessa praktiker. Vi använder oss av tidigare analyserat material från våra respektive doktorsavhandlingar (Rubenson, 2021 och Rystad, 2021). Barnen som deltar i studierna är mellan sju och tretton år och intervjuade i samband med gudstjänstfirande i Den norske kirke och Svenska kyrkan. Artikeln visar hur lyssnande som en teologisk praktik i mötet mellan barn och vuxna kan bidra till att synliggöra barns partikulära och situerade erfarenheter och därmed utmana förgivettagna sanningar.

Under större delen av mänsklighetens historia har religiösa föreställningar och sedvänjor varit grundläggande för hur människor har förstått och interagerat med sin omvärld. Religionen har bidragit till att forma livets, arbetets och de sociala relationernas rytm och gett dem en mening. Om historiker vill förstå människor i det förflutna är det av yttersta vikt att vi förstår deras levda religiösa erfarenheter. Religion är också en grundläggande del av både det materiella och immateriella kulturarvet. Syftet med detta aktuella temanummer, Levd religion i det förmoderna Nordeuropa, är att introducera begreppet levd religion som ett analytiskt verktyg för en bredare publik i hopp om att få se fler studier av levd religiositet, särskilt i det förmoderna Norden. För att sätta detta temanummer i ett sammanhang introduceras och utforskas utvecklingen av levd religion som analytiskt perspektiv i denna artikel. Historieskrivningen visar att begreppet har sitt ursprung i ett försök att komma till rätta med religiös variation och komma bort från studier av de rent dogmatiska och teologiska aspekterna av religionen, liksom de dikotomier som uppstod i samband med försök att skilja mellan folklig och elitmässig religion. Begreppet "levd religion" introducerades på 1990-talet som en del av denna strävan och användes först av sociologer och antropologer för att förstå samtida religiösa uttryck. Successivt har det också använts för att förstå historiska sammanhang. I forskning som publicerats på engelska började begreppet användas i stor utsträckning i början av 2000-talet, medan det i nordiska sammanhang främst har varit finska forskare som har anammat och fortsatt att utveckla begreppet i studier om förmodern religiositet under det senaste decenniet. I denna artikel diskuteras de olika sätt på vilka levd religion och dess relaterade begrepp har tillämpats i forskning som behandlar förmoderna religiösa erfarenheter och med särskilt fokus på forskning i och om de nordiska länderna. Generellt sett ses levd religion som något som individer gör genom att anta olika seder och bruk och använda dem i enlighet med sina egna behov och prioriteringar, inte bara som något de tror på. Den kan uttryckas fysiskt i en individs interaktioner med sin materiella omgivning, liksom inom sociala interaktioner och genom språket. Levd religion innebär att man studerar hur människor levde sin religion, snarare än om tro som en artikulerad internalisering av teologiskt definierade trossystem. Fokus ligger på religiositet som är förankrad i kroppsliga, intellektuella, känslomässiga och vardagliga praktiker. Syftet med den här artikeln och även med det tematiska numret är att betona att forskning om religiositet trivs bäst i ett klimat där många olika perspektiv är tillgängliga: levd religion är bara ett av många användbara begrepp. En särskild förhoppning är dessutom att vi kommer att få se fler förmoderna studier som angriper också andra religiösa traditioner än den kristna med detta perspektiv.