Auswahl der wissenschaftlichen Literatur zum Thema „Elevers syn på historia“

De senere år er der i kølvandet på det paradigmeskift, der går under betegnelsen "fra undervisning til læring" blevet sat spørgsmålstegn ved værdien af den skolebaserede undervisning og viden. Til gengæld er der øget fokus på det læringspotentiale, som arbejdslivet rummer. Denne tendens gør sig også gældende inden for den erhvervspædagogiske forskning, hvor den går under betegnelsen "rehabilitering af mesterlæren". I modsætning hertil blev undervisningen på erhvervsskolerne op gennem 1980'erne betragtet som et progressivt modstykke til mesterlæren. I denne artikel, der omhandler de merkantile erhvervsuddannelser, sættes disse to positioner i perspektiv via en analyse af elevers og oplæreres syn på læring i henholdsvis skole og praktik.

Folkeskolereformens Fælles Mål og den dertil hørende læringsmålstyrede undervisning fra 2014 kan opfattes som både en ny didaktisk tilgang og en teknologi, rettet mod at styre læreres kernefaglighed. Didaktikken, der er begrundet i evidensbaseret viden om elevers læring, har delt den pædagogiske forskning i to lejre, der hhv. beror på rationalet bag evidensbaseret viden og orienterer sig mod folkeskolens bredere formål, dannelse. Mens den pædagogiske litteratur er rig på konceptuelle og normative perspektiver på reformens Fælles mål og læringsmålstyret undervisning, mangler vi viden om, hvorvidt lærere fandt læringsmålstyret undervisning meningsfuld at anvende som didaktisk ramme for undervisningen. Artiklen undersøger med teorien om meningsdannelse, hvordan lærere gav mening til læringsmålstyret undervisning, da didaktikken blev indført som ramme for undervisningen. Analysen følger udviklingen i læreres meningsdannelse i et kommunalt skolesystem i to faser, hvor lærerne først blev introduceret for læringsmålstyret undervisning og efterfølgende afprøvede didaktikken i egen undervisning. Analysen fi nder, at fl ertallet af lærerne først var åbne for at anvende dele af didaktikken, men blev mere afvisende efter at have afprøvet den i egen undervisning. Artiklen bidrager dels med indsigter i, hvordan folkeskolereformens didaktik og syn på undervisning blev betragtet fra læreres perspektiv, og hvordan lærere reagerede på, at læreres kernefaglighed blev gjort til genstand styring.

I denne artikkelen gir jeg et bidrag til den faglige diskusjonen om hvordan islam kan fremstilles i grunnskolens KRLE-fag. Ved hjelp av Robert Jacksons tredelte tilnærming til religion prøver jeg å vise at læreplanens syn på menneskerettigheter som en felles referanse åpner et problematiserende rom hvor elevers ønske om nyanserte fremstillinger av islam kan imøtekommes. Jeg redegjør først for innholdet i Jacksons metode; deretter redegjør jeg for noen problematiserende stemmer (innen islam) som viser muslimenes bidrag til en felles forståelse av menneskerettighetenes betydning. Til slutt undersøker jeg hvorvidt slike stemmer kommer til uttrykk i KRLE-fagets to nyeste lærebøker (for ungdomstrinnet). Undersøkelsen viser stor variasjon i forekomsten av slike stemmer. Nøkkelord: Islam, KRLE-fagets læreplan, menneskerettigheter, Robert Jacksons tredelte tilnærming, rettighetsfremmende strømninger, KRLE-boka 8–10, Store spørsmål 8–10

I artikkelen blir relasjonen mellom læringsressurser og lærerrollen undersøkt. Dataene som analyseres består av intervjuer av lærere og elever i fagene historie og engelsk på ungdomstrinnet og i videregående. Analysene viser sentrale temaer i lærere og elevers erfaringer med læreboka og Internett. Vi bruker kontinuumet fra lukkede til åpne ressurser som et begrepsmessig bakteppe for å speile det empiriske materialet. Ved å bruke lærernes og elevenes egne utsagn har vi i analysene forsøkt å beskrive hva som karakteriserer undervisningspraksiser i dag. Våre analyser viser framveksten av det vi har kalt hybride praksiser. Dette er praksiser hvor læreboka har mistet sin suverene posisjon som eneste kunnskapskilde, noe som impliser at lærere stilles overfor nye krav til både å bistå elevene i å vurdere troverdigheten i de Internettbaserte ressursene, og til å organisere undervisningen i forhold til trusselen fra ikke-faglige aktiviteter. Vi finner at lærerne responderer ulikt på denne utviklingen, men en tendens ser ut til å være at de utvikler og tilpasser oppgaver og aktiviteter for sin elevgruppe – lærere blir da i økende grad også designere av undervisningsopplegg.Nøkkelord: lærer, multiple ressurser, lærebok, InternettAbstractThe article investigates the relationship between learning resources and the teacher’s role. The data analyzed consists of interviews with teachers and students in the school subjects of history and English at the secondary and at the upper secondary level. Our analysis shows the central themes that teachers and students communicated with regard to their experiences with the use of textbooks and the Internet. We use the continuum from closed to open resources as a conceptual backdrop to mirror the empirical material. Through the use of the teachers’ and the students’ statements we describe what characterizes teaching practices today. Our analyses show the emergence of what we have called hybrid practices. These are practices in which the textbook has lost its position as the ultimate source of knowledge. The implication is that teachers are faced with new requirements both to assist students in assessing the credibility of the Internet-based resources, and to organize teaching in relation to the threat posed by activities that involve resources that may not be authoritative. We find that teachers respond differently to this trend, but a tendency seems to be that they develop tasks and activities tailor-made for their students, and increasingly become designers of educational activities.Key words: teacher, multiple resources, textbook, Internet

Artikelns syfte är att utifrån slöjdforskning och historiska, sociala och kulturella grunder ge en översiktlig bild och lyfta fram hur slöjd, slöjdkunnande och slöjdföremål kan uppfattas ’laddade’ på olika vis. Översikten är dels menad att väcka tankar och reflektion om det som kan uppfattas självklart eller mindre uppmärksammat om slöjdkunnande och slöjdföremål, dels tänkt att kunna användas som underlag inför fortsatta diskussioner och argumentationer i relation till elevers möjligheter att lära och utvecklas i slöjdens kunskapsform. Flera frågor kan ställas om det som kan rymmas i slöjdens kunskapsform, men vad slöjdens kunskapskvalitéer kan innefatta är inte alltid tillräckligt uppmärksammat vilket problematiseras i denna artikel utifrån slöjdkunnande och slöjdföremåls laddningar. Sociokulturella utgångspunkter används som ramverk för att beskriva och diskutera meningsskapande i relation till slöjd. Inledningsvis görs en kortare beskrivning om redskaps, föremåls och handlingsburna laddningar. Därefter belyses hur skolslöjd och slöjdkunnande ger och ges laddningar. Vidare förs resonemang om slöjdkunnande och slöjdföremåls meningsskapande i och utanför skolan. I artikeln lyfts behovet av en breddad syn på slöjdens kunskapsform, och vad det kan innefatta att arbeta i hela processer utifrån idéer, olika material och redskap till ett fysiskt föremål. Avslutningsvis sammanfattas och diskuteras skolslöjdens möjligheter och utmaningar i relation till att utvecklas och lära i kunskapsformen. Sökord: slöjd, kunnande, föremål, meningsskapande, laddning

I artikeln diskuteras en lärarstudie om vad som utmärker samhällskunskaps-ämnet på svenskt mellanstadium. Det sker mot bakgrund av en skandinavisk ämnesdidaktisk diskussion om ämnets tydlighet med fokus riktad mot svenska förhållanden. Här har ämnet beskrivits som otydligt i läroplans- och läroboks-forskning medan det framträder som mer tydligt i lärarforskning. Denna lärarforskning har dock oftast studerat grundskolans högstadium och gymnasium. Studier på mellanstadiet saknas och min studie visar, till skillnad från dessa studier, att ämnet är otydligt när lärarna talar om det. Det är ett stadie som också skiljer sig från högstadiets och gymnasiets ämnescentrerade ämneslärarkultur genom att det är mer elevcentrerat och klasslärarbundet med högre grad av ämnesintegration. Artikeln fokuserar därför samhällskunskapsämnets relationer till övriga samhällsorienterande (SO) ämnen – geografi, historia och religionskunskap – och vad det innebär för ämnets otydlighet. Genom intervjuer med lärare om deras SO-undervisning och samhällskunskapsämnets del i den, illustrerat med hjälp av begreppen ”ämnesmarkörer”, ”ämnesväxlingar” och ”ämnesöverlappningar”, framträder ämnet som underordnat och undanskymt i relation till särskilt geografi och historia. De har en dominerande position inom gruppen och bidrar till att samhällskunskapsämnet förblir otydligt. I artikelns konklusion och diskussion argumenteras för betydelsen av en rekonstruktion av relationerna inom gruppen, inte endast för att göra samhällskunskapsämnet tydligare, utan för att också övriga ämnen skall ge ett starkare bidrag till elevers lärande om samhället och dess frågor både som enskilda ämnen och tillsammans.Nyckelord: samhällskunskap, samhällsorienterande ämnen, ämnesmarkörer, ämnesväxlingar, ämnesöverlappningarAbstractThis article reports on a practice-related study of the characteristic features of the civics subject in Swedish upper primary education. The discussion takes place against the background of a Scandinavian subject-specific pedagogical debate on the lack of clarity in the civics subject in relation to the other social studies subjects. In Sweden, curriculum and textbook research has pointed out that civics seems to have a vague and unspecified role in primary education, while it seems to have a more prominent role in practice-related research. However, the latter research has often focused on lower and upper secondary education, and so far there have been no studies of the role of civics in primary education. In contrast to the studies of civics in secondary education, my study shows that civics in primary education emerges as very obscure in teachers’ talk about it. At this stage of education, civics is not as subject-centred as it is in the subject-teaching culture of secondary education, but rather a pupil-centred subject with a high degree of integration with other subjects. The article has a focus on civics in relation to the other social studies subjects (SO), namely geography, history and religious studies, and on how the interrelations affect the perception of civics. The study is based on interviews with teachers on their SO teaching and the role of civics with the help of the concepts of ”subject marker”, ”subject-switching”, and ”subject-overlapping”. The result of the analysis is that civics emerges as a subordinated and inconspicuous subject in relation to geography and history, in particular. These two subjects have a dominant position in the subject cluster and contribute to relegating civics to a vague and unclear backseat. In conclusion, the article argues for the need of reconstructing the interrelations in the subject cluster, not only for the sake of clarifying the role and content of civics, but also to ensure that the other subjects can also contribute more to pupils’ learning about community and citizenship issues, as separate subjects and together.Keywords: civics, social studies subjects, subjects, subject marker, subject-switching, subject-overlapping

Mellem tradition og modernitet: Personlige erfaringer og erkendelser efter syv år i den danske voksenoplysningAf Martin GrohTæt på hinanden i Københavns midte ligger Rådhuset og Vartov, byens tidligere hospital og fattighuset fra 1700-tallet. Martin Nyrop byggede rådhuset 1892-1905 som symbol for en ny tidsalder i Danmark, det moderne og demokratiske industrisamfund. Vartov derimod har til i dag bevaret fortidens idyl inden for sine barokke mure. Midt i dens gård står en skulptur af N.F.S. Grundtvig, som viser ham med en ydmyg gestus. Det er et anderledes billede end det af en magtfuld patriark, som ellers er forankret i offentlighedens hukommelse.Vartov huser i dag bl.a. Kirkeligt Samfund og andre folkelige organisationers sæde samt Grundtvig-Biblioteket og -Akademiet. I Vartovs kirke prædikede Grundtvig mere end 30 år af sit liv. Som mødested for den grundtvigske bevægelse eller for dem, som er interesseret i hans virke og efterliv, repræsenterer huset den nutidige Grundtvigianismes univers: kirke og kristen tro, den videnskabelige beskæftigelse med Grundtvig og hans værk og den danske folkeoplysning. 1993 skiftede jeg arbejdsplads fra Kiels Universitet til Højskolen Østersøen, en ny skole, som skulle bygges op af et blandet dansk-tysk lærerkollegium. Erfaringer viste at det i langt højere grad var forstanderne end lærerne, der har kendskab til Grundtvigs tanker og de Frie skolers historie. Forstanderne bliver på denne måde meningsdannende, især hvad højskolernes grundlæggende spørgsmål angår. Diskussionen om de Frie Skolers fremtidige rolle i forhold til staten og samfundet, som blev sat i gang i 1993, blev derfor hovedsagligt en debat mellem forstanderne, skolebestyrelserne og de faglige organisationer.I sin præsentation af lovteksten fokuserede minister Ole Vig Jensen på betydningen af »folkelig livsoplysning« og af »folkets almindelige anliggender«. Folkeoplysningens hovedsigte beskrev han som »oplysning om de folkelige fællesskaber« og »tolkning af tilværelsen« gennem almendannende undervisning og samvær. Med begrebet »folkets almindelige anliggender« hentydede han til folkehøjskolernes forpligtigelse til at arbejde i samfundets interesse. Han betonede de Frie Skolers frihed, men efterspurgte samtidig deres samarbejde i løsningen af aktuelle uddannelsesproblemer.Højskolernes frihedsprincip går tilbage til frihedstanken hos Grundtvig. Han forstod frihed som udtryk for den enkeltes frie vilje, som i en kamp mellem forskellige holdninger ville føre hen til et frit samfund. Dette frie samfund så han som en levende organisme, som gennem frie og ligeværdige individers stadige konkurrence konstant ville være under forandring. Staten ville efter hans mening altid forsøge at kontrollere denne udvikling, men samtidig også sørge for dens fredelige og stilfærdige forløb. Den enkeltes frie vilje til at tage ansvar for »det fælles Bedste« var efter Grundtvig grundstenen for folkefællesskabet.Efter 1864 blev det højskolernes fornemste opgave at opbygge denne bevidsthed om det fælles bedste som grundlag for folkeligheden hos hele den danske ungdom. Højskolerne klarede denne opgave meget godt og fik moralsk og finansiel understøttelse af staten, som til gengæld garanterede deres frihed. Trods denne opgavedeling kom højskolerne ofte i konflikt med den herskende politik, men den store konsensus om at arbejde for det fælles bedste i folkets almindelige interesse bevarede borgfreden.Det danske samfunds og nationstats udvikling især i løbet af de sidste 30 år har grundlæggende forandret vilkårene for folkeligheden og dermed folkehøjskolernes etiske og institutionelle grundlag. Men kun en forholdvis lille del af folkehøjskolerne har reageret på de siden 1996 faldende elevtal ved at tilstræbe en fælles diskussion om betingelserne for de Frie Skolers fremtid. Debatten om »ortodokse og kættere« i højskolebevægelsen var et eksempel på skolernes modvilje til samarbejde. Diskussionen drejede sig om folkeoplysningens målsætning: Skulle skolerne være mere fagligt orienterede eller satse på formidlingen af »de bløde« kvalifikationer som oplevelse, samvær, livsglæde. Debatten førte ikke til en alment accepteret løsning.Grundtvigs oplysningsfilosofi, som han formulerede i sit skrift »statsmæssig oplysning« af 1834, skulle virke for det medmenneskelige fællesskab. Den skulle være oplysning for og til livet og respektere, at mennesket var Guds skabning. Livsoplysning skulle formidle livsglæde gennem oplevelse og via en »levende vekselvirkning« mellem eleverne og lærerne.Grundtvig stod positivt overfor fagligheden så længe også den var præget af livsoplysningen. De Frie Skoler har i mange år været en væsentlig garant for udviklingen af et stabilt, demokratisk og fredeligt Danmark. Staten har givet de Frie Skoler et stort råderum, men nu er deres frihed truet. Højskolerne har tabt meget af deres realitetssans og af deres forbindelse til den politiske elite. De bliver nødt til at definere, hvilke betingelser det fælles bedste i fremtiden får. Viden om Grundtvigs virke og folkeoplysningens historie skal stilles på et bredere grundlag iblandt højskolernes lærere for at inddrage flere stemmer end hidtil i debatten. Introduktion af eksamina ville være den forkerte vej. Folkehøjskolerne skal til gengæld blive endnu bedre til at formidle deres dygtighed inden for det faglige og det livsoplysende.Sådan en aktiv politik over for nye tendenser i det danske samfund vil kræve en langt større grad af samarbejde og især enighed de enkelte Frie Skoler og deres organisationer imellem end det har været tilfældet. Initiativet til udarbejdelsen af en fælles erklæring ville betyde et virkelig offensivt skridt. Erklæringen skulle fremstille, hvad de Frie Skolers har til fælles og hvor de er forskellige. Den skulle være en kritisk statusopgørelse og samtidigt vise klare, fælles målsætninger for fremtiden. Vejen dertil vil blive lang og besværlig. Men den betyder ikke en afgørelse for eller imod tradition hhv. moderne - den ligger midt imellem.

Abstract This article presents a study of how Swedish pre-service history teachers narrated their nation’s past. Previous research on national history education has generally focused on the treatment of conflicts in national history and what challenges that poses for history education. The present study seeks to complement and broaden this research through its focus on a country where national history is generally perceived as uncontroversial and the debate on national history is generally characterised by consensus, and on what strategies future history teachers use when recounting the national history of Sweden. Using a qualitative approach, we asked our respondents to “Tell us the history of Sweden in your own words” in writing. The study finds that the vast majority of the respondents approach their national history in a way that reinforces a traditional view of Swedish national history. These narratives are generally presented in a way that does not engage with or show how perspective and position affects our rendering of history, which has often been regarded as problematic in history educational research. At the same time, these results also show that our respondents are well familiar with the dominant way of perceiving the Swedish past, something that could also be argued to be valuable in history education, depending on how we choose to approach national history. Keywords: national history, history education, historical consciousness, uses of history Kontroversiellt okontroversiellt? Om svenska historielärarstudenters relation till deras nationella förflutna Sammandrag Artikeln presenterar en studie av hur svenska historielärarstudenter skildrade Sveriges historia. Tidigare forskning om nationell historieundervisning har främst närmat sig ämnet från ett konfliktperspektiv och undersökt vilka utmaningar detta innebär för historieundervisningen. Föreliggande studie söker att komplementera tidigare forskning genom att fokusera på ett land vars nationella historia generellt uppfattas som okontro­versiell och där debatten om den nationella historieskrivningen i stor utsträckning präglas av konsensus, samt på vilka strategier historielärarstudenter använder när de skildrar Sveriges historia. Genom en kvalitativ forskningsansats bad vi våra respond­enter att skriftligen”Berätta Sveriges historia med dina egna ord”. Studien visar att majoriteten av respondenterna skildrar den svenska historien på ett sätt som återger en traditionell syn på Sveriges historia. Dessa narrativ är generellt skrivna på ett sådant sätt att de inte visar hur perspektiv och positionering påverkar hur vi skildrar det förflutna, något som ofta ansetts vara problematiskt i historiedidaktisk forskning. Samtidigt visar studiens resultat att respondenterna är välbekanta med det dominerande sättet att skildra den svenska historien, något som även kan vara värdefullt för historieundervisningen, beroende på hur vi väljer att närma oss den nationella historien. Nyckelord: nationell historia, historiedidaktik, historiemedvetande, historiebruk

Det overordna tema for denne presentasjonen blir kjønns-sosialisering. Det er eittema som er aktualisert gjennom forskingsom viser at vi forsatt har langt frå likeverdmellom kjønna i norske barnehagar (Kunnskapsdepartementet 2010; Østrem m.fl.2009). Det blir vist til gjennomgåandekjønnsspesifikke forventningar til jenter oggutar. Samfunnet vårt ber preg av klarekjønnsforskjellar. Tradisjonelle delingar igute- og jentegrupper, jente- og gutefargar,stille jenter og bråkete gutar, jente- og guteleiketøy lever i beste velgåande. Dette emne vil eg ta føre meg ved fyrstå gå nærare inn i forståing av sosialisering,med særskilt vekt på kjønnssosialisering, irelasjon til barnehagen som utdanningskultur. Hovudvekta vert synspunkt/perspektivering på historia og omgrepet si stilling i dag,og vil dreie seg om tre tema. Det fyrste egtek føre meg er (kjønns)sosialiseringsomgrepet og syn på barn, så fylgjer (kjønns)sosialiseringsomgrepet og tildekking avhegemoniske kjønnsdiskursar og til slutt(kjønns)sosialiseringsomgrepet og relasjonmellom aktør, struktur og endring. Allereieno kan eg avsløre at eg ser sosialiseringsom ikkje dekkande for relasjonen mellomindivid/kjønn og kultur, men som eitt av treombegrep: sosialisering, kvalifisering ogsubjektivering. Desse tre omgrepa kankanskje bidra til å synleggjere barn somkjønnsaktørar og relasjonar mellom aktør,struktur og endring.

Vad historieämnet är kan vara självklart för oss lärare som ständigt arbetar med ämnesplanerna och dess formuleringar. Elever som undervisas i Gy11 är förmodligen inte lika insatta i vad ämnet är och hur det skall arbetas med enligt ämnesplanerna. Vi ställde frågan hur elever ser på historieämnet och hur de definierar detta. Stämmer deras bild av ämnet överens med vad ämnesplanen säger? Upplever de någon skillnad i undervisningen på grundskolan till deras undervisning på gymnasiet? Vi valde att genomföra fokusgruppsintervjuer med två elevgrupper vid en skola. Vi arbetade kvalitativt med det insamlade materialet och analyserade detta med hjälp av kodning. De valda teoretiska perspektiven använde vi vid både utformandet av intervjufrågor, analyskoder, tolkning- och analysverktyg. Båda grupperna hade en liknande syn på historia och historieämnet även om det fanns klara skillnader i vad de ansåg vara centralt. Stoffkunskap värderades lågt medan verktyg som historiebruk, perspektiv och källkritik värderades högt. De båda grupperna visade tydligt på en grundförståelse för vad historieämnet innebär.

This essay is a case study based on two sources of empirical data, qualitative interviews and responses from a questionnaire, which examines upper secondary school students’ attitudes to history teaching in a museum context. The students’ answers are further analyzed in relation to the concept of historical consciousness. Thus, history teaching in the museum, from a student perspective, and the students’ capacity of expressing a historical consciousness in their answers, constitute the core of this essay. The motive for a case study like this, is the emphasis of historical consciousness in the course syllabus as well as the emphasis of cooperation between different educational institutions in the goverment’s goals of cultural politics. My study shows, that a majority of the students appreciate the museum as a learning context, they define it as an entertaining but also as an informative, involving and including milieu. The study further shows, that the students have difficulties expressing a historical consciousness, but also the complexity of the concept itself and the problems to identify and “measure” it. My conclusion is, that in order to stimulate an interest and understanding for the history subject – and perhaps even a historical consciousness – it is important that history as a school subject, is not confined within the four walls of a classroom, but is learnt and experienced through and within the center of our daily lifes.

The purpose of the following essay is to study students with non-European backgrounds view of the multicultural perspective in history teaching at the upper secondary school in Sweden. To study this, student interviews have been made and the study has also answered how the students perceive the concept of multiculturalism and how they consider their teachers to take into account the students' ethnic backgrounds in the history teaching. The study results show that multiculturalism is a concept that can be defined in different ways, and that students believe that the history teaching has a European and Western perspective. Students want teachers to take more account of different ethnicities in teaching, and that history teaching not should be so generalizing as it is.

This essay investigates how teacher sees and uses mainstream movies as a teaching method. The main question approached is: How does teachers use feature films as a teaching method? Which movies are used and how does their working methods surrounding the movies look like? The purpose of the essay is to make the reader reflect over what influence mainstream media has over the historic knowledge of the students and how teachers use that for educational purposes. The business around historical film has grown over the years and is now a million dollar industry. The conclusion is that teachers mostly use feature films to provoke emotional reactions from the students. The teachers are aware of the insufficiencies in historical movies but sometimes use that for their advantage. The biggest concern is not the historical viewpoint movies tend to have, it’s the technical problems and how the movies tend to take a long time to process. The movies are long and they have to give student time to discuss and talk about the film after the movie ends.   The essay is built on six teacher’s viewpoint on historical films and teaching and also theory’s about what influence these films has on student’s historical memory. It also investigates what the Swedish teaching plans says in the matter of using popular culture in an educational purpose.

Denna studie har tagit sin utgångspunkt i att undersöka hur elever och undervisande historielärare i årskurs sex upplever, erfar och förstår den lokala historien i historieundervisningen samt föra en diskussion angående huruvida elevernas historiemedvetande kan påverkas av en lokalhistorisk undervisning. Detta för att kunna jämföra elever och lärarnas syn och uppfattning av lokalhistorisk undervisning. Data till studien samlades in genom semistrukturerade intervjuer vilka sedan analyserades med hjälp av en fenomenografisk ansats för att sedan ytterligare analyseras utifrån teorier som historia, lokalhistoria, historiebruk och historiemedvetande. Studiens resultat visar skillnader utifrån vad gäller elever och undervisande historielärares formulering av lokalhistoria i historieundervisningen. Skillnaden är att historielärarna talar om lokalhistoria som ett allmänt och näst intill vardagligt fenomen i historieundervisningen medan övervägande elever upplever att de aldrig ens hört talas om begreppet lokalhistoria. Studiens resultat visar likheter i eleverna och historielärares uppfattning om att lokalhistoria kan bidra till ökade kunskaper och förståelse för närområdet samt att det kan levandegöra historien för eleverna i historieundervisningen. Slutligen visar studiens resultat att elevernas historiemedvetande inte påverkas nämnvärt av en lokalhistorisk undervisning. Detta eftersom att lokalhistorien främst är inriktad på det förflutna samt att eleverna endast får ta del av lärarens egen historieskrivning utan att ges förutsättning att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till lärarens tolkning. Vilket resulterar i att tolkande och rekonstruerande aspekter av historien utelämnas.

Textens syfte är få en bild av mellanstadieelevers historiemedvetande och huruvida de känner att historieämnet är relevant och motiverande för dem att lära sig. Detta undersöks genom att besvara frågorna; Vad och hur berättar mellanstadieelever om historia, både från undervisning i skolan och andra kontaktytor? Uppfattar eleverna att historiekunskaper kan användas i resonemang om då, nu och sen? På vilket eller vilka sätt? Upplever eleverna att historieundervisningen är relevant och motiverande och hur kan undervisningen utformas för att uppnå detta? Det är ett utbrett problem att historieundervisningen i skolan inte förmedlar vikten av historisk kunskap. Eleverna ges inte de verktyg de behöver för att utveckla en förmåga att se hur historiska kunskaper kan och bör användas för att förstå världen idag samt att det vi gör idag är historia imorgon, vad som kallas ett historiemedvetande. Saknas detta riskerar ämnet att bli meningslöst och kunskapen ses som kuriosa. I texten resoneras det om hur historiemedvetande, känsla av relevans och motivation att lära hör ihop. För att bevara frågeställningarna och syftet har det gjorts en översikt av forskningsläget och en intervjustudiesom utgörs av gruppintervjuer med elever i en årskurs 5. Forskningen på området visar att den historia som barn möter utanför skolan gör ett större avtryck än den formella historieundervisningen de får i skolan. Historien i skolan gynnas av att inte enbart vara narrativ utan bör innehålla praktiska moment och verkliga historiska ting och källor. Intervjuerna analyseras ur ett hermeneutiskt perspektiv och jämförs med forskningsläget. Av intervjuernaframkommer det att historiemedvetande inte främjas i de deltagande elevernas undervisning,men det finns ändå en viss motivation att lära sig historia för vissa elever då de tycker att det är roligt. Elevernas redogörelser visar vikten av att arbeta annat än narrativt med historia och i bästa fall hade skolundervisningen kombinerats med historia som går att möta utanför skolan, så som museer eller elevernas släkthistoria.

This study has the purpose to examine how the staff in public elementary schools works with mental illness among their pupils. The personal included in this study are restricted to history teachers, principals and school counselors. I contacted 69 schools in total. These schools are located in Ornskoldsvik, Malmo and Gothenburg. I used qualitative interviews with the school staff to yield the necessary information for a result. A total number of seven schools gave me any response and only nine staff members ended up being interviewed. The outcome of my study shows that the interviewed staff thinks that their co-operative work to prevent mental illness works well but that the school psychiologists believes that they have too much responsibility when it comes to the matter in question. The schools also seem to focus more on the students mental illness now than they did a few years back. The interviewed staff believes that the usage of cellphones and other devices that supports social media is the leading cause of mental illness among their pupils. One of the history teachers believed that the history subject could cause mental harm on the students and another teacher claimed that she had not worked long enough to determine if history as a subject could cause any harm on her pupils.

Abstract This research is about how some swedish teachers in high school choose literature in schools. The purpose is to underline the reasons for how some teachers think about selection, canon, classic and contemporary literature. Two survey methods were used to find the answers, wich consisted of interviews and questionnaires. The letter methods was used to obtain informations about student´s views on literature. Previous research shows that there are different opinions in what kind of literature the pupils should read in school. The results of literature, questionnaires and interviews also showed that the underlying reasons for the choice of literature, varied among those interviewed further forward ofthe students also prefer to read books during lessons, and that they prefer reading books by popular contemporary writers.

The aim of this study is to explore history teachers' views of feature films and their ability to develop historical empathy. Data were gathered through semi-structured interviews with three history teachers and audiovisual elicitation through the feature film Saving Private Ryan. Gathered data was then analyzed based on Keith C. Barton & Linda S. Levstiks dual definition of historical empathy, which contains both a cognitive and an emotional element. The results of the study indicate that feature films according to the interviewed teachers have the ability to develop both cognitive and emotional historical empathy. Film can be a beneficial tool to highlight the multiplicity of perspectives which has existed within and between different groups through history. Films also have the ability to awaken the students' feelings and empathy through their visual power. The results also show that the feelings can take too much space at the expense of other parts of the history teaching, as an understanding of the historical context. To avoid this, the teachers mean that the feature film should be seen as a complement to other teaching and that it can not stand for itself but must be displayed in a context of a clear purpose and goal.
Syftet med denna studie är att undersöka historielärares syn på spelfilm och dess förmåga att utveckla historisk empati. Data har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med tre historielärare och audiovisuell elicitering via spelfilmen Saving Private Ryan. Insamlad data har sedan analyserats utifrån Keith C. Barton & Linda S. Levstiks tvådelade förståelse för historisk empati, vilket inbegriper både ett kognitivt och ett emotionellt element. Studiens resultat pekar på att spelfilm enligt de intervjuade lärarna har förmågan att utveckla både kognitiv och emotionell historisk empati. Film kan vara ett gynnsamt verktyg för att belysa den mångfald av perspektiv som funnits inom och mellan olika grupper genom historien. De rörliga bilderna har även via sin visuella kraft förmågan att väcka elevernas känslor och empati därigenom. Resultaten visar också att känslorna kan ta för stor plats på bekostnad av andra delar i historieundervisningen, som förståelse för den historiska kontexten. För att undvika detta menar lärarna att spelfilmen bör ses ett komplement till övrig undervisning och att den inte kan stå för sig själv utan måste visas i ett sammanhang med ett tydligt syfte och mål.